Lördagen den 4:e november efter att vi sett våra små hjärtan vid liv i magen så åkte vi hem och försökte landa i allt. Det var en lättnad att operationen var över och att allt gick bra <3, men det var också väldigt jobbigt. Jag grät, fick panik när det var lugnt i magen och kunde inte sova om nätterna. Daniel var hemma och höll mig sällskap. Vi satte på animerade filmer om nätterna och höll om varandra. Vi fick veckorna att gå och dom bra beskeden som fortsatte att komma gjorde mig med tiden lite lugnare. Varannan vecka på sjukhuset i Örebro och varannan vecka hos specialisterna i Huddinge.

Den 28:e november åkte vi till Huddinge i vanlig ordning, men denna gång för att göra en lite grundligare undersökning utav Violas hjärta som innan operationen blivit förstorat pga överbelastning. Vi hade tid runt lunch. Allt såg fint ut, men dom ville ha ett extra utlåtande innan vi åkte hem för säkerhetsskull. Vi lämnade avdelningen för att äta lite mat och prata med Daniels föräldrar som var med oss.

Ett par timmar senare var vi på plats igen, fram med magen och på med gel. Stämningen i rummet var annorlunda denna gång och nu får vi höra att tjejerna inte alls mår så bra som man trodde. Fördelningen av näring var okej och Violas hjärta var okej, men tjejernas blodvärden var inte alls bra. Dom nämner att en till operation behövs göras. Jag förstår ingenting och bryter ihop totalt. Alla känslor från den tidigare operationen kommer tillbaka. Våra älskade tjejer... Full utav ångest, oro och rädsla ännu en gång. Jag bara kände att det är omöjligt att ha samma tur igen, nu är det kört.

Vi åkte hemåt och innan dagen var slut så shoppade jag myskläder till Daniel för att skingra mina tankar och för att ladda upp för ännu en tid på sjukhus. Nästa dag, onsdag den 29:e november hade vi tid för ännu ett ultraljud. En ny operation skulle ske på fredagen och dagarna innan det ville man fastställa så att undersökningarna gav samma resultat. Så att det inte var något tillfälligt som gjorde att flödena var dåliga. Men läget var fortsatt försämrat.

Vi bodde på sjukhus-hotellet som ligger alldeles intill karolinska. Där fick vi spendera våra dagar för att så enkelt och smidigt som möjligt kunna gå över till sjukhuset för ultraljud och en spruta betapred. Betapred ges för att skynda på lungmognaden på bebisarna i magen.

Det var en lång väntan för oss. Vi försökte mysa så gott vi kunde på hotellet. Vi pratade med tjejerna genom magen, tog en dusch ihop, åt pizza framför tvn och pratade faktiskt inte så mycket om själva operationen. Vi ville inte jinxa med framtiden.

På sjukhuset ringde dom in en läkare från Holland med bredare kunskaper och erfarenhet. Det var en så konstig känsla, allt låg liksom i deras händer och det enda vi kunde göra var att vänta. Här kan ni läsa mer om det.

Fredag den 1:a december, då i vecka 26, var det dags! Jag och Daniel traskade över till sjukhuset på morgonen och blev informerade om allt. Nervositeten och paniken infann sig. Väntan precis innan var H E M S K. Vi gjorde ett sista ultraljud innan det stundande ögonblicket. Jag låg där och grät medans läkarna kände, klämde och dividerade högt och låg om vad dom såg och hur dom skulle göra. Det var så konstigt att höra hur dom bara ett par minuter innan operationen tog beslut om var dom skulle gå in i magen för att bäst komma åt bebisarna och ha bäst sikt. Om det skulle gå att få någon sikt för att överhuvudtaget kunna genomföra operationen vill säga. Det skulle vi få svar på så fort dom kommit ned i magen med kameran.

Men operationen genomfördes. Dom fyllde upp med konstgjort fostervatten, lyckades se moderkakan och kunde lasra igen dom blodkärl som orsakade snedfördelningen utav blodet. Sen gjorde dom även en blodtransfusion till Viola som hade blod som var lika tunt som vatten.

Det kändes som att jag låg där och kved mig en evighet, men efter ca 3 timmar var operationen klar. Läkarna var nöjda och vi likaså. Livmodern var avslappnad, inga värkarn eller sammandragningar och inga bebisar på g ut. Mer om tiden innan, under och efter operationen kan ni läsa här.

Vi fick stanna ett par dagar på sjukhuset men kunde sen åka hem igen. Tiden efteråt var jobbig, man gick nästan och väntade på ett nytt bakslag. Men allt höll sig lugnt och jag drog igång med att fixa allt inför tjejernas ankomst. Jag ville inte sitta och vänta in något, jag ville förbereda och glädjas så gott det gick. Vi var ju beredda på att dom skulle komma mellan vecka 28 och 34 eftersom läkarna hela tiden hade sagt det. Det var vanligast så bland tvillingar, framförallt efter dessa två operationer. Men veckorna gick och inga bebisar kom... Så vi fortsatte att gå på kontroller en gång i veckan, varannan vecka i Huddinge och varannan vecka här i Örebro. När vi befann oss i vecka 27 minns jag så väl hur personalen på Karolinska för första gången grattade oss och sa att vi skulle bli föräldrar. Det var stort och det fick oss att våga tro på det. Innan det var allt så medicinskt inriktat.

Tillslut kom februarimånad och vi passerade vecka 35, sedan även 36 och början på 37. Sen kom kom våra små mirakeltjejer i vecka 37+1 genom ett akut kejsarsnitt. Dom överlevde båda två mot alla odds och föddes helt friska och så perfekta! Förlossningen kan ni läsa om här.

Avslutningsvis så måste jag be om ursäkt för att jag lite hastigt skrev ihop det sista med avsaknad av känsla och få detaljer... Men det river upp så mycket känslor hos mig. Jag har uppenbarligen inte bearbetat allt det som hände under graviditeten och jag visste faktiskt inte att det skulle göra så ont att läsa/skriva om det som det faktiskt gör nu.

Våra ljuvliga tjejer, Lilly och Viola <3

I oktober förra året fick vi reda på att Lilly och Viola drabbats utav TTS.

Den 4:e oktober i vecka 17 efter en undersökning hade vi fått till oss att vi troligtvis kunde utesluta TTS. Allt såg bra ut, tjejerna var jämnstora och såg ut att växa fint. Förutom att Lillys urinblåsa inte ville visa sig. Skönt tänkte vi som bara hade hört om vilket elände TSS kunde ställa till med.

När vi sedan gjorde rutinultraljud i vecka 19 så kollade man en extra gång efter Lillys urinblåsan. Den var svår att hitta och kanske hade Lilly precis kissat. Vi pausade undersökningen, gav tjejerna tid till att kunna fylla på blåsorna och kollade igen. Fortfarande ingen urinblåsa på Lilly. Nu kände jag allvaret. ”Kan man leva utan urinblåsa” frågade vi men fick inget direkt svar. Men vi skulle inte oroa oss.

Den 23:e oktober i vecka 20 var vi på undersökning igen. Denna gång kunde man se Lillys urinblåsa, så vi pustade ut. Däremot berättade dom att det hade noterats från tidigare besök att Lillys njurbäcken även hade haft en avvikande storlek. Vi förstod ingenting. Sedan kom chocken, tjejerna hade troligtvis drabbats utav TTS ändå. Men vid denna undersökning såg allt ok.

Lilly fick alltså dåligt med näring och producerade inte tillräckligt med fostervatten till hennes organ och därför hade man inte kunnat se någon urinblåsa. Men vi fick höra att det ändå såg bra ut, tjejerna mådde bra och vi skulle bara fortsätta att ha koll på dom. Jag nöjde mig med det och tog det hela ganska bra.

Fredagen den 27:e oktober, tre dagar senare, var vi på kontroll igen. Då kom käftsmällen. En rak och ärlig läkare sa ”läget är kritiskt, ingen kan svara på om dom kommer att klara sig eller inte”. Man visste inte hur TTS:en skulle utveckla dig och man visste inte om dom skulle klara en operation. Jag gick därifrån alldeles tom med en ny tid för undersökning på tisdag igen.

Tisdagen den 30:e kom och undersökningen och en ny läkare konstaterade ännu en gång att det var allvarligt. Lilly som var utan fostervatten höll på att stänga av sina organ och Viola som fick alldeles för mycket näring hade ett överbelastat hjärta. Ett par samtal gjordes och innan vi gick därifrån hade vi fått tid till Huddinge och karolinska redan på torsdagen för undersökning.

Det var många tankar som snurrade. Jag var så rädd för vad som skulle hända... Jag vågade inte hoppas och jag försökte förlika mig med tanken att dom inte skulle klara sig.

Torsdagen den 1:a november, då i vecka 21, besökte vi karolinska i Huddinge och möttes utav hårda ord. Jag hade brutit ihop tidigare men denna gång grät jag hejdlöst. Jag ville försvinna ur den hemska mardröm som vi befann oss i...
Alternativen vi fick var:

1. Göra abort.

2. Låta graviditeten fortgå utan några ingrepp och låta högre makter avgöra deras öde (med andra låta dom dö i magen).

3. Genomgå operationen, ge dom en liten chans till att överleva och hoppas på det bästa.

Vi valde att genomgå operationen. Samtidigt fanns det funderingar kring om vi inte skulle avbryta och försöka i framtiden igen istället. Men vi kunde inte... Jag hade hunnit knyta an till tjejerna och vi hade planerat en hel livstid tillsammans med dom. Vi var tvungna att göra allt för att ge dom en chans, trots alla risker och rädslor.

3:e november opererade dom mig. Operationen i sig var jobbig och tiden efteråt var hemsk... Vi väntade på ultraljudet dagen efter och kunde inte göra annat än att hoppas på att dom levde. Jag grät, hade panik och väntade på att få känna deras sparkar. Den längsta och mest plågsamma väntan jag varit med om... Men tjejerna levde. Deras hjärtan slog fint morgonen därpå när vi gjorde ultraljud. Dom hade klarat operationen.

Mer om det och tiden efter kan ni läsa här.

Ömma och kärleksfulla klappar på magen. En omhändertagande Daniel. Den turbulenta graviditeten gjorde oss till världens starkaste team.

I dag hade jag tid för efterkontroll. Vi pratade lite om hur dom här två månaderna har varit. Om jag hunnit landa i allt. Om jag fortfarande känner mig okej med hur förlossningen blev. Hur jag mår både kroppsligt och mentalt: Kort och gott kan jag sammanfatta det som att allt faktiskt känns väldigt bra. Den första tiden var lite turbulent men nu känns det underbart. Jag har landat. Förlossningen känns absolut okej även om den inte blev som önskat eller tänkt. Kroppsligt mår jag som innan graviditeten förutom ryggont. Mentalt så är jag för det mesta stabil och klar i tankarna.

Det var även tänkt att vi också skulle se efter hur min knipförmåga är, men i och med att jag fått min mens och att vi bestämde tid för att sätta in en spiral så får det vänta tills dess istället. Det enda och största bekymret jag har är vikten. Men jag måste ge det lite tid och samtidigt vara glad över dom 19 kg som släppt hittills. Jag är grön med att börja träna igen i alla fall, så det ska jag så småningom prova på. Jogg/löpning är dock något jag måste avstå tills det gått 6 månader. Efter att ha burit på tvillingar krävs det tydligen lite längre tid för bäckenbotten att återgå till sin rätta och ursprungliga position.