Bedömning & operation

Hallå! Nu har det varit tyst här i ett par dagar och jag ska berätta anledningen till det... Som ni kunnat läsa tidigare så skulle vi ju på bedömning i Huddinge igår/torsdag. En läkare med större kompetens och erfarenhet kring just TTS (tvillingtransfusionssyndrom) behövde göra ultraljud för att se hur allvarligt det faktiskt var med tvillingarna. Svaret vi fick var att det inte alls såg bra ut, precis som dom befarat på USÖ.
Vi fick då tre alternativ att välja mellan kan man säga:
1. Abort.

2. Låta graviditeten fortgå utan några ingrepp och låta högre makter avgöra deras öde (med andra låta dom dö i magen).

3. Genomgå operationen, ge dom en liten chans till att överleva och hoppas på det bästa.

Det som tog hårdast på mig var när läkaren, som var väldigt tydlig och proffesionell, sa att: "väljer ni en operation så vill jag att ni ska veta att det kommer att krävas enormt utav er. Barnen kan få men och följdsjukdomar och det kommer att bli många månader på sjukhus för eftervård och eventuella operationer. Kanske till och med ett helt livsprojekt för er vid alldeles för stora skador. Dessutom troligtvis extrem prematur. Det blir då ett liv som förmodligen är långt i från det ni lever idag"

Vad säger man? Tårarna bara rann på mina kinder och jag riktigt kände hur maktlös och liten jag var. För en kort kort stund övervägde jag dom tre olika alternativen men kom rätt snabbt fram till att jag personligen bara kände att jag måste ge dom här barnen en chans. Jag tittade på Daniel och frågade vad han ville. Han svarade bara att han stod bakom mig i vilket beslut jag än tog och sa klart och tydligt ja till att göra operationen om det var vad jag ville. Jag som enligt läkaren hade sista ordet sa med andra ord ja till operationen.

Dom förberedde med att ta blodprov och sätta infart på mig, sedan fick vi röra oss fritt mellan 10 och 13 eftersom det inte fanns några lediga rum tillgängliga just då. Daniels föräldrar som skjutsade oss till Huddinge hade stannat kvar medan vi var på undersökningen och fanns sedan med oss hela dagen. Så fram till att det var dags för operation så umgicks vi med dom. Det var tufft, ledsamt, glatt och kärleksfullt på samma gång. Så här i efterhand är jag väldigt tacksam över att dom var där och med oss under dagen. Det lättade enormt.

Klockan 13 fick vi en säng på ett rum som vi delade med en annan person. Dom gav mig antibiotika och en tablett som skulle göra min livmoder avslappnad och mitt blodtryck lite lägre. När klockan var strax innan 14 fick jag kissa, byta om till sjukhusskjorta och sedan körde dom upp mig till operationssalen.

Jag var vaken under ingreppet och med hjälp utav ett instrument som dom stack ned genom bukväggen och in i livmodern så lasrade dom ihop blodkärlen på moderkakan som gjorde att fördelningen mellan bebisarna var så ojämn.
Det var obehagligt, ont, varmt och svårt att andas men det gick. Jag blev yrslig och illamående emellanåt och då sjönk även mitt blodtryck, men jag lyckades med några långa andetag få det att kännas bättre. Det var nog en kombination utav det obehagliga trycket och den dåliga luften vid mitt ansikte som gjorde det. Men operationen gick bra och innan dom gick upp ur livmodern så filmade dom med kameran på bebisarna. Jag lyckades se en liten fot på den stora, ett öra och en rumpa på den lilla. Gissa om jag blev rörd? Dom berättade även att bebisarna mådde bra och levde när dom avslutade operationen. Jag fick beröm då jag avstod lugnande men ändå låg blixt stilla. Alla i rummet var dessutom väldigt snälla och gulliga emot mig så det kändes bra allting.

Efter operationen skulle jag ligga still och fortsätta fasta i 2 timmar, sedan fick jag äta, dricka och gå upp och kissa. Annars skulle jag vara sängliggandes. Vilket jag också var då jag var rätt öm i magen efteråt. Dom berättade även att dom tömde ca 1 liter fostervatten vilket idag känns väldigt tydligt då magen är mindre spänd och öm. Så bli inte förvånade om det ser ut som att magen har krympt! Daniel tog hand om mig, hjälpte mig ur och i sängen, på toaletten, hämtade dryck och mat och var allmänt gullig och omhändertagande. Vi låg tättintill varandra med våra sängar när vi fick ett rum för oss själva på eftermiddagen. Vi höll varandra i handen, såg på hockey/serie och hoppades innerligt på att operationen skulle ge våra tjejer en framtid. Första dygnet efter operationen sägs vara det mest kritiska då bebisarna kan dö utav omställningen som sker när man ändrar flödet, därför var vi även extra oroliga.
Vi sov nog lite halvdant både jag och Daniel, det var så mycket tankar och känslor... Men när klockan var 04 var jag nästan säker på att det var små buffar som jag kände på varsin sida utav magen. Samtidigt som jag inte riktigt visste om jag inbillade mig efter att ha känt efter så mycket.. men jag väckte Daniel, berättade för honom, han tog min hand och sedan sov vi vidare några timmar till.

Klockan halv 11 fick vi besöka läkaren som vi träffat tidigare och som var med och assisterade vid operationen. Han förklarade att det är väldigt vanligt att barnen inte klarar sig efter ett sånt här ingrepp och att vi skulle vara beredda på det. Sedan var det dags för ultraljudet... Vi fick välja om bara han själv skulle kolla eller om vi ville vara med och se från början. Jag svarade att vi är förbereda på att det kan vara två livlösa bebisar och att vi ville se... Men det vi fick se var precis tvärtom, vi såg två små hjärtan slå och två små bebisar som mådde bättre än tidigare!! Deras tillstånd hade alltså förbättrats över bara en natt och dom båda har en chans att få leva. Den lyckan alltså! Wow! Jag saknade ord så lättad, överraskad och glad var jag.

Så på eftermiddagen idag fick vi åka hem. Nu är jag ordinerad vila i en vecka, efter det måste jag även fortsätta att vila för att inte starta en förlossning. Majoriteten utav alla TTS-tvillingar kommer alldeles för tidig och i vårat fall så kan man även behöva plocka ut dom tidigt nog ändå för att den stora som haft ett ökat flöde har ett ansträngt hjärta. Men det ska vi följa upp under dom kommande veckorna. Just nu är vi bara här och nu med två levande bebisar i magen. Hur dom klarar kommande veckor vet man inte heller säkert men vi håller våra tummar! Det här har gett oss tid och hopp om att dom ska överleva. Våra små tjejer! Vi är många som hejar på dom!

/Josefin

  • 2 013 visningar

Gillar

Kommentarer

linnhoglund
linnhoglund,
Usch så fruktansvärt! Men skönt att det är bra än så länge. Håller tummarna för er♡
nouw.com/linnhoglund
J0sefin
J0sefin,
Ja usch, jag själv saknar ord ibland. Detta hade man aldrig räknat med... Tack snälla du! ❤️
nouw.com/j0sefin
carolinamikaela
carolinamikaela,
Men gud så fruktansvärt det ni fått gå igenom! 😞 men är så glad att bebisarna mår bättre och hoppas det fortsätter så, håller verkligen mina tummar för er, stor kram!! ❤️
nouw.com/carolinamikaela
J0sefin
J0sefin,
Ja fy, det har varit en riktig bergodalbana... och ännu är den inte slut, men vi är så tacksamma för hur det ser ut idag och att så många hejar på oss. Tack snälla du! ❤️
nouw.com/j0sefin