Tanke jag hade i natt - "varför har jag jobb som jag har o haft, när jag är så otroligt osocial"?

Inatt när jag jobbade, körde ensam, hade precis kommit från en "situation", kom tanken, Varför jobbar jag ofta i jobb där jag har mycket kontakt med människor på olika sätt, jag som är så totalt osocial?

Svaret i sig är väl ganska enkelt, det är dom jobb som funnits just då - o nej jag har aldrig jobbat någonstans där jag vantrivs, så jag har inte lidit av att ha ett jobb där man har kontakt med människor, pratar med människor, med lätthet - främmande människor.
För det har jag, jag har lätt att prata med människor. Men bara för att man i sin yrkesroll har enkelt att prata med andra, eller även i andra situationer så att man utifrån kan ses som social - att man är det.

Jag är det inte, jag har inget som helst behov av att ha kontakt, träffa andra personer, jag trivs ypperligt utan. Kan till o med känna mig stressad o inträngd om jag på något sätt blir intvingad i att vara social, när jag vill men inte kan säga nej. Mycket av ren artighet - om någon vill prata med mig, umgås med mig så känns det elakt att säga nej....


Så kanske är det därför jag inte släpper in så många så nära? Att jag har ganska få nära vänner, men dom är också just nära. Flera av dom har jag kontakt med nästan varje dag, men det är på ett helt annat sätt, dom är ju just mina nära vänner *ler*. Mest är kontakten, den som är dagligen mest via nätet, en stunds chattande eller via telefonen. Att träffa dom, när det sker är jätte skoj.

Men just det här att alltid behöva ha folk runt sig, att alltid ha någon att prata med, träffa.... näää det skulle stressa mig något så enormt... jag är inte alls så social, jag trivs att få åka hem o bara vara där för mig själv.

Det är samma sak med det här att ha hem folk, jag har märkt att jag vill inte ha hem folk till mig, trampa inte in på det område som är mitt. Mitt privata. Där släpper jag enbart in få utvalda - som mina nära vänner. Ibland är man dock tvungen att göra det med andra också - kanske av artighet, jag vet inte... men jag mår inte sådär hipp hipp hurra bra av det.

Den här känslan av att jag inte vill ha folk runt mig på ledig tid, att jag verkligen behöver få slippa umgås.... den har ökat med åren. Kanske kan det ha med att göra att jag just har folk runt mig när jag jobbar, att det är mycket samtal...

Nu ska jag inte säga att det är så - för vem vet andra kanske tycker jag är en otrevlig osocial bitch - men jag tror att om man frågar dom jag har runt mig så skulle dom säga att jag är social, att jag är öppen o lättsam att prata med... o skulle ingen skulle nog tro på att jag är osocial.
Mer än andra som känner igen sig i det här med att ta på sig en mask, att inte alltid vara utåt den man är o det man känner bakom masken... om det sen är att visa ett glatt yttre medan man är allt annat än glad inåt, att man pratar lätt med nya personer medan man helst velat slippa... eller vad det nu är..

Nu har jag varit social så det blir över i natt o ska nu krypa ner under mitt täcke o sova sött.

​HUR ÄR DU, SOCIAL MED BEHOV AV ATT UMGÅS MED MÄNNISKOR VARJE DAG PÅ NÅGOT SÄTT, OSOCIAL O NJUTER AV ENSAMHET? 
OM DU ÄR OSOCIAL, MÄRKS DET AV ANDRA ELLER SKULLE ANDRA SÄGA ATT DU ÄR SOCIAL?


Följ ditt hjärta o din magkänsla.
Då blir det rätt!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229