Precis kommit hem

Smet iväg lite tidigare än vad det stod på schemat att jag skulle sluta - men den som skrivit ut tiderna vecka för vecka hade varit snäll o satt sluttid 1 timme tidigare. När sånna små missar görs får vi avgöra själva vilket vi vill jobba efter. Nu var det lugnt så jag tyckte jag kunde med gott samvete smita iväg.
Eller ska man säga simma iväg? För på lite för många ställen på vägarna så är det inte bara små vattenpölar utan stora ansamlingar man knappt vill köra igenom.

I natt har oron kommit smygande igen - tankar på hur jag ska agera, vad jag ska göra, det blir att jag måste göra ett val. Men vill ha svar först, men hade jag tagit allt på engång så hade jag ändå inte fått svar... så nu har saker samlat ihop sig - en sista sak skedde som ställt mig i den här situationen.
Lustig nog har jag varit lugn, inte varit uppe i varv, inte tänk på det o ältat... men nu kommer det.

En gissning är att en gammal "färdighet" slog till med automatik. Något jag lärde mig få många år sedan - att stänga av. Inte älta något som inte går att göra något åt, inte förstöra dagarna - utan helt enkelt stänga av, hålla det borta tills det är dags, tills man kan agera, få svaren osv.

Som (detta är inget jag varit med om, det är ett exempel taget från andra omsändigheter än mina egna) att man får ett brev från fk på fredagen, som säger att jag inte får ha kvar ett bidrag jag haft i 20 års tid. Står inte så mycket mer, inte varför - vad som är grundande för det nya beslutet, inte något om vad jag kan göra för att söka igen eller kanske det är något annat som är mer aktuellt för mig Det står inget alls mer än att ett visst datum är det slut.

En fredag, man får först en chock, sen så kommer man på att man måste ringa... sitter o kö men inte sjutton kommer man fram på en fredagseftermiddag inte.

Så enkelt det då är att fastna i den negativa känslan, låta tankarna vivla iväg mörka o jobbiga. Innan man ens fått chansen att få reda på mer, ställa frågor, kanske till o med lösa det som skett. Hela helgen blir förstörd, det går inte att göra något utan att älta i tankarna o må pyton.

Men här har jag lärt mig den hårda vägen, för att överleva måste man stänga av helt tills man kan ta det vidare - ta reda på fakta, ställa frågor osv... Så det är först på söndagskvällen som det börjar starta upp med oro o tankar ...


Exakt så är det för mig nu, jag har varit så lugn - till o med en väninna sa att hon var mer arg o uppe i varv än jag var... men nu kommer det krypande. Inte så mycket vad det är som hur kommer det gå att få svar, hur ska jag börja, hur ska jag lägga fram det o vad får det för respons, resultat....

Lika bra ta det som det kommer, kanske, om jag kan.
Men erkänner att nu så känner jag mig ensam o en varm famn att krypa in i stanna kvar länge i vore inte dumt alls...


Följ ditt hjärta o din magkänsla.
Då blir det rätt!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229