När jag mötte sorgen… Bloggutmaning dag 9

Lördagmorgon o helt ärligt så var inte denna utmaning direkt den jag ville starta helgen med, att rota i minnen som gett sorg. Men det tillhör ju livet, så bara ta mig an den.

Utmaningen är startad av Madeleine , här är hennes 8:e dag o i inlägget hittar ni länkar till alla andra som är med – kanske även du känner för att vara med, alla dagar eller några av punkterna.


En enkel utmaning att svara på, o på ett sätt lätt att skriva om, det är inget jag håller hemligt, utan det är nog flera som redan vet om detta. Men samtidigt är det svårt när det i en utmaning blir lite mer personligt, o man rotar runt i minnen, i känslor. Frågan kommer då ”hur mycket ska jag ta med, hur djupt in i mig själv ska jag dela med mig av?”

Det här är en sådan här typisk händelse i mitt liv som jag delar med mig av, så många tycker att jag är en öppen person, som släpper in dom nära. Men sanningen är att det inte alls är så, jag är inte ett dugg öppen o släpper inte in på djupet – jag delar med mig en erfarenhet jag har fått den hårda vägen i livet, för att andra i liknande situation ska veta att dom inte är ensamma, att det finns flera som förstår. Men det där som är på djupet det är mitt egna, det är få få som jag delat det med. Så är det med många saker i mitt liv.

Nu var det inte bara en sak som hände samtidigt, det gjorde att det blev än jobbigare situation än vad det borde ha varit o det tog lång tid innan jag ens påbörjade att sörja. Det tog över 3 år…



Jag var tillsammans med pappan till mina barn i 20 år o gift i 19, men dom sista 5-7 åren var tanken ofta att detta vill jag inte längre, inte såhär…. Men jag var fast i det o tog mig inte loss. Ska inte bli så långrandig med denna detalj, utan hoppa snabbt till att det till slut tog slut, han sa att han ville skiljas (o ja han hade träffat en kollega men det berättade han inte utan sa bara att han nu var tvungen att säga något han inte ville, o det var helt o hållet mitt fel – han ville skiljas) .

Mitt ex tog väldigt mycket energi från mig o jag kan skriva metervis med att beskriva allt han gjorde fel, hur illa han behandlade mig – psykisk misshandel, hur det i sin tur gjorde att jag agerade helt fel, gjorde mina fel – för man är alltid två… sen att det kan vara någon som mer triggar igång beteenden som inte är bra det är en annan sak. Men man har alltid valet att inte stanna kvar i det som gör att man själv tar fel beslut, väljer fel… Och visst är det fel av honom att hitta en ny, vara hos henne, inte svara på telefonen när jag behövde bilen för att åka till sjukhuset när vår son blev dålig, o dog. Men vet ni, jag är inte ett dugg arg eller ens ledsen på honom, o absolut inte på henne. Det är inte hennes fel, för jag tror inte att någon som är i ett förhållande o trivs, mår bra, får allt den behöver går ut o hittar någon annan… Och jag är faktiskt till o med väldigt glad över det, annars hade jag nog inte blivit av med honom då heller, utan eländet hade dragit ut på det o blivit ännu värre flera år till…

Jag bestämde mig för att nu när jag blev singel skulle jag lägga ner mer tid på just min handikappade son, som bodde på hem. Ha honom hemma mer, vara med mer på aktiviteter osv. Men så hann det aldrig bli, för 10 dagar efter att mitt ex sa att han ville skiljas blev min son dålig, dom trodde att han hade en ordentlig förkylning – så han fick slemlösande o syrgas för att kunna andas.

Men så var det inte – han hade fått tarmvred, o han dog… jag hann inte ens ta bilen o komma upp när det blev som sämst – för exet var då hos sin nya – det visste jag inte då eller jag visste men han sa han var hos en vän. Men han svarade inte så jag kom aldrig iväg innan dom ringde igen o sa att han hade dött.



Efter det fick jag själv ta hand om allt med begravningen, jag fick prata med prästen, när vi var på begravningsbyrån o pratade ringe hon o han gick ut, där satt jag o såg hur killen satt framför mig o tyckte synd om mig. Det var tufft, det var en tuff tid då o det var tufft efteråt.

Detta var det tillfälle när jag verkligen mötte sorgen, på ett naket djupt sätt som man inte vill att någon annan ska behöva möta den – men samtidigt vet jag att det finns många som mött sorgen på liknande sätt o värre sätt. Men man tar sig igenom det o man kämpar på i livet tills man är på fötter igen.



Följ ditt hjärta o din magkänsla.
Då blir det rätt!

Gillar

Kommentarer

Orsakulla mamma vid 20 specialpedagog & doula
En stor kram till dig <3. Jag har inga ord att skriva som på någotvis känns rätta i detta. Men det är fint att du delar med dig <3www.saramadeleine.se
itismadeby
itismadeby,
Tack - det behövs inga ord.... <3nouw.com/itismadeby
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229