Inspirerande personer - del 2

Jag påbörjade ett inlägg om en väninns som verkligen ger mig inspiration att ta mig igenom tunga perioder i mitt liv. Det blev dock lite mycket om bloggar jag blir glad av att läsa, på sätt o vis inspireras av, så det fick bli två delar i detta ämna. Detta är då den andra delen.

Vi har varit vänner nu i många många år, kommer faktiskt inte ihåg exakt hur många, bara att vi blev vänner långt innan jag skilde mig (o det var 2003) Vi träffades genom hundar, just malteser som hon hade uppfödning på då - det finns nog väldigt få som varit aktiva inom rasen fram till början av 2000-talet, då talar vi om hela världen - som inte vet om kenneln Straight Fire. Idag har hon en tibetansk terrier o så gammelgubben, Dez som är pappa till min lilla tuss.

.

.

När hon var liten fick hon gulsot som ingen tog på allvar, o den blev inte behandlad - det gjorde att hon alltid varit dålig, sjuk. När hon blev lite äldre så visade det sig att levern tagit stryk o hon hamnade på listan för att få en transplantation... Hon har aldrig kommit igång med att arbetsliv utan varit sjuk mer eller mindre i hela sitt liv...

Hon fick veta att hon hade 50/50 chans att överleva en levertransplantation - men som hon säger, vad har man för val? Utan ny lever kommer man ändå dö. Hon fick en ny lever den 11/10-90.
Hon har också diabetes som gör att hon hela tiden måste tänka på vad hon äter o när... på det har hon även vitiligo (där huden är utan pigment) som var vissa mindre fläckar men blev mer o mer, nu är det helt o hållet, bättre ändå än fläckar ... det är en färg o lättare lägga lite brunkräm/puder om man vill. Visst det gör en inte direkt "sjuk" men det är ändå mentalt jobbigt att ha tillsammans med alla andra saker.

Det är ju en del mediciner man äter som transplanterad o det gör att njurarna tar stryk, o till slut slutade dom fungera - så hon åkte flera gånger i veckan på dialys.
Jag var in o testades om jag kunde vara donator till henne - tänk jag som är så livrädd för allt var nålar/sprutor heter gick frivilligt o dom tog prover utan att jag sa ett pip... Men jag var inte lika bra för att donera som en annan väninna - från Norge. Samt att hon är barnlös, jag har två barn o tänk om dom skulle behöva en njure.... så det blev vår norska väninna som ställde upp.
Så den 5/2-09 fick hon en ny njure.

Hon är helt otrolig min väninna - gnäller aldrig, klagar aldrig, hittar utvägar o är aktiv - visst hon har sen dagar då hon inte orkar något... men hon låter inget hindra henne på så sätt att hon tycker synd om sig själv.
Hon visar heller inte alla hur hon mår, så många som inte känner henne väl, kan ta fel o tro att hon är pigg o frisk - men jag märker direkt när det är något fel.

.

.

Jag beundrar hennes livsgnista o kämpar glöd något så otroligt. Det är en helt otrolig kvinna... det är en av dom mest envisa personer jag vet, med enorm kämparglöd.

Så när hon börjar ringa o är ledsen, gråter o man hör hur dålig hon är - då blir ialla fall jag orolig. Och det är det som hänt sen i våras - jag har sagt om o om igen att hon måste in, det är typiska covid- symtom - men varje gång har dom avfärdat henne o att sänt hem henne. Dom har kommit in med skyddsutrustning - tagit febern på henne, inte direkt lyssnat på hur hon mår o vad hon kommer dit för. Dom försvinner ett tag sen kommer sköterskan tillbaka - utan skyddsutrustning, o nej dom ska inte ta någon covid-test det behövs inte för hon har ingen feber???!!!
Hon får knappt feber... det är bara när hon är så sjuk att hon nästan kan dö.... då får hon feber. Allt det här står i hennes journal - hon berättar det - men inte har dom lyssnat inte en enda gång av dom 5 ggr jag och 1177 sänt in henne för att hon säkert haft covid-19.

Hon var så pass dålig ett tag innan julen - precis innan så började hon tappa hår, hon ramlade ihop, kunde knappt så, orkade inte gå många steg o bara med stöttning. Då började ögonen trassla så hon var in o opererades för näthinneavlossning. Och så dålig hon var då - jag var faktiskt övertygad där ett tag att hon inte skulle finnas med oss så länge till... kanske inte ens över nyår. Jag var inne på att ta ledigt o åka ner till henne... försöka hjälpa stötta finnas där på alla sätt jag kunde...

Det går inte att låta bli att bli livrädd när en nära vän som nästan alltid har en kämparglöd även när hon mår dåligt - helt o hållet tappat allt vad livsvilja heter. Jag försökte på alla sätt jag kunnat via telefonen försöka peppa o stötta - när hon orkat svara...
Hon o hennes dåvarande man ställde upp på mig o mina barn när jag skilde mig, hon har varit ett otroligt stöd för mig - o jag vill kunna ge henne samma när hon behöver det.

Jag lovade henne att hon skulle få peruk - sådana här penntrollshår - rakt uppstående hår i starka färger... ja man försöker med allt så att hon får skratta lite om så bara någon sekund, glömma för en sekund eller två.


.

.

Dagen före julafton var hon riktigt dålig o till slut gick hon med på att åka in akut - igen. Det är svårt att få in en sjuk person dit när dom känner att dom misstros o sänds hem.... Men då fick hon rätt läkare, det blev kontakt med transplantation, njure o dom tog det mer på allvar. Hon fick dropp o åkte hem med livsgnistan lite tänd igen. För det fanns en läkare som trodde på henne, tog det på allvar o skrev in i journalen att hon troligen haft covid. Bara en sådan sak gjorde att hon mådde bättre. - Att bli trodd o tagen på allvar - kan säga så att vården där nere ska vara glad att jag bor över 50 mil bort....

.

.

Och efter det, så har hon blivit piggare o piggare o gladare för varje dag.
Nu är ögonen kollade o helt okey, så nu kan hon släppa den oron. Hennes ork återkommer o hon kan gå promenader. Från att ha ramlat ihop från stående bara helt utan anledning, inte orkat ta ett steg... så är hon nu påväg tillbaka på ett helt otroligt sätt.

Det här är en kvinna som jag beundrar så otroligt - allt hon gått igenom, allt hon går igenom - o ändå så kämpar hon vidare... o jag är så glad att hon är pigg igen o kommer vara med oss många år till - för det har jag bestämt :)
Önskar jag hade bara hälften av den livsgnistan som hon har. Och jag är så glad o tacksam att jag får ha henne som min vän. <3

.

Det är samma med dom personer som kämpar med sjukdomar i sin vardag, som bloggar, som jag fått förmånen att hitta o kunna följa - att se den livsgnistan som finns där trots att livet är tufft o hårt

Följ ditt hjärta o din magkänsla.
Då blir det rätt!

Gillar

Kommentarer

Ingajohansson
Ingajohansson,

Starkt och känsligt inlägg

Mycket fint skrivet

nouw.com/ingajohansson
itismadeby
itismadeby,
christelovergaard
christelovergaard,

Vilken historia att få ta del av, härligt att ha stöttande vänner.

nouw.com/christelovergaard
itismadeby
itismadeby,
Tack - Ja jag är så tacksam över mina vänner o hon är en av dom 😊
nouw.com/itismadeby
StenhagenBettan
StenhagenBettan,

Ett underbart inlägg min vän

nouw.com/stenhagenbettan
itismadeby
itismadeby,
by_anniess
by_anniess,

Så himla fint skrivet om din vän<3 Vilken vän du har<3 Massa kramar!!

nouw.com/by_anniess
itismadeby
itismadeby,
Tack 😊 Ja hon är väldigt härlig . Kramar <3
nouw.com/itismadeby