Ett ärr på min kropp… - Bloggutmaning dag 11

Inatt har jag delvis pratat o fördrivit tiden med en kollega som jobbade... jag var ju ledig. Jag smuttade lite på ett litet glas Bailey´s som jag fick härom dagen av lilla dottern om tack för att... ja för att jag är hennes mamma o alltid finns här <3
Började titta på en engels dokusåpa, samt kom på att jag totalt glömt bort vad en serie jag precis tittat på (flera program) handlade om *ler* så bra var alltså den....

Utmaningen är startad av Madeleine - här hittar du alla ämnen dag för dag och hennes dag 10, hittar ni här, i inlägget hittar ni länkar till alla andra som är med, hoppas att det blir ännu fler som hänger på denna utmaning, även om det var många redan i mars. Det är ju så skoj att se hur olika eller lika alla tolkar varje utmaning. Kanske även du känner för att vara med, alla dagar eller några av punkterna.



Hur privat ska jag vara, hur mycket o djupt ska jag avslöja… det var min första tanke när jag sitter här tidig morgon med dagens utmaning. Ska jag lite lättsamt ta upp ärren jag har efter operationer, inga stora ärr, mest små hål – små ärr som inte syns… eller ska jag berätta om den gången min hanhund blev påhoppad av min dåvarande väninnas hanhund o alla stod som förstenade…. Jag tänker inte utan går bara rätt in får tag på en hund i varje hand o särar på dom… men i virrvarret så biter någon av dom ordentligt i mina handleder… så jag har ett ordentligt ärr på över o undersidan på båda handlederna/nedre delen av handen…. Det var jätte jätte länge sedan o ärren är blekta med det är gropar kvar så dom syns…

Eller ska jag berätta om psykisk misshandel av mitt ex – när han med ord fick mig att krypa ihop, vilja dö…. och för att inte tappa ”förståndet” helt att liksom vara kvar, så rev jag mig själv några gånger… på underarm (dom är värst o syns… ca 10-12 cm långa) och lår (dom har bleknat dom var inte så djupa) för att smärtan skulle hålla mig kvar mentalt men ta bort det onda han orsakade….

Sen finns det ju ärr inombords som inte syns, men känns o gör sig till minnes på ett annat sätt – man vågar inte… för man är rädd för att bli sårad igen att få flera ärr.

Man säger att tiden läker alla sår – det stämmer, det kan ingen säga emot – men ingen fortsätter med att olika djupa sår, infekterade så kommer lämna ärr som finns kvar mer eller mindre hela livet… En del ärr lär man sig leva med o man tänker inte på dom andra kommer vara där o påminna…



Nej jag tar o berättar om mina stora ärr från i somras… hela båda skenbenen är ”drabbade” det var inte skönt jag fick dom – men trodde ändå aldrig att såren som jag fick skulle mynna ut i så märkbara ärr.

Jobbade extra som busskoordinator på min semester, skitskoj, det var roliga veckor – rena energipåfyllningsdagar… Nu var det lite hektiskt vissa avgångar – när tågen var försenade in på grund av framför allt bränder… det gjorde att det kom två, tre gånger så mycket folk på ett tåg mot vad det normalt gör… som just denna gång. Och folk kan inte lyssna… alla har så fruktansvärt bråttom, att lyssna, stå kvar o vänta, inte lägga in väskor i bussens bagageutrymme INNAN man fått klartecken osv – det fanns inte på kartan… alla rusar fram till bussarna som stod framme, kastade in väskorna o försökte trycka sig på bussen…

Bara det att sånt tar längre tid, för då ska väskor lyftas ut när man letar upp personers väskor som inte får plats o ska till en annan buss… ingen får stå upp i bussarna så att klämma sig in o stå kvar i gången är meningslöst – bussen rullar inte förrän alla har en sittplats…

En buss var väldigt full, jag går in i bussen för att se om det ens fanns lediga säten kvar… men nej det fanns det ju inte – men det stod ca 12 personer i gången som inte gått ut trots förarens förmaning att gå ur bussen….
När jag står där, ber dom gå ut, för jag har flera bussar som kommer att komma fram bara bussarna som står framme nu kan åka o lämna plats… pekar ut o dom ser att det står bussar lite längre bort o väntar på att få åka fram…

DÅ kastar sig alla framåt… mot mig… jag blir inte direkt puttad fysiskt, men det blev ändå som att bli puttad när alla börjar gå för att komma ur bussen – jag tar ett steg framåt, men jag tror att golvet är på samma nivå – det var det inte, det var ett trappsteg i bussen… Ja o i vet väl hur fint man faller när man trampar luft? Det finns inget som tar emot en…. Så jag föll framåt rak lång i bussen *pang*….
Var ändå tur att jag inte slog i ansiktet i något säte eller kant eller golv.. samt att det var inne i bussen… hade ju faktiskt kunnat vara att jag ramlade ut ur bussen rakt ner i asfalten…

Först kändes det bara som skrapsår, såg faktiskt bara ut som det också… men väl hemma o jag fick tvätta ordentligt rent, pyssla om såren så såg jag att det var mer än skrubbsår o det tog ruggigt lång tid för såren att läka…
Men ärren kommer nog finnas där väl synliga resten av mitt liv – som påminnelse om varmaste sommaren i mannaminne… o några otroligt roliga veckor – trots värmen…..



Följ ditt hjärta o din magkänsla.
Då blir det rätt!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229