För några helger sen var jag tillbaka till Väddö, och släkten. Inte varit där sen innan jul så jag kände att det var dags eftersom det inte blir lika lätt för mig att bara åka dit när jag känner för det. Blev mycket mys med Levina, tatuerande, lek med barnen och gos med djuren. Det var en mycket skön helg! Vi gjorde äntligen nästan helt-klart Karl Alfred tatueringen, samt en helt ny. Blev mycket nöjd.

Dagarna innan jag lämnade Stockholm så passade jag på att göra allt som jag älskar att göra redan innan jag fått det klara beskedet att jag inte kunde stanna kvar. Jag tror inte riktigt på mirakel eller att allt plötsligt löser sig, så jag bestämde mig för att göra allt utfall jag skulle åka. Vilket jag är väldigt glad över i efterhand att jag gjorde.

I en del av det jag gjorde så ingick en promenad runt slottet och längs gatorna i gamla stan, en långpromenad på Södermalm, en timme på Inferno Online med en underbar vän, se Globen, fotografera hallonbergens tunnelbanestation (den gör mig alltid så glad), äta middag med världens bästa i Akalla, tatuera, hänga på O'Learys med mina kollegor.. Och att fota körsbärsträd i Kungsträdgården.


Att vara i Kungsan när körsbärsblommorna har slagit ut är verkligen en sak i sig. Inte bara att bilderna blir jättebra, och att det är något speciellt med rosa träd.. Jag åker mest dit för människorna. Att se så många människor glädjas åt små blommor på träd, att jackorna åker av och glassarna åker fram. Så många som går runt och ler, Par som är där som släpper allt dom gått igenom och kan fångas upp av romantiken som allt det rosa avger, föräldrar som låter sona barn hoppa i vattenpölar och slängs omkring bladen för att det är kul.

Det ligger någon sorts magi i allt det, i att körsbärsblommorna slår ut. Kanske är det för att vardagen blir lite mer färgglad, eller för att det är ett slags bevis på att våren är påväg. Jag vet inte exakt vad det är, men något är det, som växer i omgivningens hjärtan när luften fylls av centimetersmå rosa blad. Och det är precis det, jag älskar med körsbärsträden i Kungsträdgården om våren.

Efter fyrahundrasextiosjudagar i huvudstaden är det dags att säga hejdå. Efter att ha levt mitt liv iStockholm i ett år, tre månader och elva dagar så har jag åter igen packat alltjag äger i lådor och väskor, packat in det i en bil och är på väg mot nyaäventyr.

Det har verkligen varit ett år fyllt av lycka. Jag har flyttat runtså mycket och fått möjligheten att se nya ställen varje gång. Nya gator, nyaområden och nya människor. Jag har levt tillsammans med personer varav några harkommit att betyda otroligt mycket för mig, och några som inte längre är en delav mitt liv. Men mest av allt så blev min vardag inte bara vardag, utan detblev hela mitt liv.

Jag har andats varje andetag för det här. Mitt hjärtas alla slag har slagit fördet här. Jag har tagit så stora steg i min utveckling, jag har växt så otroligtmycket som människa under den här tiden. Jag har fått vänner för livet och englädje till att vara vid liv som jag inte riktigt upplevt på det här sättetförut. Jag har kämpat allt vad jag kan för det här, men också varit nöjd medallt som det har varit - just för att det har varit alls. Jag har gått igenomså mycket, hamnat i situationer jag aldrig trodde jag skulle överleva för någraår sen men klarat mig ut ur dom med ett leende på läpparna.



Nu sitter jag här. Efter att ha jobbat, slitit, kämpat och levt för mittViaFone sedan den nittonde januari tvåtusenfemton så har jag inte längre ettjobb och jag bor inte längre i Stockholm, på väg tillbaka till min barndomsstad,mitt tonårsrum med väggar fyllda med fler minnen än vad jag behagar minnas ochmänniskor som en gång var hela mitt liv. På väg tillbaka till mamma. Tillbakatill hela familjen, mina älskade hundar, bonusfamiljen och staden där ingentingnågonsin förändras. Trots det vemod somsakta växt i min kropp senaste månaden så är jag ändå okej med det här.

Jag har lärt mig under detta år, att alltid göra det bästa av situationen fördet går inte att göra något åt det för tillfället. Det är precis såhär det är -tills något annat kommer. Något annat kommer att komma, Så är det alltid. Dettaär inte min första påtvingade flytt. Med det menar jag, att det inte var mitteller vårt val att flytta från Hässelby, det behövde göras av sina anledningar.Men det löser sig alltid på ett eller annat sätt. Jag är inte längre orolig förframtiden på samma sätt som jag en gång var. Jag vet att jag har människor imin närhet som gör allt för att backa upp mig i mån av tid och kraft. Jag vetvilka jag har och vart jag har dom, och det finns inget som gör mig lyckligare.Jag vet att det alltid löser sig, på ett eller annat sätt.



Härifrån börjar ett nytt kapitel i mitt liv. En ny resa, nya äventyr och nyatag. Det blev inget Cypern. Det blev inget mer Stockholm. Men det får vara såför tillfället, jag gjorde det jag kunde och jag gjorde det till den gränsenatt jag måste stanna upp och tänka på mig själv framför jobbet - för en gångs skull.Men jag har älskat varje sekund, varje andetag, varje regndroppe och varjestråle av sol som detta år har gett mig. Varje person som har kommit in i mitt livhar en plats i mitt hjärta, många har det livet ut. Jag älskar er, och jaghoppas att ni vet det.

Jag vet att jag inte kommer ta lika lätt på allt det här på måndag, när minplats på kontoret är tom och jag inte kommer att komma tillbaka. Jag älskar attjag kommer sakna mitt jobb, för det är ett starkt tecken på att jag gjorde rättval i januari för ett år sen när jag tog beslutet att flytta till huvudstaden. Jaghar älskat det liv jag byggde upp. Jag har älskat att vara vid liv. Jag harälskat att vara en del av staden, jobbet, vänkretsen. Jag älskar att jag gjordeett val för någon annan men gjorde det till mitt på vägen.




Det ligger en djup sorg och ett enormt vemod i det här.
Jag har redan hunnit lämnat bland annat Östberga, Södermalm och Täby.
Nu lämnar jag Hässelby och mitt älskade Kista.

Hejdå, mitt Stockholm.
Jag älskar dig.

Jag är för evigt lycklig för allt som har varit.