”Och sedan kommer den känslan igen när du verkar oövervinnlig och helt fantastisk. Du kan helt enkelt inte hålla i det och du ler bara till alla du stöter på; smittsamt har de inget annat val än att le tillbaka. Du är mer än övertygad om att något vackert obeskrivligt kommer på din väg.” - Ufuoma Apoki

Att vara tonåring och vara helt säker på att jag skulle förlora mot mina psykiska demoner och aldrig få se min artonårsdag - och att verkligen sparka varenda demon i röven och komma ut starkare ur det än någonsin gjorde mig oslagbar. Det är på gott och ont som den känslan har funnits i min kropp i alla dessa år, snart tio års tid till och med. Jag har även orden "Som du kanske redan vet, Jag är oslagbar" tatuerat på armen, som en påminnelse till mig själv att jag är vinnaren i mitt eget liv.

Men denna tanke gör också att jag aldrig någonsin hade kunnat se det som skulle komma några år senare, det som skulle innebära fler sjukhusbesök än vad jag önskar någon. Detta inlägg och dom kommande inläggen som handlar om detta kommer vara dom allra svåraste men samtidigt dom absolut viktigaste för mig själv att skriva. Mina resor fram och tillbaka till olika sjukhus har pågått under många år, med hjärtproblem, svimningar, kroniska broskinflammationer, njurkollapser och annat. Men under Februari 2019 började helvetesåren av det totala kaos som fortfarande pågår, det har gått två år nu.

I Februari -19 så ringde jag akut till en gynekolog och berättade hur situationen såg ut. Smärtor, blödningar, mellanblödningar efter samlag, och alla andra symtom som jag hade för tillfället. Jag kunde inte ens ha jeans på mig för att jag hade så ont i livmodern. När jag var in för en koll så började livmodern blöda vid minsta beröring, vilket den absolut inte ska. Testen för könssjukdomar var negativa, Cellprovstesten gick inte att avläsa för att det var så oklara svar, och jag åkte fram och tillbaka mellan Sandvikens sjukhus och Gävles sjukhus och det var så många olika gynekologer, sköterskor och så otroligt många gynundersökningar på väldigt kort tid. Ett nytt cellprov togs, lika smärtsamt som det första. När livmodern inte klarar av ens ett lillfinger upp i pullan utan att halvt spruta blod och ge mig kramper av smärta, så kan jag säga att en gynundersökning fick mig att gråta av smärta - varje gång. Det visade sig TRE månader senare efter väldigt många ultraljud, undersökningar och prover att jag hade en viss och extremt liten cellförändring på livmodertappen samt en extremt kraftig inflammation i hela livmodern. Jag fick åka in till sjukhuset i slutet på Maj och dom löste cellförändringsproblemet och jag fick starka mediciner både oralt och vaginalt för att bota den kraftiga inflammationen, som min dåvarande partner fick hjälpa mig med. Jag kunde inte ens ligga på rygg och böja upp benen utan att skrik-gråta av smärta, så han fick hjälpa mig stoppa upp den långa förbannade sprut-liknande applikatorn som först ska fyllas med kräm själv och sen stoppas upp och smörjan ska sprutas in, och sen får man ligga så en bra stund innan man kan försöka sova. Trots att denne person inte längre finns i mitt liv (med all rätt) så är jag tacksam för att han hjälpte mig med det jag inte kunde göra själv. Än idag, två år senare, så har jag problem med min livmoder. För av denna kraftiga inflammation så skadades en hel del av livmoderns delar. Mitt endometrium som hos en frisk livmoder ska ligga på över 8 millimeter ligger på KNAPPT 1 millimeter. Det betyder att det är superlätt för mig att få blödningar, och om den fortsätter att vara tunn, så kan jag inte bära ett barn i min livmoder. Jag har, av denna inflammation i värsta fall blivit infertil.

Det är nog första gången jag faktiskt skriver dom orden. Jag kan ha blivit infertil. Det är en tung och svår information, men vad som faktiskt kommer hända när det är dags att planera bebis får jag se då. Ingen bebis kommer planeras oavsett vilja förrän jag är frisk från allting annat och alla operationer är färdiga och hjärtläkarna har gett ett klartecken för att sjukdomarna inte skulle föras vidare till en liten bebis. Jag äts upp inifrån av att brottas med det här, och jag påminns om det varje gång ett symtom kommer tillbaka,

Det var en väldigt lång återhämtningsprocess från inflammation och ingrepp, och bara vetskapen om att kanske aldrig få uppfylla min största dröm i livet (bebis) gjorde mig väldigt psykiskt utmattad. Att dessutom genomgå en svår separation från en man och ett barn och en flytt ifrån min drömlägenhet samtidigt som denna vetskap ligger och gnager, gjorde allting ännu svårare. Jag blev utbränd väldigt fort. Juni, Juli och Augusti -19 är månader som inte längre finns i mitt minne. Jag har ingen aning om vad som hände förra sommaren, mer än några få stunder som jag minns för att det finns på bild. Jag vet inte om jag ens minns vad som hände eller om jag bara minns fotona och har skapat mig minnen från dom. I Augusti separerade jag från mitt ex i ord. Den trettonde september fick jag träffa den lilla killen som varit mitt barn i ett år för sista gången, och här hade jag börjat bli väldigt dålig. Jag skyllde på utbrändheten, jag skyllde på separationen. Jag klarade inte av att stå upp längre stunder, jag klarade absolut inte av att gå långa promenader med hunden och min kropp gick sönder mer och mer utan att jag reflekterade över det. I Oktober flyttade jag till min nya lägenhet som jag bor i nu, och min kropp raserade totalt. Jag sov 20 timmar per dygn, jag svimmade på jobbet, jag svimmade av att bara gå ner för trappen..

Del två av min sjukdomshistoria kommer senare.
#nouw30daychallenge #sjukdom

Äntligen har det tagit slut, det där fruktansvärda året tjugotjugo. Det har hänt mig så mycket dåligt det här året, och nu räknar jag inte ens med den helt galna pandemin som vi har hamnat i. Men, som någon slags hämnd för allting som har hänt så brakfirade vi in nyåret med en privat liten tillställning med bara skratt och kärlek och god mat.

Jag och mamma började fixa lägenheten så fort jag vaknat och tagit mig dit. Vi förberedde massa mat, blåste upp ballonger, dukade upp bordet fint och pyntade som om det vore det enda rätta. Vilket det också kändes som att det faktiskt var efter allt som varit - Även om pynt på ett sätt är onödigt så gav det sådan enormt härlig stämning med allting! Jag har egentligen aldrig firat nyår, det har varit middag och spel och har följt med något ex på suparfest. Ett år har jag haft nyår med pynt och firande på det sättet, men ändå inte riktigt, det var firande hos ett ex syster med alla hennes vänner. Mysigt och trevligt men inte riktigt min grej.

Detta år började vi med handsprit när gästerna kom, en egen handduk i valfri färg till badrummet och en välkomstdrink på alkoholfri päroncider, citron och hallonjuice samt ätbart glitter för effektens skull. Det var också is, hallon och citronbitar i - den var riktigt riktigt god! Bland det godaste jag har blandat till på måfå någon gång. När vi hade skålat in nyårsafton med drinken så serverades varmrätten som mamma hade lagat. Det blev grillad fläskfilé med jättegod potatisgratäng och en fräsch sallad med fetaost och två olika kalla såser. Alla verkade älska maten och det var verkligen supergott!

När vi suttit och smält maten med goda konversationer så var det dags att plocka fram min efterrätt ur kylen, Jag hade gjort ordning Créme Brülée som jag brände toppen på på plats med brännaren jag fick av pappa i julklapp. Det kändes superläskigt att elda på saker men wooow så gott det blev! Jag kommer verkligen göra det oftare, för jag är lite imponerad över mig själv och hur bra efterrätten smakade.

När efterrätten var uppäten så röjde vi undan på bordet och plockade fram alla snacks. Det var chips, chilinötter, godis, dricka av olika slag, vi hade charkbricka med olika ostar, olika korvar och massa kex. Vi spelade flera olika sällskapsspel och Katrine tog hem vinsten på jag tror alla spel och omgångar som vi spelade. Roligast tyckte jag var spelet 'Helt Hysteriskt' och såklart min personliga favorit Ryktet går. Vi skrattade så tårarna rann och jag hade jättekul. Det verkade som att våra gäster också hade väldigt roligt. Det kändes som en dag som var långt borta från alla problem (utöver hundens rädsla för smällare) och som om vi fick en paus i kaoset. Vi fotade med polaroidkameran, satte upp alla bilder på en ljusslinga på väggen och vi dansade till musiken och vi klappade vovven.

Vid tolvslaget gick vi ut direkt utanför dörren med ett varsitt glas bubbel och skålade in det nya året med pussar, kramar, kärlek och lycka. Vi gjorde det tillsammans med pojkvän och hela familjen Eliasson på facetime eftersom jag tyvärr firade nyår utan pojkvännen detta år. Men det funkade digitalt också, vi fick ju se varandra iallafall! Ganska snabbt efter tolvslaget gick jag in till hunden igen för att hålla honom lugn, och det var ganska skönt att bara sitta i lugnet en stund. Vi satt allihopa å pratade i en halvtimme, fyrtio minuter ungefär innan gästerna började gå hemåt. Marcus åkte hem först, och efter en halvtimme plus liggandes bredvid varandra i soffan med tjejsnack och instax-fotande så gick Katrine hem också. Inte långt efter det gick både mamma och pappa och la sig och jag tog hunden och gick hem till mig. Vi la oss på en gång, och myste och somnade nästan direkt efter att sista efter-tolv-raketen hade smällts av utanför min balkong. Förbaskade fyrverkerier, usch!

Ett stort tack till alla inblandade i vår kväll. Jag sitter här i soffan och tuggar på charkbricke-resterna från igår, dricker julmust och äter Dumle och känner endast kärlek och tacksamhet för gårdagen och natten. Tittar på polaroidbilderna, alla foton tagna med mobilen, och minns allt som hänt i år och allt som komma skall. Hunden ligger bredvid och sover, dröm-gnyr lite. Skönt att han äntligen får slappna av och sova.

Inatt kör jag årets allra första jobbpass och imorgon far jag bort en sväng med Marcus och förhoppningsvis pojkvännen. Det blir en bra start på det nya året, och förhoppningsvis blir kvällen på jobbet inte helt katastrofal som tidigare nätter varit senaste tiden. Nu ska jag sätta mig till rätta i soffan, kolla på Grey's anatomy och bara mysa med hunden tills det är dags att äta middag och sen gå mot jobbet. Jag har samlat mina favoritbilder från kvällen i detta inlägg - samt slängt in fyrverkerifoton från förra årets nyår i Gävle med Lalla och några av polaroidbilderna här under.

Hoppas ni andra där ute också har ett fint nyår, och att ni får en underbar start på 2021.

Jag har spindelfobi men ändå så har jag totalt sex stycken spindlar som husdjur här hemma, varav en (en fettspindel) lever fritt i köket för att jag släppte ut den där, frivilligt. Två av dom spindlarna kommer bli uppåt femton-arton centimeter i benspann, och tre av dom kommer bli ungefär två centimeter stora (men sjukt söta)


Jag saknar västkusten mer än någonsin. Jag vet inom mig att jag har saknat det länge, Men när vi var på Tjörn så kom liksom alla känslor som ett slag i magen. Eller.. mer som en lättnad i magen. Alla känslor, all negativitet, all ångest och allting som har skrikit inom mig detta året släppte helt och jag kände mig HEMMA genom att bara åka igenom. Göteborg och omkringliggande områden kommer nog alltid kännas som hemma, trots att jag bara fick två år i mina drömmars by. Västkusten är och förblir mitt hem i hjärtat.


Jag beundrar min tavla varje morgon när jag vaknar, den stora på elefanten som jag själv har målat. Jag kan liksom inte förstå att JAG har målat den och hur oförskämt nöjd jag är över hur den blev när den var klar. Jag la ner så många timmar på den, och jag älskade att måla den från start till slut. Det är det första ordentliga jag nånsin målat och jag har förälskat mig i den totalt.


Jag äter inte hamburgare eller biffar, helst inte köttbullar eller köttfärs heller. Köttfärssås kan funka om den är riktigt geggig och utan köttfärsklumpar samt tacos funkar om ja har massa grönsaker och tacokrydda. Jag KAN verkligen inte. Smaken och konsistensen ger mig extrema kväljningar! Det har varit så sen jag var väldigt liten, ingen aning om vad det grundar sig i från början faktiskt - men senaste tjugo åren har jag ätit tre hamburgare gjorda på köttfärs och dom har jag verkligen fått tvinga ner för att jag blivit bjuden, varit hungrig och inte kunnat säga nej. Äter jag på snabbmatsrestauranger så är det kyckling eller soja som gäller för mig!

Jag älskar julen, det är min absoluta favorittid på året. Jag skulle helt ärligt kunna ha jul 365 dagar om året utan att tycka att det blir för mycket. Ändå firar vi inte julen så värst, det var länge sen det blev något ordentligt julfirande. Jag tror faktiskt inte det blivit något riktigt riktigt juligt sen mormor flyttade ifrån Järbo för massa år sedan. Numera äter vi mat och det är det. Barnen får julklappar, men ingen tomte har vi. Men jag älskar julen ändå. Allt som har med julen att göra. Jag har en liten dröm om att få jobba med julrelaterade grejer, kanske på något tomteland eller något.


Jag kan inte sova om fötterna sitter fast i täcket eller under hunden eller under pojkvännen, jag får panik. Jag vet inte varför, men det går bara inte. Armarna har jag inte alls något problem med om dom ligger under saker, men fötterna.. nej. Vanligt liksom att ligga under täcket går! Men trasslar fötterna in sig eller sitter fast eller allra värst - om någon ligger med sina ben över mina fötter .. då är det flaxa som bara den som gäller! Fy så obehagligt.


Jag tänker på engelska mer än vad jag tänker på svenska, så pass mycket att jag tror inte att 70% skulle räcka till ens. Jag tänker ut vad jag ska skriva på engelska, och sen får jag anstränga mig för att översätta till svenska innan jag skriver det, både när det gäller på papper och digitalt. Ibland måste jag till och med klistra in i Google Translate för att jag verkligen inte får fram dom svenska orden i mitt huvud. Detta har pågått i många år nu!

Frasen ”bild tagen från Google” irriterar mig på sån djup nivå att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. NEJ, det har du inte gjort. Google är en sökmotor, inte en hemsida. Bilden har du stulit från någon annan hemsida som låter som hemsida hittas via sökmotorer, och du har brutit mot copyright-lagen och kan få grova böter för ditt brott OM du inte personligen har frågat ägaren till bilden (behöver inte ens vara den som har lagt ut den dom äger den!) om det är okej att du använder den och i vilket syfte den ska användas i och dessutom berättar vems bild det är - så har du brutit mot lagen. Ta dina egna bilder, använd tjänster som klart och tydligt säger att du får använda bilderna till personliga ändamål. Det driver mig och andra fotografer till vansinne.


Jag har varit hopplöst förälskad i mannen som idag är min pojkvän, i över tio års tid. Vi träffades som unga tonåringar för att vi tillhörde dom som inte följde samhällets normer och våra klädstilar låg långt utanför ramarna av vad som var normalt och okej. Vi hade ett underbart gäng som träffades på stan i Gävle nästan varje dag och absolut varje helg, och där föll jag för honom stenhårt. Han har alltid funnits där som en liten kärleksbubbla långt bak i huvudet, precis som jag har gjort för honom! Vi började dejta lite under tvåtusenfemton men på grund av långdistans, psykiskt mående hos oss båda och att vi inte riktigt var redo så tog det aldrig fart då. När vi båda var singlar under hösten tvåtusennitton så tog vi båda ett hårt tag runt det och vi håller hårt än idag. Han är min ’The One’, han med stort h, min själsfrände. Mitt livs stora kärlek. Min Lalla. <3


Jag har ett gäng filmer som jag ALLTID gråter till oavsett när, vart, med vem eller hur många gånger jag ser dom. Dom filmerna är: War Horse, The Green Mile, My Sisters Keeper, Finding Neverland, Pay It Forward, The Perks Of Beeing A Wallflower, Extremely Loud And Incredibly Close & Eternal Sunshine Of The Spotless Mind. Det finns absolut många många fler filmer jag gråter till för jag kan gråt åt en reklam, och alltid till barncancerfondens reklamer. Men filmerna listade är dom som oavsett mitt humör, så kommer jag gråta mer eller mindre. Verkligen när jag än ser dom eller om jag såg dom för en halvtimme sen. Det är mina go to-crying movies. Jag KOMMER gråta till dom, det är ren fakta. Vissa är det dessutom verkligen bölar my eyes out-varning på.