Att längta och hata samtidigt.


Varje vardag kollar jag brevlådan flera gånger om dagen, i hopp om att det ska ligga ett vitt kuvert med Akademiska Sjukhuset’s logga på. Halva december, hela januari, hela februari och snart halva mars har gått i väntan på en tid om operation, och trots att jag är i någon påstådd förtur så känns det som om ingenting händer. Jag förstår att alla har mycket nu i och med Corona-pandemin och allt vad den innebär.. men jag börjar ge upp.
Jag har så ont dagligen, och antalet rusningar plågar mig till en gräns som är ohållbar. Jag klarar inte av att leva ett normalt liv, jag klarar knappt av mitt arbete för hur min kropp mår och trots att jag är absolut livrädd för en operation så längtar jag hela tiden. Jag vill verkligen bara att det ska vara över, men Nu mer än någonsin är jag livrädd, då min livssituation är förändrad på personliga plan. Allting har förändrats. Min största trygghet och mitt största stöd är inte längre med mig, och kommer nog inte vara med mig under den här resan. Det är otroligt tungt både fysiskt och psykiskt just nu, och jag kommer behöva extra tid till allting..
Det är mycket nu. Men att längta efter något som man samtidigt absolut inte vill gå igenom är tungt. Jag vill inte gå igenom en tredje operation, det är den mest fruktansvärda smärta jag någonsin gått igenom. Jag kan knappt sova på nätterna för att jag är så pass rädd för operationen. Jag tror inte det kommer gå dåligt direkt, det är mest ensamheten, ovissheten och smärtan jag är rädd för tror jag. Jag vet inte. Jag vill bara inte gå igenom den - samtidigt som jag bara vill göra den så det är gjort. Jag vill bli frisk!
Kommentarer