Det tog ett bra tag innan jag förstod att han var med mig för att jag var vacker att titta på. Och om det är någonting jag vet, är det att han aldrig någonsin såg mig.

Trots att han redan hade Henne ville han hålla min hand över bordet, gå på restauranger och ta med mig på partyn. Kanske viskade han i sin väns öra att "hon där, hon är också min", och lät sig fyllas upp av de höjda ögonbrynen och imponerande nickarna.

Han ville visa upp mig, promenera runt med mig som att vi var på en utställning. Jag, den lilla trofén. Gick när han gick, sprang när han sprang men inte stannade när Han stannade.

Till en början inte ont anande, till sist ändå medveten, och ändå finna sig sittandes i en bil på en mörk parkering där någon säkert ändå kunde se. För det var ju det som var hela meningen, förstår du inte det? Att någon skulle se.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag känner att jag behöver förtydliga att texter som jag skriver här, inte på något vis, följer mitt egna livs kronologiska ordning. Jag plockar upp känslor och händelser som kan ha hänt för en timme sedan, för en månad sedan, för fem år sedan, osv. Minnet är otroligt intressant att diskutera utifrån aspekten att det är otillförlitligt. Exempelvis är en skriven biografi inte lika med fakta, jag anser att sådan text och benämningar som "baserad på en verklig historia", alltid är fiktion. Vi självframtäller, dramatiserar, förnekar och genom att titta på ett gammalt fotografi kan vi även framställa minnen som aldrig ens har hänt. Sanningen är den att vi inte minns ordagranna konversationer vi haft när vi var fem år. Eller ens, som vi haft, igår. Däremot är jag av den synpunkten att då fiktion, nästan aldrig, försöker vara någonting den inte är, det vill säga att den är ärlig med att den är just fiktion, blir den fiktiva texten mycket mer verklig än verkligheten i sig.

Likes

Comments

Idag är det alla hjärtans dag. Jag har försökt förrinna vad jag gjorde förra året, och vet ni vad? Det enda jag minns är att jag var ledsen. Det är ingen som kommer att skicka blommor, ge mig en present eller ens en kram idag, och ändå så vet jag att jag kommer vara gladare idag än under samma dag förra året. För jag är inte längre ensam i ett förhållande. Och jag unnar er som är tillsammans i ett förhållande att basunera ut er kärlek så mycket som ni vill idag, det ger i alla fall mig bara hopp om framtiden. Nu ska jag träna, jobba kväll och sedan kanske klicka hem någon fin present till mig själv. Det är en värd.


Likes

Comments


Jag vill inte att du följer med, säger han där vi sitter i den stillastående bilen.

Jag blir så sårad. För vad jag än gör, hur mycket jag än anstränger mig, räcker det aldrig. Jag börjar gråta, kan knappt förrinna känslan av kinder som inte är blöta längre. Jag känner mig som ett barn som är på väg att bli utkastad ur bilen för att hon bråkar för mycket. Jag försöker förklara att jag försöker, att jag vill men att jag är så trött. Att han också gör mig så trött.

Det sista säger jag inte.

Han ger mig ett ultimatum och bokstavligt talat lägger det i min hand. Jag gör som han säger för jag vill ändå tro att han vill mitt bästa. Jag får följa med. Vi äter middag, bara vi två. Jag dukar och ställer några ljusstakar på bordet som han nästan genast byter ut mot några andra.

Hur känner du dig? frågar han medan jag tar små, försiktiga klunkar av vin.

Vi sitter bredvid varandra och tittar båda ut rakt framför oss.

Som att jag inte riktigt är här, svarar jag uppriktigt och känner mig svävande, på ett sätt som jag inte vet om det är bra eller dåligt.

Bra, säger han och jag kan inte avgöra om han faktiskt hörde vad jag sa.

Och jag undrar om han förstår vad det är som han har gjort.

Likes

Comments

Jag undviker medvetet att skriva om sorgen. Den är så enorm. En inser att det är så, som de säger, att en inte kan förstå sorg och döden förrän det drabbar en. Och ändå är det som att en inte riktigt förstår. Jag väntar fortfarande på att han ska komma hem.

Det var när vi skulle gå fram till kistan för ett "sista farväl" som det gjorde som mest ont, och den smärtan, den kommer jag aldrig att kunna förklara, hur bra jag än är med orden. Så totalt obegripligt det var, att det var han som låg där och att jag aldrig skulle komma nära honom igen.

Jag har bara drömt om honom en gång sedan dess. Vi talade och jag tyckte att det var konstigt att han inte visste vad som hände i mitt liv, han sa inget, bara tittade på mig tills jag mindes att vi inte alls talade i verkligheten, jag var inte där och han var inte här.

Likes

Comments

"... jag började inse att jag gav henne allt mitt bästa. Förstår du? Men jag fick inget tillbaka. så åren gick och jag var som... jag var som en liten jävla fågel i en bur. Till slut låste hon upp buren och jag bara satt där. Jag satt där i tre månader."


Likes

Comments

Jag har en svacka just nu. Jag känner att jag inte riktigt är bekväm med var jag befinner mig i livet. Som i helgen, jag var på festligheter och kände bara att nej, jag är inte alls sugen på det här med att dricka för drickandets skull. Dagen efter hälsade jag på en gammal vän som har flyttat till ett hus och väntar sitt andra barn. Det var jättemysigt. Men det är ju inte riktigt där jag befinner mig heller. Jag är nog fortfarande alldeles för rotlös. Jag befinner mig i ett slags limbo, känner jag. Varför ska det vara så svårt att tro att allt bara ordnar sig tillslut, även för mig?


Likes

Comments

Och jag går upp när klockan ringer. Eller nej, när den ringer för andra gången. Jag äter min frukost framför Nyhetsmorgon, och om jag gör bananpannkakor eller avokadomackor tar jag en bild. Sedan sminkar jag mig, för om en inte sminkar sig får en höra att en är så "modig", eller så frågar någon varför en ser så trött ut. Men det är en tre-minuters-sminkning och håret hamnar i den vanliga tofsen, för mer orkar jag inte åstadkomma. Jag går till jobbet och jag ler och jag säger hej till alla, vilket är lite underligt för vi ses ju verkligen nästan varenda dag och vårt jobb består dessutom av att säga hej till andra om och om igen. Men jag gör det, jag säger hej, för det ska man. Jag äter lunch och väljer det ensamma bordet istället för bordet där alla andra sitter. Men trots att jag sitter ensam så har jag alltid bakgrundsljudet av andra. Jag jobbar lite mer, ler lite mer. Går hem med musik i öronen och är alldeles för trött för att göra de där sakerna som en tänkt att en ska göra när en äntligen kommer hem. Lyssnar på en pod och lagar mat i fyrtio minuter och äter maten framför tv:n på fem minuter. Jag tittar på något program där en kan förutse alla händelser, eller läser en bok tills en ger upp när en läst samma mening, om och om igen, och fortfarande inte förstår den.

Och när jag stänger av tv:n och ljudet på telefonen, blir det alldeles tyst, för första gången sedan jag vaknade. Jag är själv. Jag tittar in i väggen, tänker att jag överlevt ännu en dag. Önskar att jag kommer att somna snabbt för jag vill inte vara ensam med tystnaden. Jag tittar in i väggen, koncentrerar mig på den, tills jag somnar. Jag vaknar till en ny, men liknande dag, att ta mig igenom. Inte leva, nej, det ordet passar omöjligt in. Väljer att snooza lite till.

Likes

Comments

Varning för långt inlägg! Jag lyssnade på en podd där de berättade om livskalendern. Det handlar om att man under ett år ger varje månad en rubrik, som man själv bestämmer, och utifrån rubriken styrs månadens innehåll. Eftersom att jag har bestämt mig för att försöka ha ett väldigt mycket bättre år 2018 än 2017, tänkte jag att det kunde vara en bra utgångspunkt att sätta lite rubriker, så att man aktivt också bidrar till att livet får lite mer... innehåll?

Januari = Hälsa

Här blev det hälsa, vilket föll sig ganska naturligt då jag äntligen har kommit igång bra med min rehabilitering. Så förutom att träna med min fysioterapeut, försöker jag yoga tre gånger i veckan, äta lite nyttigare och bli av med mina depressionskilon. Hälsa innebär såklart att ta hand om insidan också och då har jag min samtalsterapi, samt att tänka på att försöka vara mer snäll mot mig själv.

Februari = Inspiration

Här tror jag att det kommer att handla om att dels finna och lyssna till människor som inspirerar, samt fundera över vad som inspirerar mig till ett bra liv. Finna saker som gör livet lite härligare och göra de sakerna.

Mars = Relationer

Här ska jag mysa till det lite extra med mina nära och kära. Försöka att träffa dem mer och även utvärdera mina relationer och se om det är någon jag behöver lägga mer eller kanske ingen tid på.

April = Kärlek

Här ska jag börja dejta igen, tänker jag. Och ha kul. Aldrig igen att jag släpper in en dålig man i mitt liv, och om jag märker av sådana tendenser ska jag stänga dörren direkt och bara gå. Förhoppningsvis har min självkänsla blivit mycket bättre vid den här tiden.

Maj = Kultur

Här blir det att få in lite mer kultur i vardagen. Läsa mer böcker, kanske resa, gå på museum och utställningar, sådant som jag tycker är så kul men kanske inte lägger mycket tid på annars.

Juni = Våga

Här ska jag våga massor. Våga göra mer av sådant jag känner mig obekväm med, som att ta plats i samtal, ringa viktiga och oviktiga samtal (jag har sådan telefonskräck), släppa på kontrollbehovet osv.

Juli = Mat

Här vill jag prova massor av nya recept, baka mer och bjuda på middagar och drinkpartyn.

Augusti = Upplysning

Här tänker jag sätta mig in lite extra i samhällsfrågor, se mer dokumentärer, kanske inrikta mig på något, typ lära mig allt som finns om zengångare.

September = Karriär

Här kan jag ta tid att uppdatera mitt cv, söka nya jobb, kanske läsa en kurs osv.

Oktober = Lära sig något nytt

Här kanske jag får lust att lära mig ett nytt språk, laga någon ny maträtt, kanske äntligen lära mig hur man sätter upp en hylla osv.

November = Njuta/tid

Här vill jag lyxa till det lite, kanske åka på spa, definitivt yoga och meditera mer.

December = Projekt

Här ska jag ha något slags projekt som jag ska lägga ner extra mycket tid på, kanske faktiskt fortsätta att skriva på den där romanen.

Så ser min plan ut, det kan ju hända att jag byter lite plats på rubrikerna. Och varje månad ska jag försöka att utvärdera hur det har gått här på min blogg. Är ovanligt förväntansfull faktiskt. Tycker ni att detta låter väldigt konstigt och alldeles för genomtänkt, är ni nog mer av en "ride or die chick" än vad jag är.


Likes

Comments

Har du hört någon från honom? Eller var det om honom, som någon frågar. Nej, har jag svarat, varenda gång. Tills någon försiktigt, om ändå säkert välvilligt, berättar om hans nya relationsstatus, och jag får den där känslan av någonting som gör väldigt ont, men en kan inte lokalisera varför det gör så jävla ont, varför det känns som att en både vill spy och inte kan andas och att en borde ta maxdosen av det där ångestdämpade tabletterna en har och kanske att de behöver sköljas ner med ett eller två eller kanske fyra glas vin. Varför känner jag så? Jag gör en snabb beräkning i huvudet och på de få månaderna som gått från att det var vi måste de ha träffats väldigt nära inpå att det tog slut för att nu kunna deklarera ett nytt förhållande, eller.... eller så.

Eller så är det det andra alternativet

Det kanske också gör ont för att jag i mitt lilla huvud har jag gått runt och dagdrömt om att det var han som skulle se mig hand i hand med någon och tänka att hon ser så lycklig ut, nu. För så tänker en ibland, hur olycklig en än var i förhållandet. Återigen gör jag en snabb överläggning i huvudet. Jag, lycklig? Sjukskriven från och till, träffar regelbundet nya läkare snarare än potentiella romanser, och jag har ständigt en ny panik- eller ångestattack som lurar runt hörnet.

Grattis, tänker jag, du vann. Men jag tar inga piller och jag dricker inget vin och efter en stund gör det bara lite ont och kanske, tänker en liten röst inom mig, kan jag också få vinna. Du får vara lycklig med henne, jag kommer att vara lycklig med mig själv, när den tiden som jag behöver, har passerat.

Likes

Comments