Jag trodde att bli dumpad av någon man var så djävulskt kär i var det värsta som kunde hända men det visade sig att jag hade fel. Att bli dumpad med anledningen "jag behöver vara ensam och lära känna mig själv" men sedan se honom inte särskilt långt där efter träffa en annan tjej träffar rakt i såret i hjärtat. Det värsta är kanske att jag fortfarande tycker om honom lika mycket, hur jag än försöker kan jag inte sluta vara kär. Men det kunde han utan att ens försöka.
Tankarna om hur han är världens sämsta människa som dumpar mig, en så jävla bra flickvän att det inte är sant varvas med att jag suger, jag gav honom allt jag hade men han ville inte ha mig. Han gjorde ett aktivt val att sluta vara med mig. Jag blev lämnad där på en parkeringsplats och han gick utan att vända sig om. Jag var den som fick sätta mig i bilen och köra hem. Så mycket tårar att jag var tvungen att skrika för att få ut allt. Kom hem och var helt tom, allt som var kvar inom mig var tyngd, sorg och svordomar.
Det är först nu som jag inser att vi inte hade det så perfekt som jag trodde. Visst var det bra, det var skitbra, men inte alltid. Han fick mig ibland att må ganska dåligt, självklart aldrig med mening. Känslan jag fick av att han inte ville ses lika ofta som jag verkade vara rätt. Ibland kunde han inte hälsa på och jag satt hemma och grät, när jag slutat gråta kände jag mig löjlig över att ha blivit ledsen, skyllde på pms. Det var alltid jag som frågade när nästa gång blev, därför kände jag mig ofta jobbig när jag skickade ett sms till honom. Ibland får man prioritera sig själv först, men ibland hade det varit trevligt om han struntade i vad han behövde göra och umgicks med mig för att han ville. Men det ville han nog inte. Det hade varit gott om han föreslog att vi skulle äta Pringles istället för tzatzikichips någon gång, för det är ju min favorit. Att stänga av sin mobil när man har en mysig kväll med sin partner kan vara att föredra, men det gjorde han inte. Detta tänkte jag på de gånger jag satt hemma och inte fick träffa honom men glömde bort så fort vi sågs för då blev jag så lycklig. Därför trodde jag att det var så perfekt, för när jag väl fick vara med honom glömde jag allt det där. Men nu slipper jag allt det där, nu är jag ensam istället och klagar över det. Nu ska hon, den nya säkert alldels perfekta tjejen få hantera det och visst är jag avundsjuk. Hon ska få sova i hans säng, äta söndagsfrukost med hans familj och få göra alla de där sakerna jag älskade. Hon har tagit min plats, den platsen jag inte förlorade utan blev ombedd att lämna.
Alla säger att det går över och jag vet att de har rätt, jag är inte den första som fått hjärtat krossat. Även om det känns som att ingen har varit så kär som jag är eller att inget varit så ledsen som jag så finns det så många som vet exakt hur det känns. Men jag trodde det skulle vara lättare och jag trodde inte det skulle bli just såhär. Jag trodde han skulle ångra sig, jag går fortfarande och hoppas på det även om jag borde inse att det är för sent. Jag borde inte ens vilja ha honom om han ångrade sig, men jag vet att det vill jag.
Det enda som hjälper det ytterst lilla när jag är så ledsen att jag mår illa är mina vänners kloka ord. Att det kommer ordna sig och att han är ett rövhål. Det är det enda som hjälper för tillfället.
I skrivande stund suger livet och jag mår sämre än jag någonsin gjort förut. Men det betyder väl att det bara kan bli bättre?
