DIET CULTURE

Jag har aldrig hållt med när människor säger att samhällsidealet eller smala modeller skapar ätstörningar för enligt mig ger det en bild av att sjukdomen handlar om att vilja vara snygg. Jag tycker fortfarande att det synsättet får för stort fokus och förminskar det till att bara handla om yta, men sist jag var hos psykologen fick jag mig en liten tankeställare ändå. Vi pratade om varför jag har så svårt att släppa taget om mina tvång och kontroll kring vikt/mat/rutiner (för ja, det hänger fortfarande kvar även om det absolut inte är så illa som det varit).

För mig har min ”mat-/träningskontroll” inte i första hand handlat om rädsla att bli tjock utan snarare rädsla att få de egenskaper som förknippas med att vara tjock. Utifrån samhällets synsätt alltså. Åtminstone jag tycker att tjocka människor ses som (även om det är undermedvetna och så klart inte sanna kopplingar) lata, ohälsosamma, odisciplinerade, glupska, olyckliga, oambitiösa, oattraktiva etc.

Och DET är vad jag alltid varit livrädd för att bli. Med mitt extremt svartvita tänkande satte denna rädsla många käppar i hjulet för mig när jag försökte bli frisk från min ätstörning. Jag tvingade mig till så mycket för jag trodde helt uppriktigt att ifall jag skippade löprundan en morgon så skulle jag aldrig ge mig ut igen utan bli en soffpotatis. Och om jag tillät mig att äta minsta lilla mellan måltiderna skulle jag småäta mig genom dagarna efter det. Jag skulle då bli lat, odisciplinerad och alla de där andra ”tjockisegenskaperna” jag föraktade så.

Idag är jag som tur är mer förnuftig och logisk men helt ärligt är det fortfarande en del små, knäppa beteenden jag håller fast vid för att visa mig själv att jag fortfarande är ”stark och har disciplin”. Detta trots att jag redan bevisat det tusen gånger innan och då tänkt att det är sista gången jag behöver bevisa det, sen räcker det..

Vad vill jag säga med det här då? Tja, antagligen mest att samhället kanske påverkar mer än jag trott för det är samhället som gör så att vi kopplar oönskade egenskaper till en viss vikt och kroppsform. Samt att jag måste jobba bort tankesättet att det är allt eller inget jämt.

Följ mig här ?

Gillar

Kommentarer

Ida,
Är du rädd att bli lat eller är du rädd att andra ska tro att du är lat? Och vad är det värsta med att andra skulle tror att du är lat? Jag har fått utmana mig extremt mycket iom min nervsjukdom. Kan inte va aktiv på det sättet jag har varit längre och varit/är livrädd för att bli en soffpotatis. Men det är ju samhället som säger att soffpotatisar är "dåliga" människor. Stämmer verkligen det? Är jag en sämre människa för att jag inte är aktiv? Gäller att ifrågasätta sina tankar. Våga utmana dina tankar. Våga vara "lat". Se vad som händer. Kram
onlyonewaytogo.blogg.se
isabylund
isabylund,
Det är inte att andra ska tycka jag är lat utan jag själv. Och framförallt att latheten ska ”sprida” sig till alla områden av mitt liv.. men ja, man måste väl möta de där rädslorna och inse att de (oftast) inte stämmer. Kram!
nouw.com/isabylund