ÄNTLIGEN EN KRAVLÖS JUL!

Varje år vid den här tiden (dvs när det börjar dyka upp massa julinlägg i bloggsfären) blir jag osäker på om jag också ska släppa loss min julmys-pepp eller om det är respektlöst mot dem som tycker det är en jobbig tid. För jag kan verkligen förstå att för dem som har dåliga julminnen, struliga familjerelationer, är ensamma etc så ÄR det jobbigt att hur många andra tokhyllar denna högtid. Fast på nått vis känner jag väl samtidigt att det alltid kommer finnas ämnen som triggar någon så isåfall hade jag knappt kunnat blogga om något.. Men inför kommande julprat vill jag iallafall säga att jag är medveten om att det är många därute som tycker det är en påfrestande tid. Ni har all rätt att känna som ni gör, det finns inget sätt man ”ska” känns/vara på (även om normerna är på ett visst sätt suck) och jag hoppas inte ni känner att ni måste tvinga bort de känslorna och låtsas vara glada om ni inte är det. Även om ni upplever det som att ni är de enda som inte är fulla med mysiga julkänslor så är ni långt ifrån ensamma så tänk inte att det är något fel på er. Okej?

Med det sagt; låt oss prata om mig och mina julkänslor. Hehe. Så långt tillbaka som jag kan minnas så har jag haft en viss oro kring högtider, inte på den nivån att jag mår riktigt dåligt men jag har ofta bara velat att de ska vara över så snabbt som möjligt (haha, hej Grinchen!). Tror att det till viss del beror på mitt behov av rutiner för att känna trygghet och kring högtider så rubbas de ofta vilket innebär att hela jag kommer ur balans. Men den största anledningen var under många år min ätstörning och all mat jag skulle ”tvingas” omge mig med under julen. Hur ska jag komma undan? Hur ska jag äta för att det ska motsvara min vanliga mat eller mitt matschema? Hur ska jag göra med mina tvång? När ska jag hinna träna? Usch, ätstörningar är ett konstant jävla surr i hjärnan som slukar ens glädje och energi.

Nu på senare år har inte det varit problemet utan då har det snarare handlat om att jag fått sån förväntansångest i och med att jag velat att det ska vara så bra och trevligt och glatt och mysigt.

Men vet ni? Detta år = noll förväntningar. Och inte på ett negativt sätt som att jag gett upp hoppet och är övertygad om att det kommer vara hemskt, nä snarare att det känns totalt kravlöst och jag älskar den känslan! Vet inte vad det kommit från men kanske är det pandemiåret som gjort att man helt sänkt kraven på vad man anser vara ”lyckat socialt umgänge”, haha. Det känns liksom inte som att det kommer vara lika många *perfekta julfiranden* i ens flöden som man kan jämföra sig med och det känns inte heller som man måste försvara varför man inte firar nyår med världens fest (som jag brukar känna andra år) och det är SKÖNT!

Nu borde jag avslutat det här inlägget med några peppande ord till er som fasar inför kommande veckor, men jag nöjer mig med att länka det här inlägget som jag skrev förra året för tipsen är pretty much de samma så spana in det ifall ni behöver det <3

Följ mig här ?

Gillar

Kommentarer