Idag kom jag på det, fick en snilleblixt, koden till kodlåset som är mitt personliga verktyg. Likt en hamn att ro till när det stormar. Bra förkortning, likt ett förnamn till en av mina närstående. Kramar om ❤ 


Glöm aldrig bort att du är så mycket starkare än vad du tror 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​Jag föredrar stora potatisar, varför ens köpa små? Idag stod jag och skalade ett gäng småpottisar, vilken tiiid det kommer ta, gah, öva på tålamodet. Tålamod, när det infinner sig ger det så mycket. Mervärde. Styrka. En insåg att det kanske inte är så tokigt med småpotatisar ändå, de har mer att lära en, bidrar till praktiserande, övning, träning. 29 min senare var de skalade och en var lite lugnare än innan. Var sak tar sin tid. Bästa taktiken var: En sak i taget. Ser framemot att äta dem senare idag. 

Likes

Comments

Skriver ner en reflektion från gårdagen här; 

​Idag tog en av mina idoler OS-guld, Sveriges skiddrottning, Charlotte Kalla med rötter från norr. 

Jag gjorde ett medvetet val flera dagar innan och bestämde mig för att inte kolla första loppet, för jag vet hur nervös och inne i det, jag brukar bli. 

Så underbart att läsa intervjuer sedan, men framförallt se glädjen i hennes ögon och höra glädjetjutet. 

Så välförtjänt! Verkligen. Glädjs med och fortsätter hålla tummarna framledes. Värld det bästa. Stark på flera sätt. 


Tänk att kunna åka skidor på en sådan nivå. Jag vart inspirerad och tog mig ut på en promenad. En powerwalk. Timern på 10 min, tre djupa andetag och  och sedan vända om. Så himla härligt det var att känna vindarna och låta armarna jobba utmed sidorna. För några år sedan powerwalkade jag väldigt mycket och då sa en "Med en liten vindpust skulle hon flyga fram". Ler alltid åt det minnet. Jag vart svettig och kände, vi må ha olika lopp, men är krigare båda två. Reser sig upp efter svackor och försöker möta sig själv där man är. Utan att jämföra sig. Bara glädjas åt dagens styrka. Det man faktiskt har. Det är guld. 

Likes

Comments

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, det har kliat i fingrarna ett tag nu efter att skriva av sig men det dröjde tills nu innan jag loggade in här.


Jag är så tacksam. Så tacksam över alla fina människor jag har runt omkring mig. Det gör mig alldeles blödig. Jag har stöd omkring mig, underbart att känna det. Även fast jag ibland helt ärligt brottas med känslan av utanförskap. Men det är såhär just nu. Denna tid behöver jag, den kommer fylla sin funktion. Med tiden blir det nog lättare att se lärdomarna med detta. Jag känner mig bättre nu, tror jag hamnat på rätt väg men det är en lång bit kvar och ibland kommer det hinder. Jag har inte insett min energikapacitet än, vilket ofta leder till frustration. Blir lätt irriterad över skit saker. Stresskänslig oja. Men jag försöker jobba på det. Något som jag känt starkt inom mig de senaste dagarna är "F*n heller, jag ska inte vara tillgänglig dygnet runt" Det betyder inte att jag är en sämre vän/partner för att jag väljer att "stänga ute", rikta allt fokus på mig själv.


Det var ett stort steg för mig att komma till denna insikt som är svår att förklara. Jag ska helt enkelt försöka bli ännu bättre på att bli positivt egoistisk för min egen skull. Det må låta himla egoistiskt men det är inte schyst mot någon att "ställa upp" bara för att. Prestationsångest över att finnas där när som, att svara när man egentligen inte orkar för att ingen ska känna sig dissad. Jag är återigen den viktigaste personen i mitt liv. Försöker pränta in det om och om igen tills det verkligen fastnar. Att försöka förklara kommande gränser för någon annan är också något som jag redan nu bestämt mig för att skita i. På mitt ex-jobb var kravet om tillgängligheten en evig stress. Vilket satt sina spår i mitt privatliv.


Egentligen var planen att jag skulle befinna mig hos killen i helgen. Planen var att jag skulle åka dit igår och stanna till början av nästa vecka. Men jag kände redan i tisdags att jag behövde stanna upp och bara vara för mig själv. Hemma hos mig. För att försöka låta saker och ting sjunka in. Behöver reflektera och tillämpa verktyg som en stött på/glömt bort. Tolka mig rätt nu, jag tycker väldigt mycket om att vara hos honom, det ger massor med energi men ibland känner man bara att man behöver vara för sig själv. "Gå i ide en vända", vilket jag tänkte göra ihelg som sagt. Hur Herr M. tog mitt beslut? Med en klackspark, även fast viss besvikelse kunde skymtas. Lyckligt lottad som mött en sådan förstående, lugn och trygg person. Han ger mig så mycket glädje. För honom finns det alltid bara möjligheter.


Igår hade jag en sämre dag. Jag vaknade stressad, sov lite för länge än tänkt. Hade glömt ställa alarm. Kände mig yr igår och så, men fick till en härlig promenad och även ett gympass. Hör och häpna, det var länge sedan. SÅ STOLT över mig själv för att jag faktiskt tog mig till gymmet och tränade en stund på känsla. Tänk, förut var det som på rutin, Men jag finner nog ett nytt förhållningssätt till träningen snart, sänka kraven om antal pass i veckan enormt. Känner att jag i och med gårdagens pass är påväg. Gymbollen är i rullning, och den behöver inte rulla fort, den får vila ibland. Det är helt okej.


Igår kväll fick jag feeling och gjorde något jag sällan gör. Jag räckte ut en hand och bad om hjälp. (Får som sagt mycket hjälp men ber inte så uppenbart om den som jag gjorde igår).  "Klarar mig själv" "duktig flicka- syndromet". Bad om hjälp genom att börja chatta med en person som jag för några år sedan mötte genom likvärdig sysselsättning. Liksom från ingenstans tog jag kontakt igen och bad om hjälp inom temat "hälsa". Den känslan, att jag faktiskt vågade det och den responsen som jag fick. Wow. Så tacksam. Hela kroppen fylldes av massa härliga känslor där glädje var framträdande. Så kloka ord och en reflektion som gick ända ner i hjärteroten, dem försöker jag bära med mig som ledord. Kände att jag fick flera verktyg som kom väl till pass. Jag har börjat fundera och reflektera över dem lite idag, ska fortsätta under helgen. Kändes som att jag talade med en terapeut. Vi måste börja våga prata mer om det mentala. "Jag blir så berörd av att du vågar lätta ditt hjärta. Du är så modig ska du veta". 


Känner mig modig som väljer att utmana mig själv att spendera helgen för mig själv. I mina mått mätt är det länge sedan. Länge sedan jag kände att det var ett skönt alternativ. Varit lyckligt lottad som haft stöd av M. varje helg och lite till. Vi får se hur det går, Jag tänker att detta är ett steg i rehabiliteringen. Jag har storhandlat, tänkte testa mig på att laga en ny rätt om det faller sig så. Frisk luft och bara vara, med Tid För Mig. Önskar er en lugn och skön helg. 


KRAM!

Behöver jag be om ursäkt för "mitt gnäll"? Nej absolut inte. Det här är min blogg, jag skriver för min skull för att jag ska kunna rensa ut lite. 


Styrka till er som också kämpar med stort som smått,

"Jag vet att du kommer ro båten i land, för så stark är du <3 "

En givares hand är aldrig tom 


Likes

Comments

Det snöar ute. Massor. 

Om jag inte hade gått ut idag hade jag inte fått se en person åka längdskidor rakt över en annars så vältrafikerad korsning, jag hade inte fått le åt personen som kom promenerade i full fart emot mig med slalomglasögonen på, jag hade inte fått känna den härliga känslan med snön under skorna, jag hade inte fått prata med den äldre personen som sa att hen skottat i 5 timmar idag när jag gick förbi hens hus,, jag hade inte fått slänga mig i snödrivan i väntan på att tåget som "skottar" spåren hade passerat, jag hade inte känt hur vindarna yrde och snöflingorna sved till i ögonen, jag hade inte. sett hur alla plogmaskiner jobbade febrilt, Jag hade framförallt inte fått vara med om det äventyr som en fick uppleva <3 Respekt för vädret. Man får klä sig efter vädret och leva jämsides med det, anpassa sig efter vädret.

Likes

Comments

En sån där "Jävla skitdag" har nog de flesta hört talas om? Jag hade en sådan idag. En annan rubrik hade kunnat vara: Bananplätten hade rätt. 


Min dag började hemma hos Micke, vi hade ställt alarm vid 7 för att hinna äta go frulle (bananplättar, smoothie och givetvis massor med kaffe) och sedan kolla serier innan mitt tåg gick där kring 9 tiden. Jag skulle även packa lite och hacka mitt 4 kg vitkålshuvud för att frysa in samt ta med hit hem. Efter en natt med dålig sömn var jag inte alls taggad på att kliva upp. Jag kände bara "nej jag vill inte". M. försökte väcka mig några gånger, jag tog tillslut sats och flög upp och ur sängen och muttrade högt. Rejält morgonhumör och yr. Var inte alls sugen på att göra någon avancerad frukost, banan och kaffe kändes good enough. M. höll sig till planen och fixade frullen åt oss. Jag vart irriterad över att vitkålshuvudet var alldeles för stort att skära igenom så som jag tänkt och att vi inte skulle hinna se klart hela serieavsnittet. När bananplätten var klar, och först ihopvikt, men jag plattade ut den såg jag i den ett argt ansikte. M. tyckte sig inte se det, men jag såg det så tydligt. Så vart min dag, jag har varit så arg idag. Det var länge sedan jag verkligen kokade. 


Jag tog alltså tåget hem idag, det var lite försenat. Jag mådde illa och var yr stora delar av resan, somnade och när jag vaknade kändes det liiite bättre. Gick hem, hade inget att äta så värmde gröt till lunch. Bussen till kursen skulle gått 12:31 jag kom dit 1-2 min efteråt. Bussarna brukar alltid vara lite sena, såklart var den tidig idag. Tanken var att jag skulle på mindfulnesskurs idag vid klockan 13. Den började förra veckan, skulle egentligen varit på onsdag men har förmånen att delta på fredag dag också. Avbokade onsdagenskurs då jag tänkte jag kunde gå den denna fredag istället. Tanken var ju god, men resultatet blev en soppa. Eftersom jag missade bussen började jag springa/jogga. Insåg jag inte skulle hinna, ringde ett taxibolag men de hade inte tid förrän om 20 min. Ringde nästa varpå de skulle komma nu. Jo tjena, väntade på dem över 15 min, utan resultat. Nästa buss hann passera, jag stod på opassande ställe. Så irriterad. Var så arg så jag hade börjat traska upp för den långa branta jäkla backen när taxichauffören ringde mig, utan att presentera sig eller något. Lät ju så oseriöst alltihopa förklarade kort och tydligt att jag inte ville ha någon skjuts då jag redan missat mitt möte. När jag kom fram var klockan 10 över. Missade alltså kursen med 10 min. Och nej, man går inte in efter att klockan slagit till en sådan kurs. 

Gick på konsum för att "cool down" och tänka på annat. Fick pepp på snap av en fallskärmsperson, uppmanade mig att släppa det för stunden och kontakta ledaren för att få en uppdatering. Kloka råd. Jag ville verkligen gå på kursen, kändes så ovärt att jag plågat igenom mig tågresan ensam, med världens yrsel och illamående när jag hade kunnat ha sällskap upp några timmar senare med M. Allt var bara en soppa och eftersom jag är sjuk och det bottnar i för mycket stress är det svårt att tänka rationellt i alla lägen. I efterhand hade jag ju ringt en taxi direkt jag insett att jag missat bussen, men var ju lite envis och tänkte jag kanske hinner fram själv eller så. 

Köpte med mig tulpaner hem från Konsum. Lite blommor gör gott. Gick ner på stan för jag skulle köpa med mig efterlängtad sushi. Påvägen ner när jag ska passera ett övergångsställe, var jag har grön gubbe håller jag på att bli påkörd. Tur jag hann kliva tillbaka. Jag som redan var arg vart ju så förbannad. Chauffören i fråga satt och fifflade med mobilen. Noterade reg.nr. Försökte skaka av mig det men he gick inte, vart ju orolig för andra å. Tänk om hen även var påverkad? Mitt på ljusa dagen och personen körde så illa? Så jag gjorde något jag aldrig gjort förut, jag ringde polisen och delgav vad jag varit med om. Ville flagga för dem, ifall de ville kolla upp bilen/chauffören. Polisen gav mig uppgifter om att bilen tillhörde en avdelning på kommunhuset. Hade jag orkat hade jag kunnat ringa dem och flaggat vidare för den gruppen. Men jag orkade inte. Jag klarade mig och förmodligen fattar hen bättre nästa gång. När jag pratade med polisen höll det på att brista för mig, tårar,, men bet ihop. Började trilla ner att jag höll på att vara en av alla trafikolyckor. Polisen avslutade samtalet med "sköt om dig" och jag tackade för mig. 


Tog bussen hem sedan, fick feeling och övade mindfulness i 25 min. Det behövde jag. Donade lite i lägenheten, packade upp och sedan kom M. Vi åt sushi och kollade serier. Gåsmamman riktigt bra. Började kolla första säsongen förra veckan, idag såg vi slutet på den. Så bra. Säsong 2 började också spännande. Därefter fick jag feeling och rensade i princip hela mitt kök. Det enda som återstår är rensning av mina plastlådor som fyller ich 2 skåp/en halv svart sopsäck... Inte så bara det, men he får bli en annan gång. Så skönt att rensa bort saker, jag räknade faktiskt och det blev över 50 saker. Himla skönt att göra sig av med sådant som bara tar plats och inte används.


Så att ja, denna skitdag fick en bra eftermiddag <3. Dagarna kan börja dåligt men sluta bra, en stund i taget. Tacksam för insikterna denna dag ändå gett. Insikten om att Mindfulnesskursen är värt att kämpa för, något jag vill kämpa för och inte se som ett måste. För i tanken har det varit lite motigt ändå på senaste, och under kursstarten kändes det motigt. Men så är det just nu. 



Nu tror jag M. sover, vilket jag också bör försöka göra. Jag behövde bara skriva av mig. Ordbajsa lite. Det är lite mycket i huvudet ibland. Sov så gott, god natt.  

Likes

Comments

Men jag trivdes ju bra på mitt arbete, har jag ljugit för mig själv och alla andra som frågade hur det var? Känner mig som en bluff, när hände detta? Hur kunde det ha blivit såhär?


Några av tankarna som snurrar i huvudet. Starka känslor av skam- och skuld där misslyckande är en framträdande känsla. Inte så bara att mota bort dom känslorna. Känslor bara kommer och går, vissa stannar en längre tid och gör en helt slut. Jag var ganska precis ett halvt år på mitt arbete innan det blev såhär, sjukskrivning samt uppsägning. Hade förvisso bara ett vikariat någon månad till, men möjligheten till en tillsvidareanställning var riktigt nära. Hade jag velat hade jag fått den kan jag väl påstå. Handlar väl inte så mycket om velat egentligen, det handlar om orkat.


När jag blickar tillbaka på detta halvår som känts betydligt mycket längre, så inser jag att kroppen varit trött läänge. Jag har bara inte fattat det, att det var så skadligt. Hade en tuff start i somras, det var som att kliva in i en fotbollsmatch och börja spela från underläge utan uppvärmning. Tog mig igenom det, upplevde hösten som spännande. Rullade på med en del utbildningar/föreläsningar parallellt med handläggning då såklart. Hade mina första semesterdagar i september när Mamma var på besök, kände mig taggad på jobb efter det. Minns jag sa till en kollega att semestern hade varit fantastiskt bra och att det var roligt att vara tillbaka igen. Fick ju kombinera jobb på dagtid och mamma på kvällstid några dagar. Direkt efter de semesterdagarna hade jag även medarbetarsamtal med Chefen, något alla hade, för att pejla av olika frågor gällande hälsan osv,, arbetsmiljö, arbetsbelastning osv. Svarade så ärligt jag kunde på alla frågor, givetvis. Det skulle ju vara en hjälp för mig. Minns jag fastnade särskilt vid att det kan vara svårt att lämna tankarna på jobbet ibland, men att jag tyckte då ändå att när jag kommer hem är jag ledig. Trodde jag iaf. Med facit på hand har jobbet surrat i bakhuvudet rätt oftare än det borde ha fått göra. Inte okej. Tänkte även tankar som att "ja men alla jobb är ju tuffa emellanåt, sådant får man ta". Det tar tid att bli varm i kläderna, jag är ju så ny. Det blir väl lättare med tiden.



I början av oktober steppade jag upp till norr för en helg med bästa vän. En så mysig helg där jag bara kunde chilla och bara vara. Guldvärt, min puls var så låg och jag var så nöjd med att bara vara, vara i tryggt och lugnt sällskap. Minns inte så mycket mer av oktober. Det var väl här tempot ökade på.

I början av november tog jag ut några semesterdagar, planerat sedan långt innan och åkte hem till byn. Så härligt att umgås men nära och kära, som alltid. Få kompisar var i byn så det underlättade om att inte behöva umgås så mycket, "vi borde ses" känslan. Lekte med syskonbarnen och talade en del i telefon om kvällarna. Försökte bara ta del lugnt, Den söndagen när jag åkte tillbaka var ju lite en av känslomässig krock. Var här någonstans som jag började tala om för folk att jag nyligen sprungit på Herr M. Läskigt som attans det i sig, att riva ner den där muren för någon helt obekant. Men som jag idag är så obeskrivligt tacksam över att jag gjorde.


Efter dagarna i byn barkade det bara utför, har jag insett i efterhand. Jag hade sjukt många besök på jobbet, kombinerat med utbildning i missbruk och beroende. Det var ett evigt pusslande med att hinna med handläggningen och inte hade en lätta ärenden att axla. Fick problem med mardrömmar och allmänt dålig kvalite på sömnen och lite sömn, Tog mig runt på tanken om att "snart jul, snart semester". Sedan gav ju spenderad tid med herr M. en hel del energi. I november jobbade jag en del övertid, för min egen skull, för att det skulle underlätta för mig själv kommande dag. Sedan var det ju så skönt att få sitta en stund i lugn och ro när alla andra gått hem. Tecken på det farliga "duktiga flicka-syndromet" att inte bli nöjd, hela tiden sträva efter mer. Var aldrig nöjd med att ha gjort klart något, vissa handläggningar hyfsat snabbt, utan berget tog aldrig slut. Berget var inte så högt alla gånger i ansökningar, men känslomässigt hade en blivit involverad. Och då mina vänner är det riktigt farligt, då blir det ett never ending story, Vad kunde jag ha gjort bättre? Finns det något mer jag kan göra för personen? Insikten om att inse sina begränsningar att bara jobba inom ramen försvann. Gjorde allt inom ramen, men ville hjälpa dem mer. Inte okej. Jag såg det inte då, men nu i efterhand har jag börjat inse hur j*vla dumt det var att slå ner på sig själv hela tiden. Min chef och kollegor har sagt åt mig nu i efterhand att jag varit sjukt ambitiös och att jag borde sänka min ribba. Jag ville ha allt så tydligt, mer än måttet rågat.


171215 jobbade jag halvdag, tog sedan semester året ut. Det blev även min sista arbetsdag på den platsen. Hela december handlade bara om nedräkning. Jag hade sådan eld i baken om att hinna bli färdig och rensa efter mig innan jag gick på semestern så att kollegor skulle slippa mina rester. Det vart någon liten rest, är stolt över att jag kunde lämna det och checka ut på precis det tänkta klockslaget. I december hade jag alltså 10 arbetsdagar, varav 2 spenderades hemma med migrän och 2 heldagar på en utbildning. Det vart inte så mycket kvar till handläggning, så vart ju en del övertid där med. Men som inte gör mig så mycket, jag valde det själv och det fick mig att lämna arbetsplatsen liiite lugnare och inte med världens stress.


I december plockade jag fram min adventskalender med små klädnypor samt på varje klädnypa fanns det ett rött litet filthjärta med ett datum. Jag använde denna till nedräkning, "Dag 15" förseddes med ett vykort på vågor och någon lugnande text likt "everything will pass". Vilket symboliserade målet. Hade som markör ett vykort med texten "you're great" som jag flyttade dag för dag. När den 15;onde väl kom kändes det som att jag stupade över mållinjen. Tog semester med ledorden om att känna efter och att inte ge upp än. Och som jag kände efter, kroppen sa till mig på så många sätt att "nu får det vara nog, Du har gjort ditt, detta är inte rätt arbete för dig i förlängningen". Tog dock tid att fatta beslutet helt. Jag klarade ju det förra sommaren, borde ju klara det nu å. Insåg inte hur sliten en kan bli på ett halvår, och tänk om jag bara överdrev mina symptom.. Läkaren som jag mötte här i början av januari var helt fantastisk och bland det första hen sa var "Inser du vilket krävande jobb du har haft?". Där satt jag i ca 30 min, tårarna bara forsade och jag fick bekräftelse på att det jag kände var sant. Jag är inte lat. Jag har blivit sjuk. Sjuk av mitt jobb. Och här är jag nu, en vecka senare. Det går upp och det går ner. Jag försöker ta en dag i taget. En stund i taget. Skriver möjligtvis mer om det en annan gång. Det är för nära inpå för att skriva om det just nu känner jag, Mina fingrar kliade dock över att få lasta ur en del från bagaget. Everything happens for a reason. Detta är en tuff läxa. Här och nu.


Jag vill bara förtydliga;

Min chef är den bästa chefen som jag har haft. På riktigt. Haft stöd av hen sedan dag 1 av sjuk från jobbet under detta år. Hen hade ingen skyldighet att ringa mig redan dag 1, men gjorde det. Omtänksamt.

Mina kollegor var/är fantastiska, en sorg i sig att inte få vara en del av den gruppen mer. Många fina solstrålar.


Det tåls att upprepas: Hälsan kommer först. Alltid.

Här kommer ett litet men från djupet av mitt hjärta: TACK för allt stöd. Ni anar inte hur mycket det värmer. Jag är så rik som har så många fina fallskärmar omkring mig, Bamsekramar <3 Säger som så många sagt/påmmint mig om: Ta hand om dig. <3


Likes

Comments

Idag, helt slut. Blivit sjukskriven från läkaren samt sagt upp mig. Jag har ingen aning, jag har ingen plan framledes. Dagens beslut var äckligt tungt att ta, många infallsvinklar, men det är det som är bäst just nu samt förhoppningsvis i längden också. Hälsan kommer först. Alltid. Smalnat av tankebanor till: All fokus på min hälsa. Vad jag längtar till den dagen då mina ögon tindrar igen.. Kram ❤ 

Likes

Comments

Det fysiska, mitt hjärta, stunder med massor av hjärtklappning. Nästan dagligen de senaste veckorna.. Hjärtvärk.

Hjärtat, personer i min omgivning, "Fasters hjärta/hjärtan",

Min pojkvän, mitt hjärta,

Några bästavänner, kallas även för hjärtat,

Inte konstigt en råkade säga det i all hast, till en som betytt otroligt mycket och fortfarande gör.

Ett fint minne som jag bär med mig från denna jul är Fasters hjärta som varit såå goo. Tror det är första gångerna som han frivilligt vill krama en. Som igår när jag åkte därifrån "vill inte säga hejdå men en kjaam går bra" och så vinkade han lite med pekfingret, klev ner från stolen och sprang iväg och lekte,. Jag klädde på mig jackan, gick till honom sa att "nu ska Faster åka, puss och kram hjärtat" han sträckte ut armarna, en bamsekram, samtidigt som jag sa Faster älskar dig och han sa något som en inte kunde höra. Älskade unge, ungar.


Tack till er alla som orkar med mig, jag orkar knappt med mig själv just nu, er energi betyder massor, det ger mig ork,

Som en så fin sagt, "Om vi har det såhär bra tillsammans när du är i en svacka, hur bra kommer vi inte då ha det när du mår bättre?"


Sovit klockan runt natten till idag, vaknade alltså 12:12, pyjamashäng, massor med kaffe och bestämt mig för att klockan 15 promenera. Så nu dags att dra på sig flera lager kläder, cirka 15 minus ute idag. KRAM!


Likes

Comments

171221, Nu vänder det. Enligt vädret. Vi går mot ljusare tider.

Själv går jag och väntar på vändpunkten. Jag bär helt ärligt på en enorm ångest. Har gjort det en tid nu. Den äter upp mig inifrån. Osäkerhet. Slutkörd. En biverkning är att jag har slutat träna för att kroppen gjorde alldeles för ont. Då är det illa. Träningen som varit så viktig för mig. Svag. Vägskälen närmar sig. Jag riktar ficklampan på en dag i taget. Ibland en minut i taget. Surfa på vågorna. Dagsformen just idag, denna stund.


Jag har haft många fina stunder här hemma, stunder då en kan känna lugn, omringad av fina människor som ser en för den man är, dömer inte en utan bara finns till. Som gårdagskvällen till exempel. Men ångesten är bara en tanke bort. Tyvärr. Dock blir kvittot trötthet, men så är det just nu. Försöker plocka fram min verktygslåda, men he går inte nå vidare. Behöver nog en och annan kick i baken. När jag hade migrän för en tid sedan tänkte jag: Visst jag må ha olika tekniker/verktyg, men vad är de till hjälp om en inte plockar fram dem? Orken finns inte.


Inatt när jag inte kunde sova, låg jag och tänkte på hur fin en favoritlåt, "Flyger fritt" hade varit i akustisk version. Nästan så en blir tårögd av bara tanken. En låt som hängt med mig en tid. Vidare tänkte jag på att "Don't stop believing" och "Start of something good" är två andra låtar som har stark innebörd.


Nu kära ni, ska jag försöka ta mig ut. För jag vet att frisk luft gör gott och det behöver inte vara så märkvärdigt. Och acceptera att det är såhär just nu. Jag är den viktigaste personen i mitt liv. Positivt egoistisk och "bakom varje moln finns det solsken". KRAM!

Likes

Comments