Klumpen i magen

För första gången igår var jag och lämnade ett ljus på kyrkogårdens minneslund för min farmor och farfar. Jag och min pojkvän var i Norrköping och jag fick iden om att köpa gravljus och åka dit på vägen hem.

Det går inte en dag utan att jag tänker på min farfar som stod mig väldigt nära. Alla val jag gör, hur jag agerar, hur jag tänker kretsar runt vad han hade tyckt och tänkt. Självklart är detta något som tynger mig eftersom att jag vet att jag aldrig kommer att få de riktiga svaren från honom.

När vi väl har anlänt till kyrkogården så kommer alla minnen tillbaka av honom och en klump samlas direkt i min mage. Jag visste att jag skulle gråta när jag väl kom fram, vilket gjorde det ännu jobbigare när min pojkvän var med. Men när jag väl kommer fram till minneslunden så försvinner klumpen och tanken på att jag ens ville gråta försvann.

Jag vänder och vrider sakta men säkert på huvudet och kollar på alla blommor och ljus vid minneslunden, alla gravstenar som finns, jordfläckarna på gräset som gör att man tydligt kan se var de nyligen döda befinner sig. Tanken på att jag vuxit upp med barndomen om att min farfar kunde dö vilken sekund som helst med sina hjärtfel (men ändå levde flera år mer än vad doktorerna trodde) gjorde att jag insåg hur lyckligt lottad jag ändå är.

Idag tänker jag extra på dem som mist sina syskon, föräldrar, spädbarn, ungdomar mm alldeles för tidigt eller för drastiskt. Idag tänker jag extra på dem som faktiskt aldrig fick chansen att ta ett förval av sina närstående. Idag tänker jag extra på dem som aldrig såg döden komma.

Välkommen till denna blogg där mitt liv står i centrum

Gillar

Kommentarer