Jag vet det nu och jag vet det till framtiden. Men jag visste inte det då, för när jag föll för han som man endast gör på filmer, när hans andetag kom att bli viktigare än mina egna så visste jag, jag visste att jag var fast. Det var den typen av kärlek som fick mig att vilja vakna upp på morgnarna enbart för att få höra hans andetag, hans röst som fick hela min kropp att känna. Det var inte fjärilar i magen enbart utan det kändes i hela min kropp, varenda del av min kropp reagerade när hans namn kom upp. Det gick så långt att han blev källan till min lycka, allt berodde på honom. Var jag ledsen var det på grund av honom och var jag lycklig var det också på grund av honom. Jag ville inte erkänna det då men mitt liv kretsade runt honom, min lycka låg helt och hållet i hans händer. Det fanns en period då jag trodde att det aldrig någonsin skulle kunna gå att leva utan han, att hela min värld skulle rasa samman om han en dag inte var min. Men livet visade hur fel jag hade, hur han egentligen kom att bli den som fick mig att känna att min värld rasade samman. Trots att han var min så var han aldrig min på riktigt, det kändes inte så iallafall. Jag började till slut lägga mig själv åt sidan och jag gjorde allt för att hålla kvar honom, jag blundade för den han egentligen var. Jag undvek att svara på frågor från vännerna om hur han var, och svarade jag så ljög jag ihop något. “Han har förändrats så mycket, han hör av sig hela tiden. Jag känner mig som den lyckligaste tjejen när han är min” blev till slut mitt svar varje gång min bästa vän frågade hur det gick nu. Jag ljög aldrig för att jag var rädd för vad hon skulle tycka, jag ljög för jag skämdes över mig själv. Jag skämdes över hur lågt jag hade sjunkit, att jag stannade kvar med någon som inte behandlade mig så bra som jag ska bli behandlad. Jag var nu tillsammans med någon som var som någon jag hade svurit att jag aldrig skulle vara tillsammans med. Jag var en utav de som dömde tjejer som valde killar före sig själva, tjejer som var tillsammans med någon som inte behandlade de tillräckligt bra. Och när jag insåg att jag själv hade hamnat i den situationen så skämdes jag. Det var allt jag svurit på att jag inte skulle göra, fortsätta vara tillsammans med någon som inte gav mig 100%. Men Idag vet jag, idag vet jag att jag är den absolut bästa människan i mitt liv. Att ingen kille ska någonsin få komma före mig själv, men viktigaste av allt, att lämna så fort jag börjar känna att jag behöver ljuga om hur det är. Då är det fel, då vet man att det är dags att lämna.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Vampire diaries har sedan lång tid tillbaka varit en utav mina absoluta favorit serier, en serie som innehåller så mycket spänning och kärlek. Två utav de goda sakerna som finns i livet, för vem vill inte ha kärlek med en liten krydda med spänning i sin gråa och trista vardag? Efter ett avsnitt fastnade jag och det hela resulterade i att jag hann se klart en hel säsong på tjugofyra avsnitt inom loppet på fyra dagar. Jag kan fortfarande inte riktigt greppa tag runt hur jag klarade av att se på en serie sådär galet, men det var det, serien gjorde mig galen. Efter varje avsnitt lovade jag mig själv att det var den sista för dagen men jag kunde inte slita mig ifrån datorn. Precis som vampyrerna i serien suktade efter blodet hos människokroppen, suktade jag efter ett till avsnitt hela tiden. Men jag försod inte det då, att jag suktade inte efter ett till avsnitt utan jag suktade efter den spänning och kärlek man fick ta del av i serien. Jag kunde många gånger komma på mig själv sitta och längta efter att få en lika stor kärlek som Damon och Elena hade för varandra, eller en vänskap som Bonnie, Caroline och Elena hade. Men när man kommer ut ur den lilla bubblan, förstår man verkligheten och man förstår att serier skildrar sig så mycket från den verklighet vi befinner oss i. Men jag fann en gemensam faktor för serien och det vi kallar för vår vardag, vampyrer. Inte riktiga vampyrer som har de där coola krafterna som man ser på Twillight när de är sådär blixtsnabba, men människor som suger ut energin ur en för att mata sitt behov. Vampyrer dricker människoblod för att det är deras föda, men människor suger ur energin från vissa för att kunna fylla på sitt lilla lager med energi, som ekar tomt. Jag skulle vilja säga att jag aldrig vart omringad bland en sådan människa, men tyvärr tror jag det är väldigt svårt att leva ett liv utan att ha mött på en eller flera sådana människor. Fram tills detta år, fram tills bara några veckor sedan var jag omringad bland en del sådana människor och hade jag stannat kvar hos vissa utav de hade jag inte överlevt. För så som människan dör när en vampyr sugit ur all blod den har, blir man helt tom om någon suger ut all energi du har. Du må kanske inte dö fysiskt, men utan energi lever du inte längre, du existerar bara. Och ack så synd det vore, att leva ett långt liv där du endast existerar.

Likes

Comments

Hur kan man inte känna något alls samtidigt som man känner alla känslor på en och samma gång? Att man kan ligga där med en klump ångest i magen samtidigt som man har ett leende på läpparna för något helt irrelevant. Om jag är lycklig eller olycklig är en stor gåta som inte ens jag själv kan lösa. Att ena sekunden skratta och andra sekunden ligga och gråta har blivit lite som vardagsmat. Men min hjärna hänger inte med, för det går alldeles för snabbt detta. Jag hinner inte njuta av det bra och smälta in det dåliga, är jag verkligen lycklig? Eller lurar jag bara mig själv? Jag vill verkligen tro att jag är det, för allt är så himla mycket enklare när ljuger för mig själv. Dagarna flyger förbi och skolan gör så att jag inte riktigt hinner sätta mig ner och reflektera över mitt mående. Mitt skratt ekar i korridoren och mitt lyckliga jag tränger sig fram på något sätt. Om det är vännerna eller om det är för att jag inte hinner tänka alla tankar som gör mig lycklig vet jag inte men något är det iallafall. Och på något sätt känner jag mig fri, som att alla mina demoner lämnat min sida för en liten stund. Min ångest har tagit över mitt liv, den tär på mig från alla möjliga håll. Jag vill tro att min ångest inte beror på något men jag vet innerst inne att den beror på en man som kallas för min pappa. Jag har alltid trott på att man kan komma över ett brustet hjärta men hur kommer man över det när det är din pappa som orsakat ditt brustna hjärta. Och för varje dag som passerar förbi och han knappt pratar med dig vill du intala dig själv att du inte bryr dig, att du hatar honom ändå. Men sanningen är att jag inte hatar honom utan jag bara älskar inte honom och det beror på all smärta han orsakat, alla gånger jag inte velat leva längre på grund av honom. Jag är så sönder att inget kan laga mig, tänk dig att du tar sönder en tallrik och den går i tusen bitar, jag är tallriken. Varje dag försöker jag fixa ihop bitarna och vissa bitar är lite större så då tänker jag att det kan funka men när jag kollar på alla bitar som är kvar vill jag bara ge upp. Jag vill bara skrika till alla att jag inte vill mer, snälla låt mig vara självisk. Varför kan jag inte bara få vara självisk, vore det så hemskt?





Likes

Comments

Knäna viker sig, kroppstemperaturen stiger för där står han. Han med ett stort jävla H, han som kan få vartenda cell i din kropp att reagera. Han står där med sitt leende som är helt perfekt, leendet som får dig att glömma alla bekymmer. Och när han rör dig så är du i sjunde himlen. ”Jag älskar dig” tre ord som får dig att vilja leva i en evighet. För det är bara han som betyder, han gör dig hel när du är i tusen bitar. Men vad gör du när han inte längre vill vara den som gör dig hel? Vad gör du när Han slutar älska dig? Hur kommer du över den smärtan?

Tusen piller och flera liters vodka senare inser du att smärtan är obotlig. För nu är Du ensam, han är inte längre där för att hålla om dig på nätterna. För nu är alkoholen och pillren där på nätterna.

Likes

Comments

Hur kommer det sig att på ens möjligtvis lyckligaste dag så kan allt bara rasa samman. När allt bara känns sådär underbart så kommer den som en stor och kall luft som helt plötsligt får hela din kropp att börja skaka. Den stora och kalla luften som också kallas för ångest. Hur gör man när ångesten tar sig genom hela kroppen, tränger sig igenom varenda cell och när man längre inte har kontrollen över sin kropp. För nu har ångesten kontroll över dig, du vet inte längre hur man gör för att agera normalt. Du vet inte hur du ska ta dig igenom dagen utan att känna som att det är ett stort svart moln över huvudet på dig, svarta molnet som bara existerar i din värld. Du går till skolan, försöker hänga med på lektionerna, skrattar då & då och sen när dagen är slut är det dags att gå hem. Du kommer in i rummet och då sväller alla känslor över, men du vet inte riktigt vart alla känslor kommer ifrån. Hur kan en människa känna så mycket? Vart kommer allt ifrån? Tusen frågor snurrar runt i dina tankar men du försöker ändå samla ihop dig och du skjuter fram på ångesten. Men saken är att den hinner alltid ikapp en, du kan aldrig springa ifrån den. För när du tror att du sprungit ifrån den så kommer den ikapp dig på kvällen och det är som att den tar tag i din fotled och du kan inte längre springa. Utan du ramlar istället, du ligger nu där med alla känslor du försökt komma ikapp och du har svårt med andningen. Det känns som att någon försöker strypa dig, du försöker andas men det gör ont.

En text om ångest som jag skrev för ett tag sen, en liten beskrivning av hur ångest faktiskt kan kännas. 


Likes

Comments