​21 januari 2018

Den 30e Januari 2017 började jag på min terapi. Alltså för snart ett år sen. Jag hoppades på att terapi och stark medicinering skulle rätta till mitt liv, det gjorde det inte. Jag mår fortfarande lika dåligt som för ett år sen, om inte psykiatrin kan hjälpa mig vem kommer i såfall kunna det? Just nu förstår jag att jag måste acceptera att jag är sjuk och att jag inte kommer att bli frisk. Min depression kommer till sist att ta mitt liv, det är inget vi kan undvika. Den har förstört hela mitt liv och jag är inte stark nog att förstöra depressionen, så är det och jag måste acceptera det. Sjukdommen har blivit en sån stor del av mitt liv och redan förstört så mycket för mig, Den har förstört alla mina relationer (inkl den till mina föräldrar) har tappat mina vänner, begränsat min utbildning och tagit mina ungdomsår ifrån mig. jag har inget kvar den kan förstöra vilket kanske är lika bra. Den äter upp mig inifrån och har gjort det under så många år, som en jävla parasit. Jag försöker att jämföra den med andra kroniska sjukdomar, man får lära sig att acceptera dem

Likes

Comments