Julafton. Den tid på utbytesåret jag fruktat mest på grund av att de flesta utbytesstudenter har som mest hemlängtan då. Men trots lite hemlängtan hade jag ändå förväntat mig ha mer och jag släppte till min förvåning inte en endaste liten tår. En anledning till detta kan ha varit att det faktiskt inte kändes som jul. I Sverige upplever jag att vi mer "bygger upp" julkänsla med pynt, advent, julbak, Lucia, julkalendern, paketinslagning, pyssel, pepparkakshus, julbord, lacka klappar och glöggmys. Här åkte julpyntet upp i slutet av november och därefter hände det liksom inte något mer. Med hjälp av min underbara värdmamma blev det iallafall lite svenskt julpyssel i form av apelsiner pyntade med nejlikor. Nästan hela familjen satt samlade och pysslade medan vi lyssnade på julmusik, några dagar innan jul. På själva julafton hade min familj kvällen innan sagt att vi siktade på att åka till mina värdmorföräldrar i en annan stad vid ungefär klockan 11. När vi väl satte oss i bilen hade klockan redan slagit tre. Här i Brasilien firar de jul främst på julaftonens kväll och lite även på juldagen, så därför gjorde vi ingenting speciellt på julafton förrän ca kl. 21 då vi begav oss till firande hos en släkting. Väl där var det stor familjefest med kanske 30-40 barn och vuxna i ett stort hus. Här har de ingen speciell julmat så som vi har förutom kalkon, men det var ingen brist på mat och sötsaker för det. Under kvällen samlades alla i en ring och kollade på när barnen gjorde en liten pjäs om Jesu födelse medan värdinnan sjöng och spelade gitarr till. Det hela slutade med att ett barn klädd som en ängel bar fram en tårta föreställandes Jesus, Maria och Josef som marsipanfigurer och hela sällskapet sjöng "Parabéns pra você" (Happy birthday) till Jesus. Helt klart annorlunda från de jular jag varit med om innan och för mig kändes det mer som ett trevlig släktkalas än julafton. När klockan slagit halv tre åkte vi tillbaka till morföräldrarna där vi öppnade presenter och vi gick inte och la oss förrän vid fyra på morgonen.

Den 26:e var det dags för min värdmosters förlovningsfest med nästan 80 gäster. Hela lokalen var dekorerad av en designer och de serverade den bästa buffén i stan. Dessertbordet måste nästan också varit något av det bästa den staden har att erbjuda med sötsaker från min värdmormors chokladfabrik. Olyckligtvis var det halv storm ute den kvällen vilket ledde till att strömmen gick i flera timmar. Familjen fick då gå på jakt efter husets alla stearinljus och det blev faktiskt riktigt mysigt. Alla satt till slut vid borden och pratade i ljusskenen medans min värdfarbror (som jobbar som artist) plockade fram gitarren och började spela. Framåt småtimmarna kom elektriciteten tillbaka, vilket också betydde att den "riktiga" festen kunde börja. Vi var några få kämpar kvar som dansade tills musiken tystnade från DJ:n när klockan slog sex på morgonen. Helt klart en annorlunda förlovningsfest än de vi har där hemma.

Nyårsafton var inte allt för olik våran och kvällen började med en väldigt sen middag. När vi satt oss vid matbordet var det bara en halvtimme kvar till tolvslaget, så vi fick äta snabbt. Maten var lite annorlunda då de bjöd på arabisk mat och till min förtjusning fanns därför också hummus. När klockan slog midnatt hördes (likt i Sverige) raketer, smällare och ljud från champagnen som hälldes upp. Dock stannade vi inte länge efter tolv utan vi begav oss på nya äventyr. Jag mötte upp mina kompisar för att gå på den största nyårsfesten i min stad med ungefär 600 personer, som konstigt nog började kl. ett på natten. Här i Brasilien är det tradition att ha på sig helvita kläder under nyår och jag dansade hela natten omringad av personer klädda i vitt. När solen gick upp ropade alla brasilienare i kör "Vi kommer inte gå hem" och det gjorde vi inte heller på ytterligare ett par timmar, men när klockan slagit sju gick jag till slut hem. Behöver jag en säga att min Nyårsafton var helt fantastisk? För det var den verkligen.

Nejlikor i apelsiner in the making

Årets familjefoto med min värdmammas familj

Julbordet till vänster och en del av efterrätterna till höger

Foto med min andra värdfamilj. Lillasyster Fefê, värdpappa Luiz Henrique och värdmamma Priscila

Familjefoto på förlovningsfesten

Dessertbordet på förlovningsfesten fyllt med små sötsaker

Jag med några av mina kompisar innan nyårsfesten

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Den stora resan. 20 dagar och fem städer, fyllda med oförglömliga minnen tillsammans med 45 andra utbytesstudenter från hela världen. Som vissa av er kanske inte vet så var en av anledningarna till att jag valde Brasilien som land för mitt utbytesår att jag länge haft en dröm om att åka båt på Amazonasfloden. Just denna dröm gick i uppfyllelse under den här resan. Efter att ha landat på flygplatsen i Manaus (huvudstaden i delstaten Amazonas) åkte vi med buss till en liten stad utanför Manaus, där vi spenderade vår första natt. Hotellet hade kackerlackor i duschen och hål i taket, men var också det enda hotellet i närheten så vi hade inte så många andra val. På dagen gick vi på äventyr i ett naturreservat ungefär 20 minuter från hotellet. Aldrig i mitt liv har jag sett så höga växter och efter en timmes vandring nådde vi en grotta mitt i djungeln. Ett otroligt vackert ställe med stora, blåa fjärilar som flög runt och vatten som föll från klippkanten ner till öppningen av grottan. Vi vadade i det låga vattnet in i grottan, medan fladdermöss flög över våra huvuden. Jag skulle ljuga ifall jag inte sa att jag tyckte det var lite läskigt att gå in i totalt mörker, trots att vi var så många som gick tillsammans. Hela grottan var gjord av hårt sammanpressad sand och guiden visade hur grottväggen förstördes när han hällde vatten på den. Bara några hundra meter från grottan fanns en liten "sjö", där alla vi utbytesstudenter badade och det var nästan magiskt vackert med skogen runt omkring.

Dagen efter började det riktiga äventyret - Amazonasfloden. Efter att ha överlevt en natt på det minst sagt annorlunda hotellet, begav vi oss mot hamnen i Manaus där vår båt väntade på oss. Alla vi 45 utbytesstudenter sov i hammockar på övre däck, axel mot axel. Här fanns inte mycket "personal space", men det var ett riktigt bra tillfälle för alla studenter att lära känna varandra bättre. Att sova i hammockar är dock ingenting jag rekommenderar. Vi hade hela tiden med oss guider som bl.a. visade hur man klättrar upp i tio meter höga träd, lurar ut fågelspindlar från deras bon och att kommunicera genom att slå på trädstammar. På en av våra utflykter såg vi även två sengångare uppe i träden, alligatorer som lurade bland vassen, fiskade pirayor och matade små apor med bananer ur våra händer. Aporna var vana vid att turister kom och gav de bananer, så de klättrade till och med upp på några av mina kompisars huvuden. Otroligt söta var de. Sista dagen i Amazonas bjöd på både bad med vilda, rosa delfiner och vi fick träffa en stam av Amazonas urbefolkning. De dansade deras traditionella danser för oss, vilket var väldigt kul att se. Dock var stället väldigt turistigt, men det är inte så konstigt eftersom det är turism de till stor del lever på. Att se små barn bli fotograferade av människor de inte känner kändes ändå lite konstigt och jag fick känslan av att en del av turisterna där bara såg personerna som objekt i deras traditionella kläder.

Sammanfattning Amazonas:

Otroligt vackert, men ganska långt ifrån vad jag föreställt mig. I mitt huvud hade jag sett Amazonasskogen som fylld med blommor i regnbågens färger och massvis med exotiska djur vart vi än gick. Verkligheten var mest bara grön skog och jag räknade till att vi såg tre sorters blommor. Dock förklarade guiden att det inte är tid för blomning så det är delvis därför, men i slutändan var det precis som namnet säger - En skog. Min dröm må inte ha varit så fantastisk som jag föreställt mig, men den var utan tvekan underbar ändå.

Första vandringen i Amazonasskogen

Grottan i Amazonas

Sjön där vi badade och naturen runt

Jag med några av mina utbyteskompisar efter vandringen

En liten del av allt skräp jag såg i Amazonasfloden. Luktade avskyvärt.

Våra "sängar" i tre nätter

Strand i Amazonasfloden på dagen och på kvällen

Vår guide i Amazonas som står bredvid den typen av träd som urbefolkningen använder för att skapa ekon och kommunicera

Utflykt på Amazonasfloden

Jag med vår guide som lär mig att vika en fågel av blad

Likes

Comments

I torsdags förra veckan tog jag min fullpackade väska och åkte med min tredje värdfamilj till ett resort som heter Aguativa. Vi begav oss söderut och efter lite mer än två timmar av landsbygd och små samhällen utanför bilrutan kom vi fram. Jag, min värdsyster Bia (18 år) och min värdbror Murilo (9 år) gick på lite upptäcktsfärd på området. Linbana, japansk trädgård, vattenland och golfbanor var bara några av alla saker man kunde se och göra där. I den japanska trädgården hade de en liten damm med karpar och vi fick möjlighet att mata dem med nappflaska. Var riktigt lustigt och lite smått läskigt när ett tjugotal karpar av olika storlek kom gapandes lite för nära mina händer för min smak. Min värdfamilj har åkt till samma resort i 22 år med sin släkt och det har blivit lite av en tradition att familjer från min stad kommer till det stället. Enligt min värdpappa var det ungefär 300 personer från Presidente Prudente där under helgen. Var riktigt svårt att hålla reda på vilka som var släkt, vilka barn som var vems och vilka som bara var familjevänner.


Vad jag gjorde där är väldigt enkelt att svara på och jag kan sammanfatta det med tre ord: buffé, pool och umgänge. Varje måltid var det en gigantisk buffé med mat från olika länder för varje gång. Under mina fyra dagar där åt jag mat från Brasilien, U.S.A. Portugal, Argentina och Italien. Riktigt god mat var det och jag längtade konstant till nästa måltid. Förutom god mat fanns det också en flådig dessertbuffé som jag verkligen inte kunde klaga på. Om det är något brasilienare uppskattar så är det sötsaker och inte minst till frukost. Jag har aldrig någonsin sett så mycket sött till frukost, men jag lyckades hitta något lite mörkare bröd som jag åt. Den största delen av dagarna spenderades i poolen, där vi umgicks och pratade. Jag tror inte jag pratat eller lyssnat på endast portugisiska så mycket som under den här helgen. Min hjärna gick på högvarv, men jag kan hålla konversationer med personer nästan helt utan missförstånd. Dock är det riktigt svårt när de pratar i grupp med varandra. Då kör jag på klassikern "le och skratta med så det ser ut som att du förstår". Funkar ändå hyfsat bra har jag märkt. Efter sista middagen med musik från liveband och en fest i typisk brassestil (spontan dans, öl i kubik och lite fotbollshets mellan fans) åkte vi hem på söndagen.

Igår när jag kom hem efter träningen blev jag väldigt överraskad då min värdmamma berättade att en tjej från Sverige som varit utbytesstudent i samma stad är och hälsar på här just nu. Efter lite telefonsamtal åkte jag och träffade Lisa från Umeå och hennes andra värdfamilj på en japansk restaurang. Var så himla konstigt att prata med någon på svenska i verkligheten efter tre månader och riktigt kul att prata om våra erfarenheter. Det var även väldigt skönt att prata med någon som redan gått igenom det jag gör just nu och som hade ungefär samma kulturchockar som jag har haft. Vi träffades även idag i parken för att prata och blev lite lättad över att höra att hon tyckt att samma saker var jobbiga som jag gör. Om det är en sak jag verkligen lärt mig här är det att uppskatta Sverige och hur långt vi kommit utvecklingsmässigt, främst med tanke på jämställdhet och miljötänk. En konstig sak jag saknar väldigt mycket är faktiskt att återvinna, vilket i princip inte existerar här. Kunde jag inte tro innan jag åkte hit.

Den första november kommer jag åka med min första värdfamilj till São Paulo och Santos i fem dagar. Direkt när jag kommer hem byter jag till min andra värdfamilj, för att bara en vecka efter förra resan åka på den stora resan till Amazonas med Rotary. Uppdateringar kommer!

Matar karpar och lite utsikt från en av mina promenader
En av många pooler på resorten och en ENORM insekt. Vet inte om jag ens kan kalla det en insekt, liknar mer en liten fågel.
På första bilden är det min värdsyster till vänster och värdmamma till höger. Andra bilden är min värdsyssling på vänster sida av mig och min värdsyster på högra.
Svårt att få med hela buffén med mat på högra bilden, men just den dagen var det hur som helst mat från Portugal
Jag, Bia och Amanda på spontanfesten efter sista middagen
Jag och Lisa från Sverige med hennes värdfamilj

Likes

Comments

Efter flera veckor utan uppdatering här så kommer en liten uppdatering om vad jag gör här i Brasseland. De senaste veckorna har det inte hänt något väldigt speciellt och jag känner att jag har en vardag här nu. Vad gör jag då på den här vardagen då? Mina veckor ser just nu ut som så att jag går i skolan på förmiddagarna, äter lunch med familjen, hänger med utbyteskompisar vid poolen eller i stan och tränar på vad som kallas tennisklubben här. Det är dock mycket mer än bara en ett ställe där du kan spela tennis. De har danskurser, en restaurang, gruppträningar, gym, pool, olika utom- och inomhusplaner för att spela olika sporter och vissa helger också fester. Det tar mig bara 15 minuter att gå dit från mitt hus, så jag spenderar en hel del av min fritid där. En sak jag tycker riktigt mycket om här är hur öppna alla människor är. Det kommer alltid fram någon som är nyfiken på mig eller Sverige och jag träffar nästan alltid nya och trevliga människor vart jag än går. Brasilienare är så orädda för att gå fram och prata med främlingar på ett sätt som nog skulle anses väldigt konstigt i Sverige. Det är många här som frågar mig VARFÖR jag valde att åka till Brasilien. För många verkar det helt otänkbart att jag som kommer från ett "First world country" skulle vilja bo i Brasilien i ett år. Mitt svar är är alltid att jag tyckte kulturen verkade häftig, att jag vill åka båt på Amazonasfloden (vilket jag ska få göra i november), men främst att jag ville åka till ett land som skiljer sig från Sverige. Jag kan konstatera efter 10 veckor här att om det är något Brasilien är, så är det annorlunda jämfört med Sverige. Här kommer därför några för er möjligtvis väntade och oväntade skillnader som jag lagt märke till:

- Övergångsställen finns vid vissa vägar, men bilarna behöver bara stanna för dig om det är målat både rött och vitt. Dock tror jag bara att jag sett tre röda övergångsställen i hela staden, vilket gör det lite svårt och farligt att gå över vägar här.

- Jag visste att ris och bönor var en vanlig måltid här innan jag åkte hit, men jag trodde inte att jag skulle äta det varje dag. Verkligen alla, rika som fattiga äter ris och bönor. Har även konstaterat att jag ätit ris varenda dag sen jag kom hit och trots att det är en väldigt konstig kombination för mig är det förvånansvärt gott.

- När man går på gatan är det inte ovanligt att man helt plötsligt får komplimanger på av främlingar på gatan. För det mesta på ett trevligt sätt, men ibland på ett lite obehagligt sätt vilket tar mig vidare till nästa punkt.

- Jag känner mig sällan helt säker när jag g¨år på gatorna här och att jag ska hålla mig lite längre in på trottoaren när jag går och inte visa att jag har en telefon finns alltid i baktanken. Att vissa män ropar och visslar efter en på gatan gör det inte heller bättre.

- Brassar är sällan på dåligt humör och trots att solen är stekande het och det är 37 grader i luften är de alltid positiva och hjälpsamma.

Jag med några av mina utbyteskompisar på en av restaurangerna i stan där de har mycket vegetarisk mat. Därför också min favoritrestaurang här.

Açaí med kompisar. Açaí 'är ett bär från Amazonas som de gör någon slags sorbet på och äter med valfritt tillbehör. Jag föredrar att äta det med olika sorters frukt och granola. Lite som vi går och tar en fika går brassarna och äter açaí.

Med kompisar innan en konsert i stan med Brasiliens största DJ. Från vänster Amanda från Kanada, Isla från Nya Zealand och François från Frankrike. 

En väldigt liten del av tennisklubben som tar upp ett helt kvarter.

Likes

Comments

Förra veckan följde jag med till min andra värdmammas föräldrars gård som ligger ungefär tre timmars bilresa västerut från min stad. Morfarn i familjen äger en gård på ungfär 1000 hektar mitt ute på landet. På gården har de över ett tusen köttkor och resten av marken som korna inte betar odlar de sojabönor på. Ungefär 15 stycken anställda både bor och jobbar också på gården. När jag går runt där känns det nästan så avlägset från mitt liv i Kalmar som jag kan komma. I princip alla går runt i vad jag skulle kalla cowboy kläder när de arbetar och utsikten från huset är helt fantastisk. På kvällarna är det helt knäpptyst, förutom möjligtvis någon ko som råmar i en hage. I min stad hör man alltid ljud från bilar och hundar som skäller, så det var riktigt skönt att vara på gården.

På tisdagen var det meningen att vi skulle åka till Paraguay, men på grund av renoveringen av morföräldrarnas hus så blev det inte av. Dagen efter åt vi frukost i i lugn och ro, men jag tyckte det var ovanligt tyst när jag stod och borstade tänderna. Då kom mormorn och frågade om jag var redo för att åka. Måste sett lite smått förvirrad ut, men jag tog min väska och fem minuter senare satt vi i bilen på väg till en liten stad i Paraguay som ligger precis på gränsen till Brasilien. Det yrde rött damm runt bilen när vi körde på de skumpiga jordvägarna i 100 km/h lyssnandes på brasiliansk countrymusik som kallas för sertanejo. När vi närmade oss gränsen där det är lite fattigare än de områden jag varit i innan såg jag hur människor byggt upp "hus" eller jag vet inte ens om man kan kalla det skjul. Några träbitar som ram med ihoppusslade plastbitar till väggar. Jag har aldrig sett något liknande och alla "husen" låg precis vid motorvägen utanför en lite större stad. Väl i Paraguay spenderade vi hela dagen på ett stort shoppingcenter dit många brasilianare åker eftersom det är väldigt mycket billigare än här.

Anledningen till att jag åkte till gården i första hand var för att se den stora lassotävlingen som arrangeras på gården varje år. På grund av det var väldigt många av morföräldrarnas vänner från hela landet där och vi var ca 15 personer som bodde i huset. Riktigt trevliga människor och alla är så vänliga och ville gärna prata med mig, även om de inte kan prata engelska. Efter ungefär sju veckor här kan jag konstatera att jag förstår det mesta av portugisiskan och pratar så pass mycket att jag kan hålla en konversation. Ibland förstår jag dock ingenting när jag lyssnar på en konversation, oftast när de pratar i grupp eftersom det är väldigt svårt att fokusera när alla pratar både snabbt och samtidigt. Hur som helst var tävlingen väldigt speciell att titta på och jag tror inte vi kan se något liknande i Sverige. En lassotävling går ut på att stanna en springande tjurkalv så fort som möjligt. Detta gör du genom att personen som rider först fångar kalven med ett lasso runt halsen och den andra personen prickar så lassot knyts om runt bakbenen. Då dras kalven åt två olika håll och stannar där med också. Tyckte det var ganska obehagligt att titta på, men är en upplevelse rikare iallafall. Avslutningsvis hade jag en riktigt trevlig och lärorik vecka på gården, full med nya intryck.


Utsikt på gården

Andra bilden är på mig och hushållerskan som jobbat hos den familjen i 45 år. Hon var riktigt gullig mot mig och såg till att jag aldrig gick hungrig.

På väg till Paraguay

Första bilden: Vägning utav ko på väg till slakt

Andra bilden: Lassotävling in action

Första bilden: Jag med en familjekompis som hade en syster som bor i Sverige

Andra bilden: Min andra värdmamma Priscilla med sin pappa Edward

Familjefoto med min andra värdfamilj

Likes

Comments

Två veckor har gått sedan min första dag i skolan och det är minst sagt annorlunda jämfört med skolan hemma. Min vardag här i Presidente Prudente börjar med att klockan ringer vid 6.00 varje morgon. Därefter gör jag mig i ordning och får skjuts till skolan kl. 6.50 för att hinna i tid till lektionerna som börjar vid 7.00. Den nästan största skillnaden från Sverige är att här är det inte eleverna som byter klassrum utan lärarna, så vi sitter i samma klassrum varje dag. Alla lektioner är 50 minuter långa och varje dag ser tiderna för skolan ut så här:

7.00 2 stycken lektioner, 50 minuter vardera

8.40 En 15 minuters rast

8.55 2 lektioner x 50 minuter

10.35 15 minuters rast

10.50 2 lektioner x 50 minuter

12.30 Slut på dagen

Alla klasser har samma tidsschema och när varje lektion eller rast är slut ringer en klocka som låter exakt som ett brandlarm. Första dagen trodde jag faktiskt att det var brandlarmet som drog igång och jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid ljudet. Jag pratade med mina klasskompisar och tydligen har de ingen aning om hur brandlarmet på skolan låter eller ens vad vi ska göra om det råkar vara en brand. Iallafall så blev jag väldigt varmt välkomnad till klassen första dagen och jag går även i samma klass som Nicklas från Danmark. Första lektionen blev jag presenterad som Ingrid från Schweiz av min engelskalärare och det är förvånansvärt många som inte vet skillnaden på "Sweden" och "Switzerland" här. Mina klasskompisar är underbart snälla mot mig och det kommer ofta fram någon helt ny person som vill prata med mig på rasterna. Skolan har bara drygt 120 elever så så fort det kommer någon ny till skolan och speciellt en utbytesstudent så vet alla om det. Dessutom smälter inte jag och dansken in så mycket precis med vårt blonda hår och blåa ögon.

Förra lördagen bjöd några av mina kompisar i klassen med mig till en samba konsert, vilket var en väldigt häftig upplevelse. Det var ungefär 50 personer som stod och dansade samba till kända klassiska samba låtar. Tro det eller ej kände jag faktiskt igen en av låtarna (tack pappa!) och även om varken jag eller mina kompisar kunde dansa samba var det väldigt roligt. Framförallt kul att se de som var duktiga på samba och sångerskans sångröst var riktigt mäktig.


Foto från min första dag i skolan. Från vänster: Marcus (Nicklas värdbror som just nu är utbytesstudent i USA), Nicklas från Danmark, min engelskalärare Arlene, jag och Isabelle min värdsyster

Insidan av min skola. Under varje rast samlas alla elever vid "torget" som de kallar det och det finns även en liten kafeteria. Eftersom alla 120 elever har rast samtidigt blir det en hel del folk.

Sångerskan på samba konserten

Jag, min värdsyster och mina kompisar efter samba konserten

Likes

Comments

För exakt en vecka sedan tog jag och min första värdfamilj bilen tidigt på morgonen för att bege oss till Iguassufallen. Bilresan tog ungefär fem timmar innan vi kom fram till staden Cascavel där största delen av min värdmammas familj bor, som bara ligger två timmar från själva vattenfallen. Vi bodde hos min värdsysters mormor i utkanten av Cascavel och när vi rörde oss i kvarteren runt hennes hus kunde jag aldrig gissat att staden har en befolkning på 300 000 invånare. Mormorn pratade tyvärr inte engelska så det var lite svårt att prata med henne, men hon visade mig alla hennes 15 (!!!) undulater, hennes marsvin och två hundar. Här i Brasilien är det väldigt ovanligt att gå ut med hundarna på promenad som hemma i Sverige, utan här bor hundarna ute i rastgårdar (som hos mormorn) eller så är rör de sig bara i huset och bakgården. I mormorns trädgård hittade jag också någon sorts pepparväxt med vad som såg ut som stora chilis och en basilikabuske som nästan var lika hög som mig.

Kl. 9 morgonen därpå skjutsade en av Isabelles kusiner mig, Isabelle och Telma till Iguassufallen där vi var tvungna att ta en buss för att komma ända vägen fram. Väl framme kom vi först till en utkiksplats ganska högt ovanför vattnet och utsikten var helt fantastisk. Sedan följde vi vägen som gick sicksack ner för berget mot den lägsta delen av vattenfallen och det var verkligen häftigt att se hur utsikten bara blev vackrare och vackrare ju längre vi gick. Det var dock väldigt många turister så det var tyvärr lite svårt att ta sig fram till vissa utkiksplatser som var på vägen. När vi kom längst ner mot vattnet gick vi ut på vad man kanske kan kalla en brygga för att komma så nära "Devil´s throat" som möjligt. Det är det ställe där flest vattenfall möter varandra och när vi var längst ut på bryggan stod jag nästan i vattenfallet kändes det som. Foz do Iguaçu var verkligen helt makalöst vackert och det kommer bli riktigt svårt att toppa det. Speciellt regnbågarna var nästan overkligt vackra. Efter några timmar vid fallen åkte vi och åt lunch hos en av Isabelles fyra mostrar som bor i staden Foz do Iguaçu med sin familj. De var supertrevliga, men pratade tyvärr inte heller engelska. Vi åt pannkakor fyllda med ricotta och spenat som sedan rullas ihop och därefter lägger de ett täcke av ost ovanpå, som de smälte med hjälp av en sådan brännare vi använder till Crème brûlée. Till detta åt vi ris, broccoli och sallad. Gott, men konstig kombination av mat. Senare samma dag åkte delar av mosterns familj och vi till Parque das aves som är en fågelpark med fåglar från hela Brasilien. Riktigt häftigt att se alla fåglar i regnbågens färger och vissa fåglar var nästan lika stora som mig.

På söndagar har de alltid stor släktlunch i mormorns hus och liksaså den här söndagen. Släktingar droppade in under hela förmiddagen och här hälsar man alltid varandra med en puss på kinden, oavsett om man känt varandra hela livet eller träffas för första gången. Isabelle räknade och kom fram till att hennes släkt på mammans sida är 45 personer om man räknar med alla kusiner, men på lunchen var vi ungefär 20 personer. Återigen kunde ingen prata engelska, men jag kunde göra mig förstådd med den lilla portugisiska jag kan och hade Isabelle som trogen tolk när det behövdes. I Brasilien är det lunchen som är den stora familjesamlingen på dagen och middagen blir ofta bara någon liten smörgås eller en tallrik soppa. Släktingarna stannade till sent på kvällen och jag fick vara med och leka kurragömma med alla småkusinerna, som alla var väldigt gulliga mot mig.

Mormorns två hundar i rastgårdarna

Jag bredvid den enorma basilikabusken, våra små basilikaplantor hemma är ingenting jämfört med denna. Plus de konstiga pepparfrukterna på en liten buske framför basilikan.

Iguassufallen, absolut helt magiskt. Eftersom det är sommar är det lågt vatten och vi kunde se de små "öarna" vilket var väldigt vackert.

Jag framför en gigantisk monstera i Parque das aves

Kurrragömma med småkusinerna hos mormorn i Cascavel

Likes

Comments

Äntligen framme!

Efter nästan 36 timmar kom jag igår fram till min första värdfamiljs hus. Resan började redan i måndags när jag sa hejdå till vännerna vid busshållplatsen och jag blev verkligen alldeles överväldigad av all kärlek jag fick. I Stockholm åt jag min sista middag i Hagaparken med familjen och sysslingen Klara-Li, ett perfekt avslut. På tisdag mötte jag sedan upp med mina resekompanjoner Vendela och Josephine som jag reste med ända till São Paulo. Trots skrikande barn och trånga flygsäten satte vi äntligen fötterna i Brasseland och väl framme på flygplatsen var det dags för oss att gå skilda vägar. (Både Josephine och Vendela bor i två andra distrikt) Konstig känsla att för sista gången på väldigt länge prata svenska med en person som faktiskt står bredvid mig och inte bara genom en skärm som kommer vara min verklighet en lång tid framåt. På São Paulos flygplats väntade jag i fem timmar in alla andra utbytesstudenter som ska bo i mitt distrikt. Ganska drygt, men vi fick i alla fall gott om tid för att lära känna varandra och jag träffade verkligen många supertrevliga personer. Kl. 11.00 gick till slut minibussarna som efter nio timmars resa på skumpiga vägar och förbi höga berg tog oss till Presidente Prudente, mitt hem i ett år.

Nervöst kikade jag ut ur minibussen och letade efter min värdfamilj vid macken där de släppte av oss, men jag kunde inte känna igen ett enda ansikte. Som tur var kunde några av de andra värdfamiljerna ta kontakt med min värdsyster och de hade råkat åka till fel mack, men de kom körandes några minuter senare och jag fick riktigt varma kramar av mina två första värdfamiljer som kom för att hämta mig. Mina värdsystrar hade gjort välkommen-skyltar och efter vad som kändes som hundratals foton åkte vi till min första värdfamiljs hus. Där åt vi middag med båda familjerna och jag tror verkligen jag kommer få ett underbart år med de här människorna.

Idag (torsdag) vaknade jag vid kl. 09.00 och mina värdföräldrar Thelma och Eduardo jobbade idag, så jag åt frukost med min värdsyster Isabelle. Te, vitt bröd med margarin och någon sorts kondenserad mjölk som smakade kola blev min första frukost här i Brasilien. Sedan skrev jag och Isabelle små lappar över hela köket med det portugisiska namnet på alla möjliga sorters saker så det ska bli lättare för mig att lära mig. Vid lunch kom föräldrarna hem och åt lunch och jag och Isabelle blev skjutsade till ett shoppingcenter efter maten och därefter till centrum för att köpa lite grejer till skolan. Vi gick även in i en matbutik och jag har aldrig i mitt liv sett så mycket ris och bönor, det var helt galet. Jag såg även en familj som hade lastat sin kundvagn full av micro-popcorn med smak av humburgare, mycket, mycket konstigt. På kvällen har jag varit på ett Rotarymöte med Isabelle och Thelma där jag för första gången presenterade mig själv på portugisiska framför ett 30-tal gubbar. Väldigt nervöst, men alla är verkligen väldigt välkomnande.

För att sammanfatta det hela har dessa fyra senaste dagarna varit en berg-och dalbana av känslor, men väl framme i Brasilien känns det helt fantastiskt. Kan knappt vänta med att få uppleva vad det här året har att ge! Imorgon åker jag och min familj till Iguassufallen tills på måndag, så jag ska bomba med vackra foton nästa inlägg.


Josephine och Vendela på planet från Frankfurt till São Paulo

Utsikten från flygplansfönstret över São Paulo, Brasiliens största stad.

São Paulo från minibussen.

Största delen av alla utbytesstudenter i mitt distrikt på GRU flygplats. Människor från, Australien, Kanada, Japan, Italien, Ecuador, Tyskland, Belgien, Sverige (jag), Sydkorea, Mexiko, Frankrike och USA.

Lunchstopp efter 11 timmar utan mat.

Min värdsyster Fefe i min andra värdfamilj vid macken.

Hela välkomstkommittéen vid macken. Från vänster, Fefe (värdsyster i andra familjen), Duda (värdsyster andra familjen), Isabelle (värdsyster första familjen), Telma (värdmamma första familjen), Eduardo (värdpappa första familjen) och Priscilla (värdmamma andra familjen). 

Likes

Comments