​Ända sedan barnsben har jag alltid varit den glädjefulla och spralliga tjejen. Jag har alltid älskat skolan och redan under förskoletiden ville jag ha läxor. Jag ville testa på alla sporter man kunde sysselsätta sig med och jag ville verkligen jobba med allt som man kunde. Självklart är jag fortfarande mig och jag kan fortfarande se mig själv i den lilla hoppetossan jag var men någonting hände längs vägen.

Allting förändrades när jag var femton. När jag och mamma var på det besöket som bara var en vanlig koll, inga komplikationer skulle ju uppstå. Just då insåg jag inte hur tufft det skulle vara att ta emot allt det jag tog emot. Jag tog allting ganska bra (bra för den stunden) medans jag kunde se i mammas ögon hur jobbigt det var för henne. 

Den dagen minns jag som om det vore igår. I början skämdes jag och ville inte att någon skulle veta. Jag skämdes enormt mycket, såhär skulle det ju inte bli? Att se drömmar krossas är inte det en femtonåring vill se. 

Det var det den värsta dagen i mitt liv. Hur kunde det hända mig? Jag som hade alla planer för mitt liv och var hur lycklig och glad som helst, inte trodde jag att det kunde vända på en sekund, men jo ser du, det kunde det. 

När jag ser tillbaks på min tonår så kan jag inte annat än att beundra hur bra jag tog allting, hur tuff jag var även fast jag hade flera jobbiga dagar då jag bara ville sjunka under jorden. Idag när jag vuxit upp och förstått vad som verkligen hände så är det faktiskt ännu värre när jag väl gräver ner mig men skillnaden är att jag nu är mognare och har lärt mig att leva med vem jag är. 

Hade inte detta hänt mig hade inte jag varit den jag är idag eller där jag är. Då hade jag kanske inte bott där jag bor, levt med den jag gör eller älskat livet så mycket som jag gör nu. För visst älskar jag livet, även fast det är riktigt jobbigt emellanåt. Jag har lärt mig att leva med mig själv, jag har lärt mig att bakom alla fasader så har alla brister men det är dessa som gör alla människor på vår planet så vackra. 

Framförallt har jag lärt mig att älska alla nära och kära ännu mera och idag beundrar jag verkligen min mamma, min syster och min pappa som har fått stå ut med mitt temperament. Jag har verkligen förstått innebörden av hur mycket det betyder att älska sig själv för det är DU som ska leva med dig själv resten av livet och inte vill man leva ledsen och deprimerad? Jag har valt att vara öppen med vem jag är för att lära mig att älska mig själv och jag är nöjd med det beslutet för det finns bara en av mig i hela världen!!! 

Hoppas alla kan sprida vidare kärlek och att alla accepterar sig själva för vem ni är! Ni är inte någon annan för det är du som är du, någon annan kan aldrig ta din plats.

Ja jag är ju verkligen sämst på att blogga. Jag har sagt till mig själv att jag ska se till och blogga bra men det håller jag ju minst sagt inte. Avundas min syster som är så duktig på att blogga och uppdatera hela tiden. Jag prioriterar inte riktigt det till hundra då mitt liv är väldigt stressigt och fartfyllt.

I skrivandets stund lagar jag lite mat till mig och ska snabbt slänga i mig den innan det är dags för sambons seriepremiär, kul! Fotbollswifeyn som jag är ska jag självklart heja på honom från läktaren. Håller tummarna för att det går bra för de då dem tydligen inte ska ha de allra bästa förutsättningarna för att vinna men allt går med lite viljekraft!.

Är så lycklig med mitt liv för tillfället! vet inte om det kanske är för att våren börjar titta fram eller om jag verkligen börjat komma igång igen med min träning för då blir jag alltid gladare. Nåja, är väldigt lycklig och nöjd med min tillvaro för tillfället, även fast det finns ett småtal dippar emellanåt.

Vi hörs! (och ja.. jag ska förbättra min uppdatering)