Skönt att skriva av sig

Jag har PTSD (post traumatisk stressyndrom) och har blivit "lite smått" utredd för borderline även kallat BPD som det står lite fint i journalerna att jag uppfyller ganska starkt dessa kriterier. (står dock inte som skriven diagnos, endast att jag med största sannolikhet lider av det.
Har även viktproblem och hetsätningsproblematik. 

Jag tror att jag någon dag kommer bli fri från det som hänt i mitt förflutna och mina diagnoser kan man träna bort, är dock på väldigt god väg med det om man kollar på hur långt jag ändå kommit i livet.

Mycket går att träna bort och lära sig att leva med helt enkelt, men jag känner mig så jäkla oförstådd och ensam i eländet som pågår i svackor i månader och året om.
Jag har alltid mått skit dåligt, har fått känna på korta stunder vad livet har att erbjuda men nästan allt är en stor kamp hela tiden.

Det är drygt att kämpa i perioder då signalsubstanserna i hjärnan sviker dig gång på gång.
Blir självmordsbenägen i perioder, ser inget hopp alls med någonting. Är helt trött och slut även fast jag bara klivit upp ur sängen (om ens de).

Har haft problem på jobb förr med att jag inte klarat av att sköta ett jobb, då jag har ångest av alla dess slag.
Ibland för att jag har prestations ångest, ibland för generaliserad ångest, ibland för att jag inte sovit tillräckligt eller ingenting alls knappt. Har drömt mardrömmar som förstört en hel dag för mig, som förstört att jag ens ville somna under ett par dagar. Listan kan göras väldigt lång faktiskt.

Mitt största problem är relationer, hur man förhåller sig till någon form av relation.
Ofta blir mina förhållanden till både familj, vänner och partner ett större problem då jag är rädd.

Jag är rädd för att bli lurad, sviken, sårad och framförallt att vara oälskad.
Den osäkerheten beror på mitt förflutna, jag har alltid som oftast fått sortera mina egna känslor och lärt mig att försöka hantera helvetet.
Alla i min familj vet vilken känslig individ jag är, även mina vänner och min partner.

Det är väldigt tråkigt och jobbigt när jag skaffar en kärleksrelation då det oftast är jag själv som stöter bort fast jag inbillar mig att de e min partner som stöter bort mig.
Jag har iallafall försökt tro att det beror på att jag har blivit sårad, sviken och är livrädd att bli ensam. Jag hänger upp mig mycket på min partner och försöker verkligen ge allt jag har i min relation, många gånger slår det över och blir fel.

Jag vill kommunicera om mina problem eller ett problem som ligger hos båda kanske, men det slutar oftast i självdestruktivitet och att jag stöter bort det jag älskar mest.
Jag hatar att inte kunna vara tillgänglig till allt och alla.. Men! Det alla måste veta är att jag knappt orkar ta tag i mitt eget liv.

Det som är självklart för andra är inte självklart för mig.
Det kan ta hur lång tid som helst innan jag städar, tvättar, diskar och ens orkar umgås med anhöriga ibland.

Jag tänkte på det här om dagen när jag kom hem till mamma då jag var helt slut eftersom att jag hade städat hemma.
Mamma hade lagat mat åt mig, jag sa till mamma att hon är duktig och tackade för maten. Förklarade även att jag ångrar att jag aldrig uppskattade det mer när jag var en bortskämd snorunge, bodde hemma och som bara tog för givet att tvätten var tvättad, disken var diskad och maten stod på bordet.
Inte ens efter maten sköljde jag av min tallrik trots att mamma sa till oss alla att de va de minsta vi kunde göra för att underlätta diskandet för henne.
Tänkte även på när vi var små, mamma fixade allt från att gå upp, packa, ta på oss kläder, lämna oss hos dagmamman för att sedan åka och jobba hela dagen.
När vi sedan kom hem var det samma visa, hon var "hemmafru" med 100% jobb om dagarna och vi flängde som ungar brukar göra bara.

Med tårar i ögonen sa jag det till mamma rakt från hjärtat, att hon trots allt det vi gått igenom tillsammans orkade allt detta. Nästan helt ensam.
Nu är hon dock tillsammans med världens snällaste man med hjärtat på det absolut rätta stället, som hjälper mig i vått och torrt om jag behöver det. 🙌

Min pappa har alltid sagt att han har lite svårt att förstå mig ibland, han har dock alltid sagt att det beror på att jag är en ung tjej och han är en lite äldre man.
Sen har min pappa aldrig haft ett dåligt psyke heller, visst kan han också vara ledsen när det händer något riktigt jobbigt men annars har jag alltid upplevt han som stabil.
Han grejar mycket med sina intressen som innefattar motorsport, ser världen med sin fru och när vi ses så pratar vi mest över en kaffe o umgås.
Pappa är en riktig krigare också, han har ett eget företag som han skaffade när han var ung och satsar verkligen mycket alltid.
Han har också levt hårt med olika former av relationer, och ändå alltid funnits som en trygghet för mig och min bror.

Pappa har alltid också försökt hjälpa mig så gott han kan, tyvärr är det jag själv som har uteslutit honom många gånger då han alltid var den kloka som satt gränser på mig som ung. (Det var inte kul i den åldern givetvis)
Men idag pappa, är du en av dom jag har att tacka mest för allt. Han visste i min tonår vad som krävdes för det mesta. Jag har inte hunnit tacka honom på riktigt heller för allt han hjälpt mig med, som att försöka ge mig olika intressen och inte fokusera på bara skit då han visste vad det innebär att ta fel kliv i den känsliga åldern. Han var väldigt noga med att tillrättavisa mig när jag hade gjort fel.
Minns när jag var liten och var sjuk, han köpte alltid tatueringstidningar till mig. Det minnet gör mig varm i hela kroppen. 
Eller när vi varit iväg på tävlingar och bara varit tillsammans, guld värt. 🙌

Nu har jag ett super bra jobb, så fina vänner, Världens finaste pojkvän och familj som stöttar mig utifrån dom förutsättningar som finns. De e inte lika ofta längre som jag brakar ihop, men det händer.
Idag är en jobbig dag och jag ville bara skriva av mig lite.

Men jag är så oerhört tacksam för det jag har, trots att det gör skit ont att leva emellanåt💘

#hadefinthadegötthadehej

Gillar

Kommentarer