Hetsätning och problematik med vikt

Jag har sedan jag var liten alltid varit större än andra och har alltid legat över kurvan hos skolsköterskan.
Efter några terminer ville jag inte ställa mig på vågen längre, så skolsköterskan fick inte ens veta min vikt tillslut.
Det var jobbigt när skolsköterskan berättade att jag var överviktig, för mig som liten blev jag givetvis JÄTTE ledsen och det var riktigt jobbigt redan då att veta att just min kropp var "onormal" gentemot andra i min ålder.
Jag började även ganska tidigt att klä mig i alldeles för stora kläder, vågade aldrig klä mig fint eftersom att "tjockisar inte kunde  vara fina" tyckte jag.
Jag gömde mig bakom stora lodis mjukisbyxor varje dag (älskar förövrigt mina mjukisar) men använder inte det varje dag nu då jag törs klä mig i tighta jeans, linnen och T-shirtar.

Jag är inte blind, jag vet och har alltid vetat att jag är stor! Men jag vet också dels varför, och det faktumet struntar många i.
Enligt många är jag bara en lat tjockis som de uttrycker sig, jag må vara lat men tro mig jag har vänner som är smala som äter betydligt mer skit än mig.

Jag har alltid, alltså så länge jag kan minnas har jag hetsätit. Har tryckt och kastat i mig maten så jag har mått dåligt varje dag i flera års tid. Emellanåt kräktes jag till och med.

Jag har aldrig skött mina matvanor förr, har dock jätte svårt att göra det idag också.
Jag har jojobantat en del också. Gått upp och ned i vikt, (mest upp) sedan tonåren.

Innan jag gick upp i vikt igen nyss så gick jag ned 20kg på LCHF, alla berömde mig, jag var glad och mådde så bra utan sockret och  att jag inte överkonsumerade maten, det fick mig att fortsätta i ca. 9 månader tills jag än en gång torskade för mitt sockerberoende tog över än en gång.. + hetsätandet blev värre än någonsin igen.
Har mått riktigt dåligt ett tag igen nu.

JA! Jag känner att jag har misslyckats givetvis, har säkert gått upp 10kg av allt jag gick ned den perioden eftersom jag inte kan äta normalt när jag äter socker, jag kan inte behärska mig.

Jag har sedan jag var liten alltid haft ångest, det blev värre och värre ju äldre jag blev eftersom att hormonerna spökade, mobbing för bla.a övervikt, massor med problem på hemmaplan och det är givetvis stora bidragande faktorer.

Jag har alltid bedövat min oförklarliga sorg i hjärtat med mat, jag har misshandlat mig själv genom att trycka i mig mat tills jag spytt och blivit så mätt med sådan sockerkoma att jag blivit så trött och bara däckat.
När jag varit glad har jag firat med god mat, när jag varit ledsen har jag tyckt att jag förtjänat att äta gott för att få må bra.
Jag har inte mått bra av detta, hur mycket jag än trott det eftersom de hjälpte en liten liten stund.

Man får aldrig glömma att det finns hjälp att få, men det är bara en själv som kan ändra på sig.
Mina föräldrar försökte få mig att tänka på hälsan när jag var yngre, men eftersom att jag är en riktig sockertorsk så blev jag bara defensiv och förbannad. Jag var blind och ville inte se, istället tänkte mitt beroende att jag till och med skulle ljuga om vad jag ätit.
Ett tag kom jag hem, mamma frågade om jag ätit och jag sa nej fast jag hade ätit? Vet ej varför än faktiskt, jag skämdes så jäkla mycket över detta och skäms fortfarande över beteendet och hetsätandet.

Jag FÖRSÖKER äta i normal takt nu, det är inte alltid det går tyvärr, försöker äta normalstora portioner, försöker tänka mig för.
MEN! tänk dig en vana som du haft i 22 år som man bara ska bryta och helt plötsligt börja ta hand om en trasig del som varit trasig så länge.
Givetvis påverkar ju allt detta ditt mående, självförtroende, skuldkänslor, otillräcklighet, precis allt!

Därför jobbar man inte bara med ett problem, man jobbar med så många fler problem som är i denna onda cirkeln av självförakt.
Tänk efter riktigt noga innan du kritiserar, för om jag går ned 5kg så är det extremt mycket kämparanda och kraft bakom dessa kilon.
Påminn mig inte bara när jag går ned i vikt att jag är fin, påminn mig när jag är som sämst istället så jag kan finna motivationen.

Glöm aldrig vad som kan ligga bakom, glöm aldrig vilken kamp en annan människa kanske kämpar mer eller mindre med.

Ge mycket kärlek istället! Kram / Manda

  • 445 visningar

Gillar

Kommentarer