TV-kärlek: "Terrace House"

Alla letar vi efter olika saker i en tv-serie. Det är förstås väldigt individuellt och situationsbundet. Ibland letar vi efter de otvungna skratt som eliciteras av lättsamma komedier, ibland vill vi inget annat än att försjunka i det där överspelade dramat som tar över ditt liv. Ibland vill vi ha hjärtat i halsgropen och ansiktet nedtryckt i en kudde av rädsla och ibland vill vi lära oss något nytt om en plats långt bort. Det finns tusentals anledningar att se en serie och de kan variera snabbare än vad vi hinner med ibland. Ibland vet vi inte ens att vi vill ha ut något specifikt ur en serie förrän vi börjar se något på måfå och får det slängt rakt i ansiktet. Det hände mig med Netflix ”Terrace House”.

Jag minns uppriktigt sagt inte vad som fick mig att klicka på den lilla ikonen under Netflix ”rekommenderade”-flik. Men oj vad glad jag är att jag gjorde det. Jag har aldrig varit någon storkonsument av reality-serier. Jag har aldrig intresserats av ”Paradise Hotel”, ”Ex On The Beach”, ”Love Island” eller någon av de många andra, likartade serier som avlöst varandra i popularitet. Det är för mycket för mig och jag kan inte ens finna det underhållande eller avslappnande, jag spenderar för stor del av tiden med att gömma ansiktet i händerna och sucka. Jag säger inte att det är fel att finna underhållning i den typen av program, jag säger bara att jag själv inte gör det. Så på grund av det har jag alltid varit skeptisk till reality-serier, speciellt med konceptet ”x antal unga människor bor tillsammans i ett stort hus och oj alla ligger med alla och skriker på varandra och just det de dricker en del också och låtsas som att de inte förstår någonting”.

För den som inte vet är ”Terrace House” ett väldigt stort japanskt tv-program, som går ut på att sex personer i åldrarna 19 till 31 samlas och bor tillsammans i ett hus någonstans i Japan. Det är det, det är hela konceptet. Deltagarna är alla fria att fortsätta med sina vanliga sysselsättningar och är fria att lämna huset när de vill, och kan tv-serien när de känner att det är dags. När en deltagare bestämmer sig för att lämna tv-serien kommer en ny deltagare dit. Det finns inget manus. Inga tävlingar, ingen vinnare. Ingen ”vi är fast här tillsammans och måste skapa drama för tv”-mentalitet. Bara sex personer som lever tillsammans och försöker komma överens och vara artiga mot varandra. Tittarna får se deltagarnas stillsamma konversationer vid frukostbordet innan de ska i väg på dagens jobb, föreläsningar eller liknande. Vissa jobbar hemifrån, andra måste pendla varje dag. Vissa åker in till skolan några dagar i veckan, men spenderar stora delar av sin tid hemma. Vi följer dem när de åker och handlar mat, städar och helt enkelt bara lever. Var tionde minut eller så får vi se en panel av kommentatorer, som alla sett samma klipp som tittarna och de diskuterar det som hänt, skämtar om deltagarnas interaktioner eller ordval eller liknande. Sen fortsätter det så i 40-minutersavsnitt.

Det låter helt absurt tråkigt egentligen, men det är just det extremt lugna tempot som drar in en. Det konstigt beroendeframkallande och när det faktiskt händer något, även det bara är en konversation mellan två deltagare som du gått och väntat på ska interagera, är det stora nyheter. Det känns fräscht, uppfriskande på något sätt. Och oviljan att trigga något stort drama präglar hela huset.

Självklart är romantik en del av det hela. Deltagarna går på dejter, pratar med varandra om de andra i huset, vem de kanske gillar och om de tror att de någonsin skulle kunna funka som mer än vänner. Allt går dock i snigelfart, det kan ta fem avsnitt för en deltagare att ens bjuda ut en annan, tio till innan någon vågar erkänna sina känslor och ytterligare fem innan det visas någon form av intimitet – handhållande eller en lätt kyss. Det är så fantastiskt mänskligt. Och romantiken är inte allt! Deltagarna blir som en liten familj och det är otroligt behagligt att bara se dem genomgå upp- och nedgångar tillsammans. Om någon i huset har en viktig konsert eller match åker de och hejar på, om en deltagare meddelar att de ska lämna serien gråter de tillsammans. Det är så lågmält och lugnt, som en rykande kopp te för själen.

Med det sagt finns det självklart även en del problematiska yttranden. Japan är fortfarande ett väldigt konservativt land och könsroller och heteronormativitet genomsyrar delar av serien, särskilt panelkommentatorerna. Ibland slängs det även ut någon tveksam kommentar av någon av deltagarna, men så långt jag har sett är det inget extremt grovt. Självklart önskar jag att det vore helt obefintligt, men det är ett program producerat och inspelat i ett land som fortfarande i stor utsträckning genomsyras av konservativa ideal och normer. Det finns inget manus och människor är människor.

Oavsett är ”Terrace House” underbart avslappnande, vansinnigt beroendeframkallande och löjligt vackert filmat. Och precis vad jag behövde just nu.


Har du råkat hitta mitt lilla hörn av cyberspace?
Ta hand om dig.

Gillar

Kommentarer