Att andas

Hösten har alltid varit min favoritårstid. Jag älskar känslan av nystart som genomsyrar september. Spänningen, hoppfullheten. Jag älskar oktobers tusentals nyanser. Jag älskar att luften är gjord för att andas på hösten. Klar, syrerik. Jag älskar de stora tröjorna, raggsockorna och kvällarna med alldeles för många koppar te och bra läsning (låt oss lämna november utanför detta för jag menar kom igen, vem gillar november?). Om jag var en årstid skulle jag vara hösten.

Och 2018 har verkligen medfört en fantastisk höst. Full av liv och syre och hjärta. Efter sommaren, som för mig varit kvävande på så otroligt många sätt, är det obeskrivligt skönt. Jag kan andas. Det låter så överdramatiskt när man säger det högt, men det är sant. Det är så passande att hösten är den årstid som jag nu äntligen börjat känna mig verklig igen.

När jag säger att jag mått dåligt så menar jag att jag mått dåligt. När jag säger att jag varit på botten så menar jag verkligen på botten. Ångest är ett ord som ofta slängs omkring och ofta tolkas olika seriöst. Självklart sitter inte jag här och menar att de som säger sig ha ångest inte faktiskt har ångest eller inte lider. Man kan inte gradera andras lidande på det sättet och det är lätt att tänka att man hellre skulle vilja ha någon annans problem än sina egna. Så jag är väldigt försiktig på den punkten.

Jag antar att det jag vill komma till är att jag mått väldigt väldigt dåligt. Sämre än jag trodde det var möjligt för mig att må. Men jag kan andas lite lättare nu och för det är jag evigt tacksam.


Så det här är till dig, om du råkat hitta mitt lilla hörn av cyberspace,
Jag hoppas du tar hand om dig, vem du än är. Det är du värd.
Jag hoppas du kan andas den här hösten.

Gillar

Kommentarer