Vad är din dröm? Vad är din dröm just nu? Det fantastiska med drömmar är att de växer, förändras, förädlas organiskt med tiden. Vissa drömmar finns kvar, men i ny skepnad. Ibland lämnas drömmar kvar i vårt förflutna i deras ställe plockar vi upp nya, fräscha, spännande saker att fantisera om.

Just nu ser jag på The Bold Type (Freeform) och känner mig inspirerad. Inspirerad att drömma, att fantisera. Min allra högsta dröm är att få skriva - att vara författare. Jag vill skriva romaner, men egentligen skulle jag älska att skriva vad som helst. Poesi, essäer, krönikor. Tänk att få betalt för att skriva. Om jag kunde skulle jag skriva från gryning till solnedgång, jag kan skriva och skriva och skriva tills jag knappt kan hålla ögonen öppna. Jag skulle skriva hela dagarna och komma hem och skriva lite till. Det finns inget jag älskar mer än berättelser, berättande, skrivande. Drömmen pulserar i mina fingrar.

Men jag är inte dum, jag är ingen illusionist. Jag vet att chanserna är i stort sätt obefintliga. Jag pluggar ett fyraårigt program på universitetet för något som jag tycker är jätteintressant, men som inte är min passion. Jag gör det rätta här, jag gör det säkra, det smarta. Men jag kan aldrig släppa den där drömmen, den som har funnits där genom allt. Den som finns nedtecknad i min dagbok från ettan när vi skulle skriva om vårt drömyrke.

Varför? På grund av tårarna jag fäller när jag hör musik som vaggade mig till sömns när jag behövde det som mest, på grund av scenerna jag sett på tv-skärmen som fått håren armarna rest sig. På grund av alla gånger jag stängt ögonen och försvunnit in i en annan värld. På grund av alla gånger jag flytt, alla gånger jag förstått, alla gånger jag funnit det jag sökt. 

Jag har inte behållit min dröm, jag har vårdat den. Jag har vaggat den i min famn och sett den växa upp. Ny skepnad, samma dröm. Ta hand om din dröm och om den ber dig att släppa den fri, gör det. Du hittar en ny. Våga drömma.


Har du råkat hitta mitt lilla hörn av cyberspace?
Ta hand om dig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det är dags att pränta ner en annan serie jag absolut älskar. Den här gången: The Fosters (Freeform).

The Fosters hade premiär 2013 och är för tillfället inne på sin femte och sista säsong (med en uppkommande spin-off som är planerad att ha premiär 2019). I serien får vi följa familjen Adams-Foster, som består av ett lesbiskt par - Lena och Stef -, Stefs son från tidigare giftermål Brandon och tvillingarna Jesus och Mariana, som de adopterat. När vi träffar familjen tar de precis in 16-åriga Callie för att agera fosterfamilj. Callies lillebror Jude är fortfarande kvar hos Callies förra (våldsamma) fosterfar och Callie själv har precis kommit ut från ungdomsanstalt. Det enda hon kan tänka på är att få tillbaka sin bror.

Den här serien är så fantastisk och relevant. Den vågar hantera svåra, viktiga ämnen och har otrolig mångfald och representation som bara blir bättre och bättre. Den hanterar storylines om fostersystemet i USA, sexuell läggning, diskriminering, könstillhörighet/könsidentitet, våldtäkt, psykisk ohälsa, skjutningar, fysiska sjukdomar och skador och mycket annat. Allt är fokuserat kring Adams-Fosters, men alla familjemedlemmar får sin tid och sina egna utvecklade historier.

Under fem säsonger har serien och dess karaktärer utvecklats jättemycket, men trots att serien förändrats håller den en extremt hög standard rakt igenom. Fokus ändras organiskt i och med att karaktärerna tas i olika riktningar men serien har en fortsatt nerv. Det bästa med en tv-serie är ju att se var karaktärerna hamnar i förhållande till var de började.

I och med att seriens hjärta är familjen och deras relationer till varandra finns det alltid ny dynamik att jobba med och det känns alltid mångbottnat och genuint. Skådespeleriet är väldigt bra från de flesta håll och blir allt bättre under seriens gång.

​Det känns omöjligt att sammanfatta den här serien på ett bra, lättförståeligt sätt, speciellt med tanke på att jag älskar den så mycket. Trots att den hanterar tunga, viktiga ämnen (och gör det spektakulärt) så finns det också mycket komiska inslag och roliga situationer och dialoger som uppkommer. De har glimten i ögon, vilket nästan behövs i och med att de tacklar så pass allvarliga ämnen. 

Det här blev extremt osammanhängande och dåligt, men vad gör man. 


Har du hittat mitt lilla hörn av cyberspace? 
Ta hand om dig. 

Likes

Comments

Jag har haft en sån där vecka när allt händer, man måste ha koll på allt, redovisningar, tentor etc., men det enda jag gör är att läsa. En sån där vecka när verkligheten verkligen borde stå i centrum, men inte gör det. Jag undrar om det är det faktum att jag måste fokusera som gör mig så helt inkapabel att göra det? Eller är det bara otur?

Jag hittade en serie jag letat efter i flera år på e-bok förra helgen, så jag kunde läsa hela  skiten på en gång. Hälsosamt? Förmodligen inte. Nödvändigt? O ja.

Den där känslan när man inte längre existerar i sin egen värld, utan är helt uppslukad av det fiktiva - finns det något bättre? Men det är skrämmande också, på något sätt. Jag har så lätt att zona ut från verkligheten för det känns som att det nästan inte finns något som håller mig kvar. Hur deppigt låter inte det? Så jag har någon slags hatkärlek till det här. Men men mest kärlek. Definitivt mest kärlek.


Har du hittat mitt lilla hörn av cyberspace?
Ta hand om dig.

Likes

Comments

Sen jag var väldigt liten har jag lärt mig att jag med högsta sannolikhet aldrig kommer bli mer än medelmåtta. Okej, det låter värre än vad det är. Låt mig förklara.

Drömmar är vackra men farliga ting och jag drömmer så mycket att det känns som att jag ska gå sönder. Om en dröm är en snöflinga är jag en snöstorm. De håller mig flytande, levande. Men jag är femtio procent romantiker och femtio procent realist, något som jag växt in i som en tröja en gång för stor men nu perfekt.

Idag är världen byggd för och av drömmare. Det är lättare än någonsin att fly in i fiktion, i någon annans liv dokumenterat i femminutersklipp. Individualismen som genomsyrar vårt samhälle får sitt bränsle i den alltmer globaliserade världen - vårt ständigt utvidgande och effektiviserade kontaktnät. Influenserna har förvandlat oss till rubriker och suckar. Den narcissistiska ungdomen och deras hopplösa egocentrism. Drömmar är farligare än någonsin nu, det är lättare att sugas in i dem, fastna. Gränsen mellan dröm och verklighet så tunn att den känns genomträngbar på ett sätt som inte var möjligt för bara några decennier sedan.

Jag älskar att dagens samhälle är gjord för drömmar, men jag vet inte om det var meningen. I en värld där alla enkelt kan stå i centrum är det inte så konstigt att kollektivismens värderingar inte håller. Missförstå mig inte, jag är betydligt mer individualistisk i mitt tänkande än jag är kollektivistisk. Det är inte det jag försöker säga. Jag försöker bara säga att gränsen mellan dröm och verklighet, trots att den nått sin bristningsgräns, kanske inte alltid är till för att korsas.

Det jag vill ha sagt är att jag tror att våra drömmar känns så påtagligt nära verkligheten idag, när en känd profil kan byggas upp genom samma sociala plattformar som vi alla är så beroende av. I en värld av visningar, likes och anonyma kommentarsfält är det så lätt fastna i idén att vi måste vara extraordinära. När vi blir tvångsmatade att våga men samtidigt att vi inte ska göra något bara för status. Vi har skapat ett samhälle där ord som "extraordinär" och "speciell" är synonymer. Jag tror att det är här komplikationen ligger.

Vi är alla centrum i vår egen verklighet så varför skulle vi inte kunna bli en del av allas vår delade medvetenhet? Du kan bli vad du vill, men kanske kan du inte bli bäst. Det betyder inte att du är mindre speciell för det. Det finns bara en du. Det är ganska fantastiskt, om man tänker på det. Jag säger inte att vi ska sluta drömma, att inte allt är möjligt. Jag säger bara att drömmar fyller en funktion inte alltid är kopplad till verkligheten.

Det är inte fel att vara nöjd. Vi är alla en del i mängden, det är ofrånkomligt. Kanske ska vi ändra vårt förhållande till drömmarna, till tanken på att vara en del av något större. Kanske ska de inte handla om att närma sig perfektion, idealet. Kanske ska det handla om att närma sig sig själv. Dröm, men glöm inte att le. Dröm så du bubblar över, men glöm inte att se det som finns precis framför dig. För det är kanske då vaknar du upp en dag och inser att du lever i en annan dröm än den som gjort loopar i ditt huvud så länge att du glömt vilket varv den är på. Och kanske är det till och med bättre, för det är på riktigt.

Så jag är inte helt missnöjd med att vara medelmåtta, en i mängden. Det betyder inte att jag inte är speciell. Jag är jag och det räcker. Det finns bara en jag, så det är inte så svårt att vara speciell. Jag kommer aldrig vara en av de där som extraordinära. De där som tjänar miljoner och lever på ett sätt som det skaver i magen att se. Det är helt okej. Jag kommer fortsätta att drömma, men jag jobbar på att inte vara lika egocentrisk. Jag kommer köpa min mellanmjölk och titta på det mina prenumererade kanaler laddar upp på olika medier. Jag är inte avundsjuk, jag hoppas inte. Det räcker att jag är hörs och syns i min egen värld, min egen medvetenhet, mitt eget perspektiv. Jag vill inte lika mycket nu som för några år sedan, men jag drömmer mer än någonsin.

Kanske är det här allt för osammanhängande för att jag ska förstå om ett år, men just nu känns det rätt tydligt i huvudet även om jag förmodligen varit dålig på att formulera det skriftligt.

Jag är en drömmare. Jag är medelmåtta. Jag speciell. Jag är en i mängden.


Har du hittat mitt lilla hörn av cyberspace?
Ta hand om dig.

Likes

Comments

Jag brunchade med en kompis i söndags och sen gick vi runt på stan ett tag för att leta lite saker inför terminen. Jag hade tänkt köpa en kalender, för jag har inte haft en papperskalender sen jag tog studenten. Tyvärr kunde jag inte hitta någon jag ville ha och alla var ganska dyra (159 kr för en kalender? Really?). Hursomhelst så slutade med att jag hittade en bullet journal till ett väldigt bra pris, köpte lite nya pennor och bestämde mig för att försöka organisera mitt liv.

Jag är helt ny på bullet journals men det känns som ett superkul sätt att organisera allt. Jag är inte så duktig på det än, förstås. Jag har aldrig varit särskilt bra på att rita eller så. Men det är väldigt roligt och ett härligt sätt att organisera utan att ha allt på datorn eller telefonen, vilket jag haft senaste två åren. Det är dessutom väldigt roligt just för att du kan forma din bullet journal precis som du vill, med uppslag om allt från vad du ska laga för mat under månaden, till budgetidéer, till dagboksinlägg.

Jag kommer att skriva ner alla böcker jag läst under januari om några veckor, men i förra veckan och i helgen läste jag When Dimple met Rishi av Sandhya Menon, vilket är en superhärlig YA contemporary med härliga kulturella inslag. Jag läste även Gentleman's Guide to Vice and Virtue av Mackenzie Lee; en humoristisk, historisk kärlekssaga om två pojkar som blir kära när de turnerar genom Europa på 1600-talet.


Har du råkat hitta mitt lilla hörn av cyberspace?
Ta hand om dig.

Likes

Comments

Som all självrespekterande fangirls är jag en die hard shipper. När jag började utvärdera det här insåg jag dock att jag inte alltid nödvändigtvis shippar par romantiskt - jag är mycket mer intresserad av bra, starka, intressanta platoniska band. Kanske för att vi får så mycket romantiska relationer i TV, film och böcker att det börjar bli lite långtradigt. Men idag tänkte jag i alla fall skriva ner några romantiska förhållanden i TV som jag verkligen älskar. Jag tänkte skriva om vänskapsrelationer, syskonrelationer osv., någon annan gång. Det lika bra att skilja dem åt från början. Jag älskar också att se på massa videos på YouTube, så jag inkluderar en video om varje ship jag tänkte skriva om nedan. Det är alltså inte jag som har redigerat dem eller något alls, jag tycker bara att de är bra.


Damon/Elena (Delena) - The Vampire Diaries

Okej, dessa två. Jag menar på riktigt? Hur kan man inte älska dem? Jag kommer fortfarande ihåg hösten jag började titta på TVD. Jag var femton år och kollade på de första tre säsongerna i ett svep. Jag fick dem på DVD i födelsedagspresent och spenderade den hösten med att kära ner mig i vampyrer, varulvar och dramatiska storylines. Damon är en så intressant karaktär, eftersom han startade som antagonist med en sorglig bakgrundshistoria. Det var alltid mer passion mellan Damon och Elena. Mer sexual tension.


Caroline/Klaus (Klaroline) - The Vampire Diaries

Så jag har en grej för bad boys. Vem har inte det? De har en dragkraft som lampljus på flygfän. Klaus blev på något sätt nästa nivå när det gäller mörk, komplicerad, komplex karaktär. Han var aldrig en bra person, men ändå fanns det något lockande i hans tillgivenhet till Caroline. Jag älskar Caroline/Stefan också, men jag kommer aldrig glömma Claroline. Det var en väldigt epic period av mitt liv, hehe.


Bellamy/Clarke (Bellarke) - The 100

Jag är fortfarande osäker på om jag föredrar Clarke och Bellamy som vänner eller som par. Oavsett vill jag att de ska vara varandras allt, varandras förtrogne. Deras kemi är så påtaglig att varje scen de har tillsammans dryper av den och de har så mycket historia tillsammans att det känns omöjligt att de inte skulle älska varandra. Snälla, snälla låt dem bli verklighet? Pretty please?


Tara/Christian (Tristian) - Dance Academy

Jag älskar när mina ships faktiskt blir end game. Det händer inte ofta. Men de här två är, trots att de är varandras motsatser, perfekta för varandra så det kändes självklart att de skulle vara tillsammans till slut. Även här är grunden en otroligt stark vänskap och ett gemensamt förflutet. De har gått igenom så mycket tillsammans men har ändå upprätthållit sin starka relation. Älskar dem, kan inte säga så mycket mer. De är gjorda för varandra, punkt.


Anne/Gilbert (Shirbert) - Anne of Green Gables

Jag blev ju först kär i dem i böckerna, men ville ändå nämna dem här eftersom jag förälskade mig i deras supergulliga relation på nytt när jag såg serien "Anne with an E" förra året. Det kändes som att skådespelarna jobbade så bra med deras dynamik och det kändes precis lika gulligt, oskyldigt och smygande som i böckerna.


Har du hittat mitt lilla hörn av cyberspace?
Ta hand om dig.

Likes

Comments

På Twitter såg jag för några månader en trend där man fick rada upp 5 böcker som man av olika anledningar skulle vilja att en specifik person i ens liv (partner, bästa vän etc.) borde läsa för att förstå en. Jag fastnade verkligen för idén, så jag tänkte rada upp 5 böcker här. De här böckerna skulle alltså på olika sätt ge en inblick i mig som person på väldigt olika sätt. Det är egentligen jättesvårt att bara välja ut så få, men det gäller att inte nödvändigtvis tänka "Vilka är mina favoriter?", utan snarare tänka på vilka som på något sätt reflekterar dig som individ. Det behöver inte betyda att jag känner igen mig i det som sägs eller så, det kan bara handla om att en bok för mig representerar något som betyder mycket för mig. So, here we go.

  • Fangirl - Rainbow Rowell
    Jag har läst den här boken flera gånger och varje gång slås jag av hur mycket jag känner igen mig i huvudpersonen, Cath. Hennes kärlek till fandom, hennes ångest, hennes svårigheter att komma in i universitetskulturen.
  • Turtles All the Way Down - John Green
    Det nyaste tillskottet på den här listan. Greens senaste bok handlar om tvångssyndrom, att känna att man är fast i sitt eget huvud och hur psykisk ohälsa kan påverka relationerna till dina närmaste. Berörande, vackert beskrivet och samtidigt brutalt verkligt.
  • Pure (A memoir) - Rose Bretécher
    Rose Bretécher är författare och skribent från England och skriver i sin biografi om sin resa som ung, äventyrlig kvinna som samtidigt måste försöka hantera och lära sig att leva med sin OCD. Om att vara ung, att må psykiskt dåligt men samtidigt vilja leva livet och skrivet på ett väldigt roligt, lättillgängligt, men samtidigt
  • Six of Crows - Leigh Bardugo
    Leigh Bardugo är definitivt en av mina absolut favoritförfattare just nu. Förut var Sarah J. Maas den jag såg som Queen of YA-fantasy, men sen kom Leigh Bardugo in i bilden och är så himla mycket bättre. Jag har haft svårt för Maas ett tag nu, i och med hennes brist på representation både gällande etnicitet, sexualitet etc. Bardugo har istället otroligt mycket olika typer av representation i sina böcker både gällande sexualitet, funktionsnedsättning, psykisk ohälsa, etnicitet, religion, kultur etc. Hon väver in det på ett sätt som känns helt naturligt och det bidrar till komplexiteten av hennes värld. Dessutom är karaktärerna fantastiskt roliga och tredimensionella, storyn alltid spännande och språket målande men samtidigt full av snabb dialog. Hennes böcker har allt jag vill ha i en välskriven fantasy.
  • Harry Potter - J.K Rowling
    This one's forever. Jag kan inte välja bara en av dem. Men Harry Potter betyder så galet mycket för mig. Vad skulle min barndom och min tonårstid vara utan Rowlings magiska värld? Genom Potter har jag träffat så otroligt mycket fantastiska människor och fått vänner för livet. Jag skulle inte kunna tillnärmelsevis lika bra engelska som jag kan, jag skulle inte vara lika intresserad av popkutur och fandom. Dessutom är jag säker på att Potter har varit till stor hjälp för de värderingar och åsikter jag har.


Har du hittat mitt lilla hörn av cyberspace?
Ta hand om dig.

Likes

Comments

  • Jag läser alltid bara en bok i taget - För mig förstör det känslan av att försjunka i en annan värld om jag har flera historier igång samtidigt. Jag kan inte ens binge-titta en tv-serie medan jag läser en bra bok. Commitment, guys.
  • Jag lånar aldrig ut mina böcker - Inte till någon. Ingen. Aldrig. Rör inte mina böcker utan min tillåtelse.
  • Jag gråter lättare till ljudböcker än fysiska böcker - Jag vet inte varför. Det är bara så det är av någon anledning.
  • Jag kan gå i bokhandlar hela dagen utan att köpa en enda bok - Jag blir bara så lugn av att ha böcker runt mig. Det måste inte handla om att köpa. Bara kolla runt och känna doften av papper gör mig glad och harmonisk.
  • Jag köper inte så mycket böcker - Jag önskar att jag kunde köpa alla böcker jag läser men det håller inte ekonomiskt. Så jag är istället väldigt sparsam och väljer de böcker jag köper väldigt noga.
  • Ibland drömmer jag om att vinna på lotto bara för att kunna köpa fler böcker - Enough said.
  • Ingen vill ge mig böcker i present längre - De tycker det är för tråkigt. Vad är det för tråkigt med att få något man vill ha?
  • Jag är trött på att det läggs så mycket vikt vid hur många böcker vi läser per år - Det viktiga är att vi läser, inte hur mycket. Kvalitet framför kvantitet. Vi kan inte mäta hur mycket någon älskar böcker genom hur många böcker hen läser per år.
  • Jag känner inte alltid för att läsa - Och det är helt okej.


Har du råkat hitta mitt lilla hörn av cyberspace?
Ta hand om dig.

Likes

Comments

Jag kommer ihåg för några år sedan (innan smartphones, när Walkman var stora grejen) att det pratades mycket om att man kunde få "mobiltummar". Här om dagen slogs jag av hur det var det största problemet man såg med det ökade mobilanvändandet - mobiltummar och dålig hållning. Hade man ingen aning om den pandemi internetberoendet skulle bli?

Igår gick det en dokumentär på UR om internet- och teknologimissbruk. Jag såg några minuter men var sen tvungen att slå av. Jag orkade inte se mer, det kröp för nära inpå. Egentligen handlade det mest om extremfall - gamers som helt isolerade sig eller personer som inte kunde sluta lägga upp selfies och mätte sitt eget värde i antal likes. Men det var ändå otroligt skrämmande. Jag har länge mått dåligt över hur mycket vi använder mobilen idag, varje gång jag trycker igång den så skärmen så den lyser upp, helt utan egentlig anledning. Varje gång man avslutar en konversation, inte har något mer att säga, tar upp telefonen och kollar flödet. Och när gick vi från att kalla våra mobiler för "cellphones" eller "cells" till bara "phones"? Vanliga telefoner är utrotningshotade, jag menar vem svarar ens i dem längre? Det är ju bara säljare som ringer. Och farmor, då. Men det är bara om det är farmor jag svarar.

Men det handlar inte ens bara om mobilanvändandet - det handlar om hur hela våra liv kan hittas på internet. Vi är så beroende, tänk om något skulle hända och internet skulle sluta fungera? Vad skulle folk göra? Vi jobbar, pluggar, mejlar, streamar, kollar YouTube, lyssnar på musik, dokumenterar allt vi göra via sociala medier, har kontakt med vänner/skolkamrater/kollegor via Messenger, WhatsApp eller mejl. Helt ärligt, vad skulle hända om det plötsligt bara försvann? Hur många timmar om dygnet spenderar vi framför en skärm?

Det finns så många anledningar till att jag skulle vilja ta en detoxperiod från mobilen. Men samtidigt skulle det vara som att ge upp en arm, ett ben, ett sinne. Om man riktigt tänker på det. Hur skulle man kommunicera? Vad skulle man göra med all den lediga tiden? Tanken är svindlande. Dessutom, känns det som att så stor del av mitt liv går ut på fandom och popkultur - jag har träffat vänner via internet som jag aldrig skulle träffat annars. Hur skulle jag kunna hålla kontakten med dem?

Men hur skulle man kunna göra då, för att inte känna att man sugs in allt för mycket? Jag ska försöka lämna mobilen hemma en gång i veckan när jag åker till skolan. Se vad jag kan åstadkomma med tiden som annars skulle spenderas med att skrolla. Se till att jag inte alltid är i samma rum som antingen mobilen eller datorn, ladda dem någon annanstans än precis bredvid mig. Men jag vet inte, jag tror det är försent att börja inse det här först nu.


Har du hittat mitt lilla hörn av cyberspace?
Ta hand om dig.

Likes

Comments

Dikten ovan är skriven av otroliga Amanda Lovelace och är från hennes diktsamling "The princess saves herself in this one", som jag älskar så galet mycket. Kolla upp hennes grejer, hon är fantastisk.

Ibland känner jag mig så ensam att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är inte som tomhet, inte ekande. Det skaver, som dåligt åtsittande kläder, för små skor. Som att jag är fast i något som inte passar. Det finns stunder när jag bara vill skrika men jag har ingen röst. Nätter när jag gråter tills det känns som jag ska drunkna i mina egna tårar. Kvällarna jag behöver berättelser för att kunna andas - när fiktiva karaktärer är osynliga händer runt mina axlar. Det som håller mig flytande. Vad gör man när ensamheten äter upp en? När det gör så ont att man inte vet vart man ska ta vägen, när man är fast?


Har du hittat mitt lilla hörn av cyberspace?
Ta hand om dig.

Likes

Comments