Spärrar
Den andra diagnosen jag tänkt att berätta lite om är min aspergers. Apergers kallas också ibland för högfunktionerande autism då de båda ingår i samma spektrum och liknar varandra. Både autism och aspergers har väldigt mycket att göra med det sociala, alltså att man ofta har svårigheter med det. Saker som att se mellan raderna och förstå underförstådda saker kan vara svårt, och något som har varit extremt jobbigt för just mig är småprat och social ångest.
Idag när jag berättar för andra att jag har aspergers blir de ofta förvånade och kommentaren "det trodde jag verkligen inte" sägs ofta. Detta är dels för att min aspergers är blandad med andra diagnoser, men mycket för att jag har övat och åter övat på det sociala. Jag var skräckslagen när jag av någon anledning hade tagit ett säljobb för cirka tre år sedan på Teknikmagasinet fast jag inte visste hur man pratade med okända människor. Hur pantad var jag egentligen? Det visade sig dock att det var något av det roligaste jag gjort, och var starten på hur jag övat upp min sociala förmåga fram tills idag där folk jag möter inte tror eller ens kan tänka sig att jag skulle ha diagnosen aspergers.
Dock är det sociala fortfarande svårt för mig idag, och även fast jag till viss del lärt mig småprata käns det alltid extremt olustigt, som en liten klump i magen, så främmande. När man möter nya människor och alla ska fråga saker som "Hej, hur mår du?", "Vad gör du om dagarna för något då?", eller "Vad ska du hitta på i helgen för något?". För det första är det inte programerat i min hjärna att fråga de där frågorna utan det är just det som jag har fått lära mig. För det andra är jag både medvetet och omedvetet väldigt ärligt, och på frågan om hur jag mår brukade jag ofta tidigare vara helt ärlig. Som att jag är trött, ryggen gör ont eller helt enkelt inte är på humör, men detta är något som många tycker är olustigt att höra på. Att fråga hur något mår är en artighetsfras vilket jag lärt mig med tiden, och fast jag idag bara svarar "det är bra, hur är det med dig?" tar det emot varje gång. Det finns alltid den där lilla spärren jag måste forsla bort i en sekund för att kunna svara att allt är bra fast det inte är det. För det tredje så är det faktiskt så krass att jag är så ointresserad av vad vissa människor ska göra till helgen. Att detta också är något som jag fått lära mig att det är artighet och normer som gör att vi frågar så - även fast vi inte är intresserade.
Även fast jag har lärt mig mycket om detta är det fortfarande jobbigt att prata med nya människor, och att vara i mitten av stora folksamlingar. Jag har med tiden vant mig en del vid detta också, men det är som sagt fortfarande jobbigt. Jag har alltid älskat teater och gick just det på gymnasiet, för att gå upp på scenen och vara någon annan släpper mycket på de där spärrarna inom mig. Därför har jag kunnat vara en bra säljare fast än jag har aspergers. Jag spelar helt enkelt en jobbroll och lägger udan delar av mig själv, och vid varje kund går jag efter det manus som finns i huvudet. Men när det gäller att jag personligen ska träffa nya människor, när jag inte kan ta på mig en roll och lägga undan mig själv, när jag inte har något manus - det är då det blir olustigt och jobbigt och antagligen kommer det alltid vara det.
En psykolog sa till mig en gång för flera år sedan att man måste öva mycket på det man vill bli bättre på. Hon jämförde social kapacitet med att spela fotboll. Vissa har talang för det och behöver inte öva lika mycket, men vissa är sämre och behöver öva otroligt mycket på det men kanske ändå inte kommer upp i samma nivå. Det där satte sig i mig, och var en grund till att jag faktiskt vågade börja pressa mina spärrar jag har och började öva upp allt från småprat till att möta nya människor.
/Alex
