Jag har många gånger sagt att jag älskar förändring. de stunder som det händer. som det vrider.

När höst blir vinter. vinter blir vår.
När dag blir kväll eller kväll blir natt.
När en vän blir ickevän eller när kärlek blir vardag.

Kanske stämmer det inte att jag älskar det. Men det facinerar mig. Allra minst. Stora som små förändringar. Nånstans så rinner ju bägaren över. Ett ögonblick före och ett efter.

att hitta det ögonblicket, oavsett förändringen, är nåt jag alltid vill. När blev jag kär. När blev jag hungrig. När ville jag mer. När ville jag mindre.

När ville jag stanna. När ville jag bort.

Just nu försöker jag rekapitulera när bloggen försvann. Ur mig. Ur er.
När ville jag. När ville jag inte längre.
Eller rättade sagt… när ville jag bort.

För 40 år sedan skrevs en sång du känner igen och som mest förknippas med Frank Sinatra. Den handlar om en man som ligger för döden och ser tillbaka på sitt liv. Jag tror att det är nyttigt att sätta sig in i den situationen om man vill förändra sitt eget liv. Jag vill åtminstone inte se tillbaka på mitt och ångra saker jag inte gjorde. Låt oss göra 2009 till ett bra år. Och så sjunger vi tillsammans. And now, the end is near; And so I face the final curtain. My friend, I’ll say it clear, I’ll state my case, of which I’m certain. I’ve lived a life that’s full. I’ve traveled each and ev’ry highway; And more, much more than this, I did it my way. Regrets, I’ve had a few; But then again, too few to mention. I did what I had to do And saw it through without exemption. I planned each charted course; Each careful step along the byway, But more, much more than this, I did it my way. Yes, there were times, I’m sure you knew When I bit off more than I could chew. But through it all, when there was doubt, I ate it up and spit it out. I faced it all and I stood tall; And did it my way. I’ve loved, I’ve laughed and cried. I’ve had my fill; my share of losing. And now, as tears subside, I find it all so amusing. To think I did all that; And may I say – not in a shy way, No, oh no not me, I did it my way. For what is a man, what has he got? If not himself, then he has naught. To say the things he truly feels; And not the words of one who kneels. The record shows I took the blows – And did it my way! (P. Anka, J. Revaux, G. Thibault, C. Frankois. Recorded December 30, 1968, Hollywood)

Efter att ha sett Star wars IV (A new hope) igen, orubblig denna gång med utmärkt bild- och ljudkvalitet bestämde jag mig för att öppna opp det övergivna slottet Bullshit Bulletin igen. Jag drar in en högtryckstvätt och blåser rent. Öppnar upp samtliga igenbommade fönsterluckor, släpper in vårsolen och skrämmer kråkorna på flykten. Jag samlar ihop gammalt groll, tveksamheter, illusioner och brutna löften i en hög och sparkar ner dom i källaren tillsammans med embryon till noveller som skriker på uppmärksamhet. Jag stänger ekdörren försåvitt dem och förseglar saken där. Jag tror också på namnbyte och ny formgivning av bloggen, för att markera ett nytt hopp. Ett nytt Majlis. Til then.