THE BEGINNING... || PART 3

Del 1 hittar ni Här och del 2 Här

Vi avrundar med den sista delen av när mitt liv som tonåring förändrades. Det skulle tyvärr inte bara vara en fas som kanske många andra tjejer eller killar går igenom och det är tyvärr SÅ många som har gått igenom eller går igenom det som hände Mig... Jag hoppas NI får hjälp och stöd!

Del 3

"Jag förtjänade det inte"

Jag har nu gått mina tre år på gymnasiet. Jag funderade starkt på att hoppa av och slet som ett djur med mina studier (skolan har aldrig varit lätt för mig), men går till sist ut med medelmåtta betyg (till och med MVG i vissa ämnen)! Till min stora förvåning får jag också ett stipendie (för just min kämparglöd för studier). Men jag "skäms" lite när jag ska gå upp där och hämta mitt stipendie. För "varför ska Jag få det?!" Det var väl många andra som är duktigare än Mig och jag tyckte inte att Jag "förtjänande det".

"Att inte vilja fira min egen student..."

På studentdagen är jag till synes ganska glad, men jag mår egentligen väldigt dåligt, då det bara har gått utför och utför med mitt mående... Jag har också nu i flera veckor gått och tänkt på min studentmottagning för att det blir ju mat, tårta, fika... Jag ville inte gå på Min egen student! (för då måste jag äta). Det var otroligt jobbigt att sitta där med min tallrik och min tårtbit, bli firad- "för vad?" tänkte jag. Ville bara därifrån, men jag kan ju inte lämna Min egen student och INTE äta på Min Egen dag.

Ut i arbetslivet med en ätstörning...

Jag får jobb tidigt efter min student. Jag trivs på mitt jobb som är café/restaurang. Men jag har den där jobbiga känslan varje gång det är lunchrast. Jag sitter avskilt när jag ska äta min lunch (därför kan ingen se när jag tar någon ynka sked eller gaffel av min lunch för att sedan slängas i soporna...) När jag kommer hem är jag SÅ hungrig efter min minimala lunch. Ni vet den där känslan när man är riktigt hungrig så det nästan kan göra ont i magen. Jag är aktiv på mitt jobb och går också till och från mitt jobb. Försöker då gå snabbt för att förbränna mer...

Jag har ganska självklart en ätstörning vid det här laget och ska nu gå i behandling. Jag skrivs in på BUP igen (trots att jag är över 18) och träffar min gamla behandlare igen. Jag har förlorat mitt jobb på restaurangen (p.g.a. stället fick i konkurs) och jag ska nu hitta en annan sysselsättning.
Jag gillar barn och får direkt praktik på min gamla högstadieskolas fritids. Detta leder i sin tur snabbt till en anställning som vikarie där vilket jag blir väldigt glad över! Jag trivs här ännu bättre och är ofta och jobbar. Men samtidigt går jag i behandling och inte ska det bli bättre..

Det rasade...

Jag kommer ihåg en händelse som inte glömde på ett tag när jag mötte en gammal lärare....
Kommentaren jag fick var självklart inte alls illa menat av något slag, men jag tog åt mig på något konstigt sätt.
Jag kommer till jobbet direkt från min behandlare och springer på henne. "Hej Ida, vad roligt att se dig, vad pigg och fräsch du ser ut!". Hon vet inget om var jag nyss kom (direkt från min behandlare alltså) och vad jag går igenom, hur jag "jobbat" för att ta mig ner i vikt och köpa nya kläder till mina allt smalare ben.... "Vadå pigg och fräsch", tänkte jag, var jag tjock innan, eller vad...?" Jag kommer inte ifrån den kommentaren och efter årsskiften 2011 läggs jag in på en sluten ätstörningsavdelning för anorexi med en kroppsvikt under 40 kg, nära inpå ett år sedan jag tog min student..

""En rysk docka"

Tror jag är hemma på permission när den här bilden är tagen ? Det var en "varm" vårdag. Jag kommer ihåg när jag ser den här bilden att jag Alltid hade jättemycket kläder på mig- främst för att jag frös. Här sitter jag med TJOCKA mjukisbyxor, en tröja under denna tjocktröjan OCH linne allra underst. Ibland kunde jag ha fler lager än så... Jag var bokstavligen "en rysk docka"!

Några månader senare händer "det där..." Det kan ni läsa mer om på "Tillbaka mot livet och den allra bästa Ida" om ni använder sökfunktionen.

Kärlek, kraft och styrka!

Namaste

Gillar

Kommentarer

maskrosflickann
maskrosflickann,
Ryser. Tänk att en kommentar kan gnaga sig in så i än, det gäller att tänka efter innan man pratar. <3 Det är verkligen starkt av dig att du delar med dig. Tack, tack för att du finns <3 Kram
nouw.com/maskrosflickann
Idamida
Idamida,
Ja, det kan bli lite knasigt ibland, även om det som sagt inte var ”illa” menat 😔Tack gulliga du ❣️Meeen tack för att DU också finns och delar med dig🤗Det är också enorm styrka!💪🏻💐🌹Kramar!💝💗nouw.com/idamida
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229