Jag blev kallad svag av en person som en gång betydde mycket för mig, en person jag trodde ville behålla i mitt liv (då), trots att han dessutom krossat mitt hjärta... Så dum jag var!

En dag släpper han en bomb...

De orden som kom ur hans mun var att jag var "så svag innan". Jag blev helt paff, för det var en av de personer jag verkligen inte trodde kunnat säga något sådant! Det är rent av nedlåtande och förminskade! Du dömer inte en person och kallar den svag! Ursäkta mig- Då vet du ingenting om Mig och Mitt liv!

Jag har haft mina jobbiga perioder med blod svett och tårar och allt annat en dans på rosor under större delen av mitt liv. men STARK har jag nog ändå alltid varit innerst inne! Har kanske legat lite i "viloläge" bara ibland. Men alla motgångar och hinder har format mig till den Jag är idag, för jag har rest mig VARJE gång!

Jag blev både ledsen, tagen på sängen och smått förbannad av detta påstående och det enda jag kunde få ur mig då var att "jag mådde dåligt innan"...

Men människor som förminskar dig har inget i Ditt (och Mitt) liv att göra och ibland måste man kanske "säga upp" en vänskap.
Jag har valt att inte ha kontakt med denna personen även av andra anledningar...

Denna kväll ska lyfta ett ämne som rör kroppar (i och med att kroppar också är ÖVERALLT nuförtiden).
Jag har nämnt denna punkt hastigast i ett inlägg > Här.
Jag kommer också ta upp en annan del och dela med mig av egna personliga upplevelser...

Huvudpunkten är att du ALDRIG ska kommentera någon annans kropp, för du vet inte hur denne kan reagera, själv tycker om sin kropp/kämpar med och det kan bli så fel, rent av misstolkas, (kanske även om det inte är illa menat)! Jag har själv varit med om ett antal gånger av vuxna "mogna" människor som borde veta bättre, enligt mig och det var jävligt onödigt faktiskt! Det där kan du bara spara mig och hålla för dig själv ärligt talat! Jag har fått höra att jag hade "kycklingben" och "ingen rumpa".
Detta blev jag så paff att höra, blev stum och hade inget självförtroende att förvara mig själv mot denna vuxna människa! Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag är också en person som är mer efterklok... Jag blev lite ledsen, för vem vill höra att man har "kycklingben eller ingen rumpa" (det kanske inte vara jätteilla menat, men ändå!) Det är faktiskt INTE OKEJ! Detta har jag fått höra från samma människa.

Ett annat exempel är när jag var tvungen att hämta mycket vikt inför nog den mest avgörande biten i mitt liv hittills- Och då kommer en kommentar igen! (som tur är inte från samma person), men jag tog illa vid mig igen. Jag slet som ett djur för att hämta de där kilona med stor frukost, mellanmål m.m. Och då får jag höra något i stil med "det där är lite mycket". Jag hade som tur är lite mer mod mot denna person och lyckas få ur mig att "jag måste gå upp i vikt och därför behöver det". Vad jag minns sa hon inget efter jag sagt det...

Ibland har fått fortsatta kommentarer, men tar inte åt mig lika mycket längre. Men Snälla tänk dig för innan du spottar ur dig en kommentar om en annan människas kropp eller mat, för du vet inte hur personer tar det, som sagt. Det kan leda till konsekvenser, missförstånd och man kan känna sig rent av sårad!

Berätta gärna om era upplevelser och vad Ni tycker om ämnet!

Här kommer en storytel från igår faktiskt när jag var i Tomelilla (för en lunchdate with my myself and I och veckans rabattvaror skulle inhandlas som halloumi, nektariner m.m). Men nu ska vi inte snacka om veckans varor! Men det hela började dock vid affären...

(Bilden har för upplysning skull inget att göra med händelsen, men det var det bästa jag kunde få till idag)

Jag kände direkt när jag lämnade ICA:t att någon var bakom mig, men lade ingen stor vikt vid det då- för man har ju folk bakom sig hela tiden, men han skulle inte försvinna i första taget...

Jag hade ganska gott om tid tills bussen hem kommer och jag väljer att sätta mig med mina kassar i "mittpunkten" på en bänk vid stationen. Inte långt därefter sluts jag upp av han. Jag förstod direkt att något inte stod rätt till med denna människa. Han står nära mig. Rakt mitt emot mig vid bänken mitt emot. Jag tänker "varför sätter han sig inte ner..."  Han står där  och vaggar lite fram och tillbaka och då och då sneglar lite diskret mot mig, samtidigt som blicken går åt lite olika håll över stationen. Jag tänkte först spontant att han kanske ändå väntar eller letar efter någon...? Men nu börjar det kännas konstigt. Jag möter hans blick några gånger med en hastig bestämd blick, som ungefär "Vad håller du på med!?" Men han kommer inte att lämna mig känner jag och eftersom det även är väldigt varmt går jag med raska steg till "fållan" där bussarna till Lund går ifrån.

Jag slappnar av lite och känner mig trygg med att här sitter även en medelålders man och en tjej i ungefär min ålder. Det är ännu lite tid till bussen går (och vi svenskar sitter ju alltid låångt ifrån varandra med näsorna i mobilen, så jag följer den normen och plockar upp min mobil).

Jag ser han spatsera där ute och kan bara hoppas att han inte kommer in där jag sitter!
När jag kollar upp från mobil tror jag inte mina ögon där han står i öppningen till "fållan"! Tittar nu på mig igen, men inte lika diskret. Jag väljer att titta på honom igen- Ännu mer bestämt (med allt annat än ett leende vill jag lova) och försöker förtydliga med min blick att "Jag vill inte ha dig här!". Människorna som fortfarande är kvar hos mig (thank god) verkar nu också tycka att det här är en konstig och suspekt typ!
Han kommer närmare och närmare... Jag tittar då och då ner i min mobil, men har ändå lite koll på honom. Och nu plötsligt, trots att det finns GOTT om plats i hela "fållan" väljer han att sätta sig SÅ nära han bara kan bredvid mig-rakt bredvid en sådan där "stång/räcke" som ska hindra uteliggare från att lägga sig ner på bänken. Han är inte alls längre diskret i sitt tittande och jag kan känna hans blick mata sig mot mina lår... Nä, nu får det räcka!

I nästan samma sekund reser han sig sakta och placerar baken på "räcket". Jag får bokstavligen hans röv i knäet när han prickar "räcket". Jag får snabbt upp mina (som tur är lätta kassar) och rusar ut från "fållan". Jag känner mig dra en liten suck. Hoppas jag blev av med honom nu!

Jag kollar klockan igen (trots att jag precis kollat den egentligen). Det är några få minuter tills bussen kommer nu- Tack och lov!
Jag kan därifrån jag står inte se om han är kvar där inne, men jag hoppas på det bästa. Plötsligt ser jag honom igen och det är ganska tydligt, enligt mig att han verkar "vara ute efter mig" igen. Bussen kommer i samma minut och jag hoppas innerligt att han inte följer efter mig! Jag är noga med att komma först i kön in i bussen (hur otrevligt det än verkar där jag nästan armbågar mig fram med mina kassar). Jag "springer" in mot ett säte ganska långt bak i bussen, nästan andfådd. Jag ser han där ute. "Kör för fan" tänker jag! Och bussen kör.  Jag kan andas ut igen.

Vad jag kan ångra lite i efterhand är att jag aldrig öppnade munnen, trots att jag hela tiden tänkte på det...
Men samtidigt tycker jag man inte ska vara med om att en främling sätter sig i knäet på en när man inte är med på det!
Det kändes äckligt!