TILLBAKA MOT LIVET OCH DEN ALLRA BÄSTA IDA || DEL 4

Ni hittar del 1, 2 och 3 Här, Här och Här


Ni kommer snart förstå varför titeln just lyder "Tillbaka mot livet och den allra bästa Ida". Här kommer

DEl 4

Acceptera och börja om...

Mitt minne var bl.a. en sak som var väldigt påtaglig. Plötsligt försvann allt och jag kunde inte hålla någonting i huvudet. Jag var "virrig" och inte alls den strukturerade tjej jag var innan. Jag minns inte vad andra har sagt och gjort eller för den delen heller inte jag själv. Detta skapade ofta missförstånd och oklarhet. Det krävdes att folk pratade långsamt med mig och göra upprepningar. Jag har dålig balans och koordination, går in i saker, ramlar, snubblar och slår mig illa flertal gånger. Jag går konstant runt med blåmärken. Jag spiller ofantligt när jag ska äta och det fullkomligt rinner ner för mina kläder. Det är som jag kan inte få ihop ekvationen med hela proceduren av att fylla gaffeln eller skeden med mat, föra den till munnen och sedan få ner all mat korrekt. Det gick alltid fel på ett eller annat sätt. Jag orkade alls inte så mycket som jag gjorde innan. Jag blir fortare trött i både kropp och huvud med en betydligt mindre uthållighet och en enormt påtaglig energibrist. Detta var en ny trötthet som kändes obekant. Jag orkade ju allt innan och hade oändligt med energi kändes det som! Att kroppen och hjärnan ”la av” var något nytt för mig. Jag upplever även ljud och ljuskänslighet. Jag som heller inte tidigare haft problem med min sömn har nu stora problem. Detta ska jag få svar på senare varför...

Den "nya" Ida

Till sist blir jag tvungen att erkänna för mig själv att jag ändå var annorlunda sedan innan...
Det som hjälpte mig mycket, på gott och ont med denna insikten var när jag arbetsprövade på ett fritids i Kivik och skulle även ta körkort hade jag bestämt mig för. Jag hade då inte alls den insikten för min dåvarande situation och förstod inte varför jag somnade i teoribänken gång på gång. Jag blev uppfattad och kallad arrogant och nonchalant av min körlärare, vilket tidigare inte alls var jag. Klarade heller inte av mina totalt 4 timmar arbetsprövning i veckan (2 timmar åt gången). Nej, något är ”fel”...

Rehabilitering

Jag gjorde då ett test på min vårdcentral och remiterades med det vidare till Orupssjukhuset i Höör.
Nära sommaren runt april 2013 gjorde jag en bedömning under 2 veckor där jag fick göra en rad av många olika kognitiva tester och samtal. Med den bedömningen kom man fram till att jag hade en anoxisk hjärnskada (det betyder hjärnskada p.g.a. syrebrist). Med min hjärnskada följde kognitiva nedsättningar, men det berodde inte helt enbart för mina andningsuppehåll och hjärtstillestånd, utan även för att jag gått med dåligt syre under flera dagars tid.

Efter några veckor hemma kommer jag tillbaka för min individuella rehabilitering på några veckor och efter det grupprehabilitering på totalt 8 veckor (med en paus i mellan) Jag fick förståelse och insikt för min skada och kunde helt plötsligt sätta ord på mina svårigheter som bl.a. var hjärntrötthet. Jag började sakta men säkert förstå mina behov och upptäcka "den nya Ida". På Orup träffade jag även likasinnade och kunde känna gemenskap och förståelse. Jag är inte ensam! Även om det var jobbigt med insikten lärde jag mig nya strategier för att underlätta vardagen...

Namaste

Gillar

Kommentarer

THE WEEK SO FAR

Prioritering och balans

Denna veckan har jag heller inga stora krav på mig själv. Bara att ta mig igenom dagen och veckan på bästa sätt. Prioritera, känna efter och hitta en balans. Jag blir bättre och bättre att lyssna på min kropp och pressar mig inte lika hårt. Jag känner mina gränser. Vila och återhämtning lägger jag stor vikt vid. Behovet är så otroligt påtagligt för tillfället. Vad jag också jobbar med är att hantera fysiskt mående eller vad jag tror är något av "stressymptom", energibristen, hjärntröttheten och ångesten som jag inte ens vet varför den kommer alltid och det känns lite frustrerande.

Be om hjälp...

Jag har bett om och tagit emot hjälp och måste faktiskt ge mig en klapp på axeln för det. Att be om hjälp och involvera människor i mina "svagheter" och mående var något jag ogärna gjorde tidigare. Jag ville ju klara det själv. Men kampen blir då svårare och ensammare, vilket också gör det svårt att bemöta mig på rätt sätt. Jag är inte svag för att jag ber om hjälp- tvärtom!

Möten, möten och möten...

Har nog satt rekord i möten och samtal denna veckan. Två samtal med min kontaktperson, psykiatrin och så kom vi även in på lite personligt under mitt arbetsterapitillfälle (som för övrigt kändes väldigt bra och jag tror verkligen kommer att hjälpa mig och vara ett stöd). Jag har blottat mig, talat om hur jag känner och mår. Mitt hjärta är lättare och jag kände och känner mig trygg. Det är också människor jag litar på och har stort förtroende för. Jag är inte ensam.

En dag i taget

Med korten på bordet tar jag en dag i taget och försöker vara snäll mot mig själv. Det kommer vända. Med rätt verktyg/hjälpmedel, strategier, prioritering och stöd samt en lagom balans är jag på banan igen.
Jag ska ge mig själv som läxa att reflektera, stanna upp och tänka till lite. Vad tar mycket energi ? Vad vill och behöver jag prioritera ? Finns det något som kan ha utlöst ångesten, hur känns det i kroppen ?

Namaste

Gillar

Kommentarer

5 år sedan

Den 2 september 2011 var dagen då mitt liv förändrades. Nu har det gått 5 hela år. Vart har tiden tagit vägen!? Jag bär en liten del av att det blev som det blev (på ett sätt) men det hade inte behövt gå så långt att jag låg för döden och fick min hjärnskada p.g.a. felbehandlingen i vården. Det är inte okej på något vis! Men det är inget som jag direkt "ältar" eller lägger ner energi på idag.

Det var faktiskt min mamma som upptäckte väldigt tidigt på sjukhuset att något inte "stod rätt till" med mig. Jag var inte längre den "gamla" Ida. Läkarna trodde först att jag var traumatiserad och att det var det som gjorde att jag framstod annorlunda. Jag var långsam och trög i mitt tänk och sättet jag pratade, det var mycket "öuumm" och "va" och det krävdes upprepningar på upprepningar. Jag "hängde" helt enkelt inte riktigt med. Det var väldigt svårt att koncentrera sig (speciellt längre stunder), jag hade dålig koordination och balans och jag kunde inte äta utan att spilla utan fullständigt kladda ner mig.. Jag snubblade och ramlade och slog mig illa flertal gånger.. Inte minst var det påtagligt med mitt minne, energibristen och hjärntröttheten som jag sedan fick ord på och jag kom till en bättre insikt och förståelse. Men det dröjde tid. Kanske ville jag inte riktigt inse och acceptera att läget var annorlunda. Men till sist tog jag mig till vårdcentralen för en liten bedömning och tester och efter det remitterades jag vidare till en rehabmottaging, Orupssjukhuset. Där gjordes en bedömning och det kom fram till att jag hade fått en hjärnskada. Efter det gick jag på individuell rehabilitering och följde upp med grupprehabilitering. Det var nu jag började få den riktiga insikten efter min "diagnos". Jag trivdes väldigt bra på Orup och de lärde och hjälpte mig mycket!

Idag är min koordinationen och balansen bättre, (dels p.ga. träningsprogram), jag kladdar inte ner mig lika mycket längre men spiller ändå lite titt som tätt :P Jag har hjärntrötthet och dels energibrist (som också är en bit av hjärntrötthet) men jag har fått mer insikt och nya verktyg att jobba med. Jag har lärt mig mer om mig själv och min skada som gör att jag även kunnat anpassa mig bättre och jag jobbar mot min självständighet då målet självklart är att vara så självständig som möjligt (trots att det finns och kommer finnas bitar i mitt liv och framtid jag behöver hjälp och stöd med) Lärandet pågår ständigt och jag kan än bli förvånad och "chockad", inte minst förra veckan då jag fick en insikt att jag tyvärr inte kunde eller hade lika mycket koll som jag kanske först hade trott och hoppats..
Men nu är jag på Furuboda och jag är så glad och tacksam för att jag får gå där. Jag kunde inte vara på en bättre plats! Jag är där för att träna, lära mig och bli bättre men ha kul under resan!

Namaste

Gillar

Kommentarer