IT´S (FINALLY) OVER

Mysiga Charlie vet hur man kopplar av

"Bitterfitta varning"

Praktiken är avslutad för denna gång så får vi se om det blir aktuellt till våren igen att prova på någon annan arbetsplats, men det tror jag.
Nu längtar jag däremot efter ett välbehövlig (och välförtjänt jullov)!

Jag måste vara ärlig och säga att det är skönt att det är över. Det har varit tuffare än jag trodde faktiskt och inte riktigt som jag tänkte mig jag när målade upp bilden av ett hunddagis i huvudet.
Det var varit utmanade och läskigt vill jag uttrycka det som men ibland måste man ju göra saker man tycker är läskigt, eller hur ?
Jag upplevde plötsligt en annan Ida och känsla som jag inte tyckte om eller kände mig bekväm i.

En erfarenhet rikare

Men trots denna tuffa utmaning har jag ändå lärt mig saker om mig själv, min skada och mina behov. Det blev väldigt tydligt för mig under dessa veckor. En nyttig insikt och en erfarenhet rikare tar jag ändå med mig. Jag provade, kämpade och jag kastade inte i handduken, trots känslan var att jag ville, vända och springa åt andra hållet.

Sist men inte minst träffade jag många mysiga hundar i alla storlekar och former

Namaste

Gillar

Kommentarer

ATT SÄTTA KÄPPAR I HJULET FÖR MIG SJÄLV

Dagsformen spelar roll

Idag var det nästa sista dagen på praktiken.
Jag kände redan på morgonen att "nej". Den här dagen kommer att bli jobbig. Upplever en tung och matt känsla i kroppen och jag kände mig såå seg. Men det var bara att stiga ut sängen, fixa min frukost och tänka att "det här fixar jag".
Men när jag möts av att vara den enda praktikanten när jag kommer till "jobbet" och det finns massor att göra känner jag nog redan där lite stress, men det var bara att glatt hugga i.

Långsam

Eftersom jag för tillfället arbetar ensam och arbetar långsamt hinner jag precis färdigt någon dryg timme senare tills vi ska gå ut med hundarna (men jag är egentligen inte helt färdig. Båda stallen har ännu inte fått nytt vatten men eftersom krafterna avtagit efterhand och jag känner att jag verkligen behöver en paus NU innan jag fullständigt kollapsar. Jag skäms nästan lite för att jag inte hunnit färdigt.

Paus-NU!

Men jag fick inte den där pausen och vilan som jag var i så desperat behov av och jag vågar inte säga till att jag måste vila och orkar inte gå nu.
Varför vågar jag inte säga till då ? - För jag vill inte vara den där Ida med en hjärnskada - utan den som kan arbeta lika hårt och länge som någon annan, inte pausa eller är inte är överkänslig för ljud.

En långpromenad senare...

Vi går längre än vanligt idag. Mina steg känns tunga. När vi närmar oss centret igen och jag ser gatlyktorna som det ännu lyser lite om känns det som allt snurrar och lyktorna vill inte stå still. Jag ser suddigt och fokuserar bara på att ta mig i mål sagt säga. Överleva.

Gick med bl.a. dessa två sötisar

Vad har jag lärt mig av detta ?

Att med näsblod senare (något jag hade på någon av mina första praktikdagar också)...
Att jag ska lita på min kropps signaler. Jag känner dem och vet vilka det är.
Stå upp för mig själv och mina behov och våga be om paus. Det är jag själv som förlorar på detta när jag inte respekterar mig själv och mina behov. Pressar mig över gränser när det egentligen inte går.
Fortsätt träna Ida och VÅGA. Det är mest du själv som finner dig konstig.

Namaste

Gillar

Kommentarer

ÄR DET VERKLIGEN NÅGOT FÖR MIG ?

Ta mig igenom det...

Tisdag = Praktik.
Jag har tagit mig igenom ännu en dag. Barely. Jag krigar på. Känner att jag ger allt vad jag har och lite till till. Tömmer mig totalt. Slutar med att jag däckar direkt efter maten (om inte till och med nästan somnar med huvudet i maten). Vaknar sedan upp och vet inte var jag är eller vilken dag det är typ.
Det har varit enormt tufft hittills om jag ska vara ärlig. Jag som annars älskar att ta mig ann utmaningar och det driver mig. Men jag blev nog rädd helt enkelt skulle jag vilja uttrycka det som. Att kastas ut i arbetslivet (på prov), kanske inte helt på mina villkor, med en helt ny situation, ny plats, nya människor, nya rutiner Nytt, nytt nytt. Jag är som sagt känslig för nya saker och förändringar och det tar ofta tid för mig. Därför tänker jag att jag bara ska ta mig igenom det. Ha tålamod. Men samtidigt kan jag inte undkomma tanken i bakhuvudet och känslan att hunddagis kanske inte heller är något för mig ? Det kändes ju annars som något som skulle kunna passa mig, men jag har ärligt ännu inte riktigt funnit glädjen och längtan att komma till min praktikplats utan känns mest som ett moment jag bara måste överleva och ta mig igenom.

Ett dolt handikapp

Jag har ställt mig frågan- var, när och hur ska jag våga ställa de krav som egentligen är en nödvändighet för mig med en anpassad arbetsmiljö och arbetsplats just p.g.a. min förvärvade hjärnskada då jag är lider av hjärntrötthet, blir fort trött och har inte så mycket energi- därför måste jag hushålla med den på bästa sätt. Det ultimata för innebär att det är tyst och lugnt, med få intryck, att jag har möjlighet att gå ifrån och ta pauser samt att arbetsdagen inte är för lång. Jag är även ljud, ljus och extremt stresskänslig.
Allt detta kan man inte se på mig. Jag ser egentligen ut som en helt vanlig tjej men lider av ett dolt handikapp.

Att inte våga 

Men jag vill inte verka "onormal", lat och trög och är nog kanske lite rädd för hur jag ska uppfattas på en arbetsplats. Därför pressar jag kanske mig lite för hårt och kör på ändå- fast det egentligen inte går. Jag är "för duktig" för mitt eget bästa. Jag vågar inte stå upp mig för mina behov så mycket som jag behöver. Idag var en av de tuffaste dagarna. Var så trött så tårarna rann på vägen hem. En varningssignal som jag väl känner igen att det blivit för mycket.

"En duracelkanin"

Tidigare var Ida enormt flitig och arbetsam, en duracelkanin som drog fram och hade oändligt men energi kändes det som. Jag såg var som behövde göras och var inte rädd för att hugga i och få skit under naglarna sagt säga.

Här har vi ett ögonblick från en av dagens korta promenader med två sötnosar från samma familj (tror jag)

Fan vilken bitterfitta jag känner mig som. Jag får i alla fall jobba med djur! Det är något jag verkligen tycker om och föredrar nog dem över människor, haha. 

Kämpa på Ida!

Namaste

Gillar

Kommentarer