TILLBAKA MOT LIVET OCH DEN ALLRA BÄSTA IDA || DEL 4

Ni hittar del 1, 2 och 3 Här, Här och Här


Ni kommer snart förstå varför titeln just lyder "Tillbaka mot livet och den allra bästa Ida". Här kommer

DEl 4

Acceptera och börja om...

Mitt minne var bl.a. en sak som var väldigt påtaglig. Plötsligt försvann allt och jag kunde inte hålla någonting i huvudet. Jag var "virrig" och inte alls den strukturerade tjej jag var innan. Jag minns inte vad andra har sagt och gjort eller för den delen heller inte jag själv. Detta skapade ofta missförstånd och oklarhet. Det krävdes att folk pratade långsamt med mig och göra upprepningar. Jag har dålig balans och koordination, går in i saker, ramlar, snubblar och slår mig illa flertal gånger. Jag går konstant runt med blåmärken. Jag spiller ofantligt när jag ska äta och det fullkomligt rinner ner för mina kläder. Det är som jag kan inte få ihop ekvationen med hela proceduren av att fylla gaffeln eller skeden med mat, föra den till munnen och sedan få ner all mat korrekt. Det gick alltid fel på ett eller annat sätt. Jag orkade alls inte så mycket som jag gjorde innan. Jag blir fortare trött i både kropp och huvud med en betydligt mindre uthållighet och en enormt påtaglig energibrist. Detta var en ny trötthet som kändes obekant. Jag orkade ju allt innan och hade oändligt med energi kändes det som! Att kroppen och hjärnan ”la av” var något nytt för mig. Jag upplever även ljud och ljuskänslighet. Jag som heller inte tidigare haft problem med min sömn har nu stora problem. Detta ska jag få svar på senare varför...

Den "nya" Ida

Till sist blir jag tvungen att erkänna för mig själv att jag ändå var annorlunda sedan innan...
Det som hjälpte mig mycket, på gott och ont med denna insikten var när jag arbetsprövade på ett fritids i Kivik och skulle även ta körkort hade jag bestämt mig för. Jag hade då inte alls den insikten för min dåvarande situation och förstod inte varför jag somnade i teoribänken gång på gång. Jag blev uppfattad och kallad arrogant och nonchalant av min körlärare, vilket tidigare inte alls var jag. Klarade heller inte av mina totalt 4 timmar arbetsprövning i veckan (2 timmar åt gången). Nej, något är ”fel”...

Rehabilitering

Jag gjorde då ett test på min vårdcentral och remiterades med det vidare till Orupssjukhuset i Höör.
Nära sommaren runt april 2013 gjorde jag en bedömning under 2 veckor där jag fick göra en rad av många olika kognitiva tester och samtal. Med den bedömningen kom man fram till att jag hade en anoxisk hjärnskada (det betyder hjärnskada p.g.a. syrebrist). Med min hjärnskada följde kognitiva nedsättningar, men det berodde inte helt enbart för mina andningsuppehåll och hjärtstillestånd, utan även för att jag gått med dåligt syre under flera dagars tid.

Efter några veckor hemma kommer jag tillbaka för min individuella rehabilitering på några veckor och efter det grupprehabilitering på totalt 8 veckor (med en paus i mellan) Jag fick förståelse och insikt för min skada och kunde helt plötsligt sätta ord på mina svårigheter som bl.a. var hjärntrötthet. Jag började sakta men säkert förstå mina behov och upptäcka "den nya Ida". På Orup träffade jag även likasinnade och kunde känna gemenskap och förståelse. Jag är inte ensam! Även om det var jobbigt med insikten lärde jag mig nya strategier för att underlätta vardagen...

Namaste

Gillar

Kommentarer

Ett avslutat kapitel

Hej allesammans! Har varit lite tyst på bloggen här, jag vet. Har velat fokusera på Orup och mycket energi har gått åt det men nu är jag hemma igen och det känns så skönt! Även om det var lite av ett äventyr och skräckupplevelse när jag skulle åka hem och bilen sladdade så pass att vi var riktigt farligt nära att åka in i en stenmur, men han fick rätt på bilen igen tack och lov. Efter det åkte vi betydligt saktare och det är jag verkligen tacksam över! Bättre att komma hem hel och välbehållen!

Alla testerna är nu gjorda för sista gången (hoppas jag) och jag får känna mig nöjd med min insats. Jag har gjort vad jag kunnat. Mer kan man ju inte göra. Känns så skönt att ha det avklarat. Ännu ett avslutat kapitel. Yes! En del gick det lite bättre på, en del lite sämre enligt min uppfattning också (dock vet jag inte än hur det skiljer sig från förra gången). Mina svårigheter blir väldigt uppenbara och påtagliga. Men det är ju det testerna ska visa, på gott och ont. Fick veta lite hur det låg till och det mesta kom ju inte som en överraskning precis men jag ligger väldigt lågt under "normalgränserna" sagt säga på mycket. Min hjärnskada innebär för mig att jag är stresskänslig, ljud och ljuskänslig och har hjärntrötthet. Det blir ett problem för mig när det händer något oväntat och jag måste tänka "utanför boxen", lösa problem, ta in och "förstå" information. Abstrakt och logiskt tänkande är något som inte fungerar så bra. Jag är långsam och behöver mycket tid på mig samt ta det i min takt och har inte så bra "uthållighet" för att nämna lite.. Men jag är inte sämre för det och för att jag har en hjärnskada. Jag är tvärtemot så glad och tacksam för att jag har fått göra denna resa och upptäcka mig på nytt. Jag utvecklas hela tiden på olika plan, blir starkare för varje dag och jag fokuserar mer på mina styrkor och starka sidor.

Nu kan jag (nästan) slappna av. Slutgiltiga "domen" får jag inte förrän ett par dagar till och sedan dröjer ytterligare väntan med pappersbiten.. Men jag kan i stället lägga ännu mer fokus nu på sådant som gör mig glad. T.ex. min älskade dans! :D Om mindre än 1 vecka sker passet i idrottshallen och det ska bli så roligt! Är superladdad och taggad men innan dess krävs lite träning till i idrottshallen för att lära känna miljön.
Det blir också kul att träffa mina gruppkamrater snart igen och det är ju bara helt fantastiskt att kunna säga att man kan längta till och ha så kul i skolan! Jag hamnat på den rätta och bästa plasten!

Här ute stod jag i september som lite paus i min springtur efter skolan

Namaste

Gillar

Kommentarer

Motstånd

För första gången på ett tag har jag känt rejält motstånd igen. Jag har kämpat på så intensivt och varit så fokuserad på mitt mål att jag inte låtit hjärnspökena bestämma. Allt har varit under kontroll. Men så slog det till rejält när jag satt där med min mat igår. Är det för mycket ? ja, det är för mycket, jag lämnar lite, jag är ju mätt.. Men så åt jag upp allt i alla fall och det är jag stolt över men så började genast kompensationstankarna sätta in eftersom jag åt upp och det var ju för mycket. Jag får äta mindre nu resten av dagen. Och på kvällen när jag råkade slänga en blick i spegeln tänkte jag bara på hur tjock var jag..

Men jag kan inte få låta hjärnspökena bestämma. Inte när jag kämpat så hårt och är så nära att jag nästan kan ta på det, eller det kan jag ju egentligen. Jag måste vara stark lite till. Jag har klarat av den svåraste delen och en av de svåraste sakerna jag gått igenom i mitt liv. Jag har gjort vad jag kan känner jag och nu väntar ännu en nervös bit. Testerna.. Vad kommer de visa ? Bättre eller sämre ? Kanske likadant ? Om de skulle vara sämre kan de i alla fall inte skylla på vikten denna gången. Och mycket beror ju faktiskt även på dagsformen sagt säga. Jag ska göra vad jag kan i alla fall där också så får de visa vad de visar och så får man ta det därifrån..


Namaste

Gillar

Kommentarer