THE BEGINNING... || PART 3

Del 1 hittar ni Här och del 2 Här

Vi avrundar med den sista delen av när mitt liv som tonåring förändrades. Det skulle tyvärr inte bara vara en fas som kanske många andra tjejer eller killar går igenom och det är tyvärr SÅ många som har gått igenom eller går igenom det som hände Mig... Jag hoppas NI får hjälp och stöd!

Del 3

"Jag förtjänade det inte"

Jag har nu gått mina tre år på gymnasiet. Jag funderade starkt på att hoppa av och slet som ett djur med mina studier (skolan har aldrig varit lätt för mig), men går till sist ut med medelmåtta betyg (till och med MVG i vissa ämnen)! Till min stora förvåning får jag också ett stipendie (för just min kämparglöd för studier). Men jag "skäms" lite när jag ska gå upp där och hämta mitt stipendie. För "varför ska Jag få det?!" Det var väl många andra som är duktigare än Mig och jag tyckte inte att Jag "förtjänande det".

"Att inte vilja fira min egen student..."

På studentdagen är jag till synes ganska glad, men jag mår egentligen väldigt dåligt, då det bara har gått utför och utför med mitt mående... Jag har också nu i flera veckor gått och tänkt på min studentmottagning för att det blir ju mat, tårta, fika... Jag ville inte gå på Min egen student! (för då måste jag äta). Det var otroligt jobbigt att sitta där med min tallrik och min tårtbit, bli firad- "för vad?" tänkte jag. Ville bara därifrån, men jag kan ju inte lämna Min egen student och INTE äta på Min Egen dag.

Ut i arbetslivet med en ätstörning...

Jag får jobb tidigt efter min student. Jag trivs på mitt jobb som är café/restaurang. Men jag har den där jobbiga känslan varje gång det är lunchrast. Jag sitter avskilt när jag ska äta min lunch (därför kan ingen se när jag tar någon ynka sked eller gaffel av min lunch för att sedan slängas i soporna...) När jag kommer hem är jag SÅ hungrig efter min minimala lunch. Ni vet den där känslan när man är riktigt hungrig så det nästan kan göra ont i magen. Jag är aktiv på mitt jobb och går också till och från mitt jobb. Försöker då gå snabbt för att förbränna mer...

Jag har ganska självklart en ätstörning vid det här laget och ska nu gå i behandling. Jag skrivs in på BUP igen (trots att jag är över 18) och träffar min gamla behandlare igen. Jag har förlorat mitt jobb på restaurangen (p.g.a. stället fick i konkurs) och jag ska nu hitta en annan sysselsättning.
Jag gillar barn och får direkt praktik på min gamla högstadieskolas fritids. Detta leder i sin tur snabbt till en anställning som vikarie där vilket jag blir väldigt glad över! Jag trivs här ännu bättre och är ofta och jobbar. Men samtidigt går jag i behandling och inte ska det bli bättre..

Det rasade...

Jag kommer ihåg en händelse som inte glömde på ett tag när jag mötte en gammal lärare....
Kommentaren jag fick var självklart inte alls illa menat av något slag, men jag tog åt mig på något konstigt sätt.
Jag kommer till jobbet direkt från min behandlare och springer på henne. "Hej Ida, vad roligt att se dig, vad pigg och fräsch du ser ut!". Hon vet inget om var jag nyss kom (direkt från min behandlare alltså) och vad jag går igenom, hur jag "jobbat" för att ta mig ner i vikt och köpa nya kläder till mina allt smalare ben.... "Vadå pigg och fräsch", tänkte jag, var jag tjock innan, eller vad...?" Jag kommer inte ifrån den kommentaren och efter årsskiften 2011 läggs jag in på en sluten ätstörningsavdelning för anorexi med en kroppsvikt under 40 kg, nära inpå ett år sedan jag tog min student..

""En rysk docka"

Tror jag är hemma på permission när den här bilden är tagen ? Det var en "varm" vårdag. Jag kommer ihåg när jag ser den här bilden att jag Alltid hade jättemycket kläder på mig- främst för att jag frös. Här sitter jag med TJOCKA mjukisbyxor, en tröja under denna tjocktröjan OCH linne allra underst. Ibland kunde jag ha fler lager än så... Jag var bokstavligen "en rysk docka"!

Några månader senare händer "det där..." Det kan ni läsa mer om på "Tillbaka mot livet och den allra bästa Ida" om ni använder sökfunktionen.

Kärlek, kraft och styrka!

Namaste

Gillar

Kommentarer

THE BEGINNING... || PART 2

Del 1 av denna berättelse hittar ni Här

Men vi fortsätter och gräver lite djupare...Här kommer

Del 2

De första tecknen...

Jag tror det började på högstadiet (kanske många andra också kan relatera till just denna del) men
jag kommer ihåg att jag kände det var jobbigt att byta om och duscha. Och många andra var ju så smala och fina! Det var en tjej i min klass som hade lite problem med maten och jag kommer ihåg hur avundsjuk jag var på henne för HON var ju smal, vilket inte jag ansåg Mig vara.
När vi var på skolresa i årskurs 9 var jag ute och sprang korta sträcker för att lindra ångest av vad jag hade ätit under dagen, speciellt om det råkat vara något sött. Jag skyllde på min magkatarr (som i för sig var sant att jag hade) och att det var "bra att springa mot det..."

Gymnasietiden...

Jag kommet över till gymnasiet där jag går hästhållning och här började det bli kämpigt (även om jag inte ville erkänna och kunde "förstå" det). Jag kände att jag inte passade in på ett sätt, jag var inte "tillräckligt" duktig ryttare (fick jag också höra men inte just kanske på DET viset och det var oftast inget illa menat från andras sida tror jag).
Samtidigt jag får tillbaka min magkatarr igen som jag led av på högstadiet och börjar uppleva mer ångest under perioder (i flera olika situationer och ställen). Jag var heller åter igen- inte "tillräckligt" smal i mina ögon - för "ridtjejer ska ju vara smala!".
Jag fann det otroligt jobbigt att byta om till idrotten och ibland bytte jag därför om på toaletten. De kändes som de tittade på mig (men om det var fullt sant är jag inte helt säker på).

Från godismonster till...

Jag var som barn ett riktigt kak och godismonster (typ något av det bästa jag visste, haha)!

Hade redan lite ångest över de där sötsakerna och snart skulle mitt förhållningssätt och syn ändras ännu mer...
Jag bodde på internatet en liten tid på min skola och där fanns det tillgänglighet till en affär nära. Ville unna mig, men hann oftast bara ta en eller två bitar av min godispåse till jag kände mig fruktansvärt "äcklig" av att äta godis. I ren "panik" åkte det ofta rakt ner i soporna eller toaletten "för jag får inte och jag blir tjock!". När jag inte längre bodde på internatet hade kompisgänget jag var med i en liten "rutin" efter skolan att gå inom samma affär. Köpa Delicatobollar och dricka, eller annat man ville ha och var sugen på. Jag köpte ofta något men det fick mig i princip alltid mig att känna mig "dålig" och "äcklig" för vad jag stoppade i mig. Dock älskade jag de där Delicatobollarna egentligen! Men snart blev det inte längre några Delicatobollar...

Jag började skippa efterrätterna efter luncherna i skolan som det ibland bjöds på (även om jag ibland skulle vilja ha t.ex. den där himla goda kladdkakan!). Men jag "fick inte och var inte värd det". Snart blev det även jobbigt att äta vanlig skollunch, men jag tror jag ändå höll mig till rimlig "normalportion".

"Jag var lyckad!"

Sedan blev jag sjuk och hade en hel del frånvaro från skolan. Jag gick ner i vikt och jag kände mig för första gången "lyckad" och mycket snyggare. Det gav en liten kick! Jag hade plötsligt något att kontrollera (för inget annat kunde jag kontrollera och jag var "inte bra nog"), men skulle det räcka...?

Paniken och klumpen i magen...

Studenten närmade sig och jag mådde otroligt dåligt vid det här laget. Jag hade inte gått ner "tillräckligt". Det började pratas om balklänningar och jag hade som en klump i magen med tanken på att ta på mig en balklänning.... Jag måste gå ner i vikt! Jag köpte min balklänning i sista minuten för jag var rädd om jag skulle gå upp i vikt innan balen...
Jag kommer ihåg ångesten och den där lilla klumpen i magen när jag provade min balklänning och sedan studentklänningen...

To be continued...

Namaste

Gillar

Kommentarer

THE BEGGINING... || PART 1

Från önskemål av en som var intresserad av hur allt började- innan jag fick min hjärnskada (som tyvärr blev en konsekvens av ätstörningen p.g.a. felbehandling i vården). Men Varför fick jag en ätstörning, vad hände...?
Ser detta som ett spännande "uppdrag" att få dela med mig av min historia som få vet om med just mina egna tankar och reflektioner.

Jag kommer inte att delge allt för det kan bli väldigt mycket. Men här kommer det mest väsentliga och nedkortat som jag har valt att dela upp i 3 delar.
Här kommer

del 1

Jag var som barn en väldigt pigg och glad tjej med massor av energi (ja, rent av duracelkanin som drog fram där hemma), jag var energisk och man hörde när Ida var i farten helt enkelt! Jag hade också lite av ett eldigt och hett temperament (men som bara märktes av där hemma under vissa omständigheter för jag var OTROLIGT blyg och försiktig). Jag gillade inte att synas och höras överhuvudtaget.

Jag har genom hela mitt liv haft ett otroligt dåligt självförtroende och självkänsla och det är inte förrän nu de två senaste åren som jag känt att jag vågat tro på mig själv, vad jag är "kapabel" till, veta mina styrkor och känna att "jag är bra"!

Jag var väl aldrig "tjock" vill jag nog påstå. Bara lite mer att "ta i" sagt säga i några perioder- men aldrig "tjock". Jag har nog faktiskt inte den genetiken att bli jättetjock, då jag ändå är rätt "liten" i mig själv.

Men att jag skulle börja må psykiskt dåligt redan från en relativt tidig ålder var bara en tidsfråga egentligen, då jag hade en skakig och otrygg uppväxt under lång tid, men också att jag anser mig ha fallenhet för psykisk ohälsa (även något som ligger lite i släkten för den delen), då jag inte bara är den där vilda, kreativa passionerade själen, men också en känslig själ - och därmed extra fallenhet och mottaglig...

To be continued...

Namaste

Gillar

Kommentarer