Är det bara jag, eller är det någon annan som också upplever en "vårdipp/depp ? Stressen/pressen att skolan når sitt slut kanske? Den där nära "paniken"...

Jag känner själv igen det så väl men också hur jag bara fallerat de sista veckorna och desperat försökt hålla mig ovanför vattenytan, men det känns som jag bara sjunker- och det snabbt. En brutal ångest, jag blir smått orolig för mig själv, "rädd" för mig själv och mina tankar. Besvikelsen på mig själv och tankarna om att jag är "misslyckad" (som jag egentligen kanske inte behöver känna, men gör det ändå) för jag ska ju vara stark, hålla ihop mig själv, orka...vara en "trevlig" människa och allt det där...Men ibland känns det som jag bara inte orkar. Vill kasta in handduken totalt. Orkar typ inte ens bry mig om vad folk tycker längre. Men håll ihop dig för fan! Get your shit together liksom och ge inte upp! Kämpa. Keep going. Du har tagit dig igenom det innan och kan fan göra det nu också!

Jag försöker i alla fall glädjas av veckans små guldstunder och självklart min föreläsning idag! Det är intressant hur varje föreläsning får sin egna lilla touch och inte lika lik den förra. Unik på sitt sätt. Vilket är något fint! Sedan om dagens var bättre än den förra vet jag nog inte, men jag hoppades att det var bra och att jag "levererade" sagt säga!

Nu är det ju inte långt kvar som sagt så jag får hålla ut några dagar till. Jag klarar det. Sedan får jag den där välbehövliga vilan och jag kan ta hand om mig själv riktigt. Ha det gött som alla säger och

Här kommer den ordentliga djupdykningen om en tid i mitt liv som kom att förändra mig och mitt liv för alltid- Främst för att jag inte fick hjälp i tid.
Texten ni ska få ta del av är inte hela berättelsen, men det mesta. (Ni ska förhoppningsvis orka läsa också).

Jag själv hoppas kunna föreläsa mer, fortsätta sprida kunskap om ätstörningar och hjärnskador, inspirera och beröra.
Jag har som sagt delat upp texten i många delar. Jag hoppas ni nu är redo för...

På bilden nedan ser man en till synes "frisk" och glad tjej på sin studentdag, men jag mådde faktiskt egentligen väldigt dåligt och det skulle tyvärr bara gå utför... För vem visste egentligen vad som pågick i mitt huvud ?... Tänk på att psykisk ohälsa många gånger inte alltid syns utanpå!

Jag blev inlagd på en sluten ätstörningsavdelning efter årsskiftet 2011 i Lund. Det var en av de värsta tiderna i mitt liv och här var det var en helt annat tuff verklighet som gällde. Hur ska jag kunna finna mig i det här ? Låsta dörrar och massor av regler. Jag kände att det var som ett fängelse och en mardröm jag bara ville vakna upp ifrån, men det gjorde jag inte- Istället blir det bara värre...

När jag kommer tillbaka till avdelningen efter ha fått vara hemma och på dagvård under sommaren mår jag betydligt sämre. Jag hade kräkts under lång tid. Till sist är det kroppens försvarsmekanism som gör det inte lika effektivt längre. Jag känner mig desperat och har snappat upp att man kan använda en tandborste att sticka ner i halsen när du ska framkalla kräkningar. Jag känner ett rus när jag provar och det visar sig vara effektivt. Jag har lyckats! Dagarna går ut på att kräkas. Det är mitt enda mål- att få upp allt. Jag blir mer och mer ”ivrig”. Det ska visa sig ha fruktansvärda konsekvenser...

En dag för jag ner tandborsten lite för långt ner. Det gör ont och det kommer upp blod. Jag blir jätterädd och avslutar genast. Jag känner mig orolig att nu har något gått väldigt galet. Det ska visa sig vara befogat.

Jag har inte provat att kräkas igen efter den där dagen och jag känner i kroppen att något är och börjar bli fel. Jag har ont i min hals och litar på min instinkt att tala om för personalen vad jag har gjort. Jag orkar inte bära det själv längre. Jag får dock inga särskilda reaktioner efter vad jag har berättat vad jag har gjort och inga åtgärder vidtas heller. Samtidigt blir jag sämre för varje dag. Smärtan i halsen blir mer intensiv, det känns konstigt och jag börjar få svårt att andas. Jag beskriver det själv som det är att andas genom ett sugrör eller att något sitter i halsen och blockerar. Jag får sväljsvårigheter, ont i ryggen. Det kommer konstiga ljud när jag andas och jag känner att det blir bara blir svårare och svårare att få luft. Jag kan snart inte längre heller få i mig mat. Det kommer bara upp igen, hur vi än försöker. Tårarna rinner. Jag känner mig ledsen, frustrerad, desperat och uppgiven för jag har gång på gång bett om en ordentlig undersökning, men läkaren och personalen tolkar och viftar bort mina symptom som "panikångest" och en ursäkt bara för att inte äta. Jag är trots allt på en avdelning för ätstörning...

Min måndag och vecka började bra. Kände mig förvånansvärt pigg och fräsch men sedan kände jag dippen. Bara dalade och det gick utför allt mer och mer...Efter det gick det ganska fort...

Bokad föreläsning för blivande assistenter. Jag är tokladdad och det ska bli hur kul som helst! Hoppas kunna sprida en hel del kunskap, väcka frågor och tankar.

Dags för träff med min behandlare igen. Snart redan passerat två veckor ännu en gång. Jag har det lite tufft nu på flera olika plan och behöver verkligen ventilera och bolla.

-Telefonkontakt med min läkare.
-"Yoga på" som nog blir ett av mina nya ord. Yoga är verkligen något jag behöver och vill prioritera i min vardag. Gott för kropp, knopp och själ!
-Och så tänkte jag klämma in lite annan träning som något hemmapass och löptur.