Header

Jag fastnar för hur fin han är när han står som i trans bredvid mig i publikhavet. Nonchalant hänger han på höften med händerna i fickorna och har ögonen mot scenen där Chris Martin sjunger glasklart, trots att det säkert är femton minusgrader utomhus ikväll. Parken som vanligtvis är stilla och lugn, är nu fylld med hundratals människor ståendes tätt intill oss. Trots kylan blir man värmd av att ha en sådan närkontakt med resten av publiken. Jag blundar och under en kort stund känns det som att luften blir kvav. Det är fortfarande inte helt mörkt ute. Några få stjärnor börjar visa sig på den mörkblåa himlen. Parklamporna lyser upp våra ansikten och bredvid oss växer stora kastanjeträd fyllda med snö. Mitt i vimlet står jag och försöker andas in allting. Jag tittar på alla människor stående runtom mig med gråten av lycka i ögonen, jublandes av glädje.
Han vänder sig mot mig och tar tag i mina händer. Konserten börjar rundas av. Med en ödmjuk blick tittar han mig rakt in i ögonen, böjer sig framåt för att jag ska höra och säger:
"Du vet de ögonblicken i livet när man känner sig mest levande, hjärtat pumpar och lyckoruset forsar genom kroppen och skapar en euforikänsla? Detta är ett sådant ögonblick”. Med ett mjukt leende vänder han blicken tillbaka mot scenen medan jag står kvar fastfrusen och tittar på honom med förundran. Jag har aldrig känt mig varmare på en decembernatt. I samma stund känner jag en form av ledsamhet i mig. Det kan inte vara såhär bra, tänk om det endast blir såhär bra. Att detta är det bästa som kommer att bli. Att jag nu har känt allting som jag någonsin kommer att känna och härifrån kommer jag endast känna mindre versioner av det jag redan känt.
Gitarristen går fram på scenen och tackar för en bra kväll och en storartad publik. Jag känner hur människorna bakom mig börjar putta lätt på min rygg för att komma ut från parken.
Noah vänta, Noah!” hör jag någon ropa på avstånd. Fram tränger sig en lång ljushårig kille, svår att missa även i denna folkmassa. Han är stereotypen av en ”American Apparel” modell. Udda och sådär snyggt ovårdad. De hälsar på varandra och jag blir en åskådare vid sidan om deras konversation, som blandas med allt ljud runt omkring oss. Jag stöter till Noah lätt på armen för att få hans uppmärksamhet. Han nickar till åt sin kompis och börjar gå i riktning mot ett träd, utan att ens kolla om jag följer efter.
Jag tränger mig motströms igenom massan av människor och hittar honom med blicken. Han står lutad mot ett träd som är dekorerat med vita glittrande ljusslingor. Han ler ett spydigt leende och ett tyst skratt brister ut när han ser mitt svar på det leendet i form av ett himlande med ögonen. Jag ställer mig tätt framför honom och skrattar till när jag ser ned på hans snöfyllda sneakers. Han tar tag i mina kalla händer. ”Ska vi börja gå mot lägenheten?” frågar han men verkar disträ. Det går aldrig att riktigt tyda vilket humör han är på eftersom det kan skifta som dag till natt under en millisekund. Jag svarar ja och tittar mig omkring för en smidig väg ut. Han knackar till mig på axeln och ger mig en blick som riktas mot ett stängsel.
Om du menar att vi ska hoppa över där så avstår jag” säger jag drygt.
Okej, ställ dig i kön du. Försten till lägenheten då
Ännu en gång viker jag mig när jag är med honom, då jag faktiskt överväger att hoppa över ett stängsel för att han säger det. Jag suckar och han uppfångar kvickt den signalen som ett ja och drar med fart med mig till stängslet. Han fäster ihop sina händer och formar en plattform med dem och säger: ”du ställer dig med fötterna på mina händer och jag ger dig fart att kunna klättra dig över, okej?”. Jag tittar bara på honom utan ett svar. ”Hit med ditt fina ben nu så vi kommer hem någon gång” fortsätter han.


Lägenheten ligger två kvarter bort. Som jag minns den så är det en etta som ser obebodd ut. Man skulle kunna tro att en hemlös har övernattat där. En gammal madrass i hörnet, ett vardagsrumsbord utan soffa och skräp liggandes här och var i lägenheten.
Det var mer än tre år sen jag var där sist, under sommarlovet innan jag skulle börja gymnasiet. Lägenheten var köpt av hans föräldrar. Det var menat att den skulle renoveras till ett kontor där hans mamma kunde jobba om nätterna. Jag tyckte alltid att den där lilla lägenheten hade för mycket potential för att endast bli ett kontor. Med smala burspråksfönster dekorerade med pelare och ljusa detaljrika tapeter med violetta blommor på. När renoveringen aldrig blev av tog vi de möbler vi hittade på hans vind och levde där varje natt under hela juni månad.
Den enda gången vi faktiskt var ifrån varandra den månaden var en natt när Noah skulle iväg med några av hans kompisar, som jag med all rätt varit skeptisk gentemot. Jag satt ensam och väntade på honom i den minsta ettan i hela Norra London under de mörkaste timmarna på sommardygnet, men han kom aldrig hem den natten. Efteråt sa han aldrig varför heller. Hemligheter är något som han hade mycket av. Det har han väl fortfarande.


Händerna har blivit så pass kalla på vägen hem att det värker i dem. Jag andas ut i dem för att värma mig själv. Han observerar att jag fryser och tar tag i mina händer.
”Vivvi begravdes här i höstas” säger han och tittar på den stora vita kyrkan på andra sidan vägen. ”Det var det enda som hon sagt att hon ville. Begravas i St. Marks Parish kyrkogård alltså”.
Nu får jag skuldkänslor över alla dessa nätter som vi satt på bänkarna i kyrkogården och hittade på historier till namnen vi såg på gravarna medan vi smygrökte cigaretter.
Hans farmor Vivvi var det närmaste han hade till en familj i England. En eftermiddag när hon kom förbi lägenheten fann hon oss med cigaretter i händerna ute på balkongen. Jag har nog aldrig sett ett mer besviket ansikte än det hon uttryckte när hon konfronterade oss där. Noah har sedan han var väldigt liten, varit en kaotisk pojke. Så en utskällning från henne stoppade inte honom från att fortsätta. Snarare motsatsen. Efter denna kväll rökte han som en skorsten.
Jag var alltid den ”bra dottern” med högsta betygen, jobbade kvällar och helger och hade aldrig gjort något fel. Detta förväntades av mig. Sedan visste aldrig mina föräldrar om vilket dåligt inflytande Noah faktiskt hade på mig och eftersom de litade så pass mycket på mig kunde jag vara borta halva sommarlovet utan att de oroade sig allt för mycket.

Vi går in genom porten till lägenheten i Violet Hill. Det känns som att tiden har stått stilla i denna sida av staden. Samma namn står skrivna på brevinkasten, samma trasiga cykel är parkerad under trappan och frisörsalongen utanför som egentligen bör ha gått i konkurs nu, är fortfarande kvar.
Om jag hittar vår gamla cd, kan väl du hitta stearinljusen?” föreslår han.
Jag ryser fortfarande i kroppen när jag tänker på den sena natten i juni när allting fortfarande var oskyldigt. På natten tände vi ljus och hade cd:n på repeat. Liggandes på madrassen tills vi sakta såg ljuset tränga sig in och speglas på väggen framför oss. För varje halvtimme som gick fyllde ljuset upp rummet mer och tillslut blev vi bländade av de ljusa väggarna.
Jag vet exakt var vi la ljusen när vi var här sist. Det var märkbart att lägenheten har stått tom sen dess. Allting var helt orört och det ligger en instängd unken lukt i luften.
Precis när jag har ställt upp alla ljusen på bordet och några på byrån i hallen, skakar han på huvudet och flyttar dem till golvet bredvid madrassen.
Förhoppningsvis kommer ljusen värma upp det otroligt praktiska trägolvet om vi ställer dem här” säger han med en ironisk underton och skickar mig en blinkning med ögat.
Han slänger sig på madrassen och viftar dit mig med armen. När jag suttit mig i hörnet vid väggen tar han fram en liten fjärrkontroll till stereon och säger: ”lyssna på den här låten”.
En orgel börjar spela tyst under en halvminut och jag försöker lista ut vad det är för låt som han spelar för mig. Chris Martin börjar sjunga och jag blir direkt förvånad eftersom jag inte känner igen den. Jag vet varenda låt som Coldplay skrivit.
De släppte denna igår natt. Det är en anti-krig protestlåt. Lyssna på texten, den är genialisk”.
Jag lyssnar och analyserar texten i huvudet. De menar på att vi är kontrollerade av vår regering och kallar dem för ”en karneval av idioter”. Jag skrattar till inombords.
Det verkar som att du mår bra” avbryter han.
Jag funderar en kort stund och rättar honom: ”jag håller mig sysselsatt”.
Samma här
Nej” snubblar tyst ur min mun.
Han tittar på mig och ser undrande ut. ”Inte när jag förlorat den personen som för en gångs skull fick mig att känna genuin lycka. Du har ingen rätt” fortsätter jag.
Det är sent, vi borde s…
Du åkte bara härifrån. Utan förvarning lämnade du mig här. Du förstörde mig” hejdar jag honom och sätter mig upp på madrassen.
Det blir tyst ett tag och jag lägger mig ner igen. Tystnaden kvarstår mellan oss medan låten fortfarande spelar. Vi båda kollar irriterat upp i taket och plötsligt hittar våra händer varandra och sammanlänkas som de där kinesiska finger-fällorna man kunde vinna för en femma i automater på karnevaler när man var yngre.
En dramatisk brygga bryter ut i låten med starka kontinuerliga trumslag, tillsammans med en elgitarr i samma takt. Följt av en snabb nedgång till ett solo med Chris Martin sjungandes: ”I took my love down to Violet Hill. There we sat in snow. All the time she was silet and still. So if you love me, why´d you let me go?”..

Ögonen svider av irritation. Jag försöker sträcka på mig men märker att han ligger med ansiktet mot min nacke och hans ena arm runt mig. Vi ville aldrig köpa persienner till lägenheten eftersom han var det levande exemplet av klyschan: ”carpe diem”. Han ville inte missa för mycket av varje dygn, varken dag eller natt. Det betyder att vår naturliga väckarklocka nu har ringt. Solen står högt på himlen och trafiken på stora vägen utanför rör sig livligt. Snön isolerar lätt ljuden utifrån.
Jag känner andetagen i nacken och får en deja vú från en av alla sommarmorgnar här. Hans händer som sakta stryker över min kropp medan han lätt kysser mig på axeln nedför armen. Hans händer kunde röra det oåtkomliga. Ställen som jag aldrig tidigare känt. Även fast han gjorde ett totalt kaos av det i slutändan, så är det kaoset som jag alltid kommer att längta efter.
Jag lyckas smita mig ifrån hans armar och reser mig sakta upp från madrassen. Lakanet har trasslat ihop sig runt hans ben och han är så vacker i vinterljuset som sträcker sig över hans kropp. Det finns en sådan tragik inuti mig när jag ser på honom. Som att någonting växer inom mig, något mörkt och miserabelt.
Jag tar på mig min jacka som ligger slängd på golvet och smyger motstridigt ut genom dörren vetandes att det inte blir mer än såhär. Det har aldrig varit mer än så och kommer aldrig bli det.

London har aldrig sett mer sorgfyllt ut. Snön på marken har börjat smälta och allting som blev lämnat kvar på gatorna innan snön kom, träder nu fram. Bilarna som brukar stå parkerade utanför husen i mitt kvarter har åkt och jag kliver in i ett tyst och öde hus.
Jag känner ett stort begär att skrika ut alla känslor som tar stryptag om mina lungor. Under sängen i en låda fylld med gamla leksaker och nallar, ligger min gamla dagbok gömd. Jag har inte skrivit i den sedan innan den där sommaren. Jag tar fram den och skjuter in lådan under sängen igen, sätter mig på sängkanten och börjar skriva: ”Jag förstod honom inte, men det ville jag inte heller. Ingenting med honom var begripligt. Han var oförutsägbar och kaotisk, och jag älskade det. Vi kunde tjafsa i timmar och sen kyssas tills våra läppar var ömma. Saken är den att jag aldrig visste om det fick mig att vilja ha honom mer eller inte.
Jag blev kär i dig när jag var 16 år. Det tog mig 3 år att avsäga mig från det giftiga som du berusade mig med. 3 år för att inse att jag aldrig kommer vara den som gör dina trasiga delar, hela. Jag gav upp på dig för att jag var tvungen, inte för att jag slutade älska dig. Det är inte den typen av kärlek som troligtvis försvinner
.”

 Det kommer aldrig att läsas eller bli sagt. Men jag vet det nu, det behövdes bara en sista gång.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

"Vem skulle jag vara om hon/han aldrig hade klivit in i mitt liv? Om det där aldrig hänt?" har alla någon gång i livet tänkt. Att om jag inte hade gått ut ur huset den där dagen, hade inget av det här hänt och jag hade kanske inte varit där jag är idag. Det är en långsökt tanke, men faktiskt, lite sann. Om man inte tror att framtiden är determinerad dvs.

Men jag tror, att varje liten detalj bygger större ting och utan den lilla biten blir det inget pussel. Alla vet väl om fenomenet fjärilseffekten inom kaosteorin? "Predictability: Does the Flap of a Butterfly's Wings in Brazil set off a Tornado in Texas” är ett citat av Edward Lorenz som metaforiskt betyder att en marginell påverkan i en del av ett system kan få stora och oförutsägbara effekter någon annanstans i systemet.

Så vem är jag utan dig?

"Det blir bättre." Jag har hört denna mening ekande om och om igen i mitt huvud. Dessa ord har rullat ur tungorna på välmenande människor som tidigare upplevt livets många sorger. ”Det blir bättre" insisterade de, medan de beskriver hur de övervunnan sin depression eller jobbiga perioder i livet.

Jag höll ständigt tillbaka de ord som längtade att frias från min hjärna, bort från min tunga och in i deras välmenande öron. Jag tvingade istället mig att le och säga ”tack, jo det blir väl det”, följt av min mest använda mening att säga: Men det är okej

Så många misslyckas med att förstå att en depression är inte situationsanpassat, det är kliniskt. Och att depression är inte homogent, utan upplevs och utspelar sig olika för varje enskild person.
Vem som helst kan bli sjuk, men du är inte deprimerad för att det är dåligt väder ute. Likadant som att folk inte ”ser anorektiska ut”. En depression är mer än en nedstämdhet. En depression kan börja som en influensa (nedstämdhet) du vaknar upp med en morgon som liksom inte tar slut efter en vecka. Influensan (nedstämdheten) blir tvärtom värre dag för dag, tillslut orkar du inte ens röra dig från sängen. Problemet med att göra jämförelsen till en fysisk sjukdom är att man oftast söker hjälp vid en långvarig influensa, men det är inte alltid man vill eller kan det vid en depression. Det är ju depressionens jobb, att hålla sig kvar där. Att manipulera och skapa inbillningar, nästan som filter för dig. För att livet är faktiskt inte svartvitt, andra uppfattar ju färger. Men du gör inte det, du förstår knappt hur andra ser färgerna, trots att du tidigare sett världen så. Utomstående ser inte ditt filter och är också oförstående varför du inte ser att det obviously finns färger? ”Lägg av, du är inte färgblind”. See the point? Som sagt är även detta endast ett exempel på hur det kan upplevas.

En depression kan vara att kämpa för att finna lycka i de vackraste dagarna, vetandes om att du har alla skäl att vara lycklig, men det går ändå inte att finna lycka den lyckan inom dig.

...

Sommarlovet 2013 var en grå sommar. Det var en sommar med mycket sol och värme, men det regnade ändå. Höstterminen efter den sommaren var som när killarna kom tillbaka efter en sommar med mörkare röst, de kändes som helt nya människor. Jag kom tillbaka och föraktade allt, jag blev som motsatsen av mig själv. Men det var ingen som någonsin lärt oss vad en depression var. Denna långvariga olycka och mitt destruktiva tankesätt följde med mig. Tills lyckan började trängde sig in mer och mer efter ett år, med hjälp av ett stort hjärta och två armar. Det kändes så enkelt, min regnmoln var borta. Allt som behövdes var en person som höll molnen borta, eller?

Sakta men säkert började lyckan glida bort, först i timmar, sen i dagar, sen i veckor. I början av sommaren 2016 blev lycka min vän som flyttade bort igen. Vi hade kontakt i början, men allteftersom tiden gick tappades kontakten. Trots våra bästa avsikter, förlorade vi oundvikligt varandra.

I augusti samma sommar var lycka en främling som hade ersatts med något som ständigt smygde sig över mina känslomässiga gränser, överväldigade mig med känslor av harm. "Du vill inte vara här” var något min nyfunna vän berättade för min ömtåliga och svaga lycka. Så att hon skulle rusa iväg, tillbaka bortom gränserna där hon nu mera tillhörde.

I september hade jag blivit så van vid detta mörker att jag börjadt bekanta mig med henne, min nya mörka passagerare, depression. Jag var okej. Jag intalade mig själv att "jag kunde dra mig tillbaka i min säkra fästning av ensamhet och elände". Jag började att vända mig till och lita på depressionen, istället för att vända sig till de som tidigare varit närmast mig. Min nya vän puttade inte bara bort lyckan, utan även varenda person i min närhet. Men jag umgicks fortfarande med dem ibland, trots att det kunde vara väldigt ansträngande. De visste om det.

I november var allting nästintill omöjligt. Det fungerade inte med masker eller att låtsas längre. Innan kämpade jag med att försöka hålla masken uppe, mycket för personerna i min omgivning, som jag älskar. Men även för min egen skull, jag ville ha kvar depressionen. Den har blivit min kärlek. Min dirty secret som jag inte kunde låta någon veta om, den som jag ville vara med. Den som långsamt började bli min prioritet, min besatthet. Jag ville vältra mig i elände och smärta med min kärlek och inget skulle ändra på det.

Men jag hatade den samtidigt. Det kanske blir samma effekt som för de som dras till personer de vet är dåliga för dem. Någon slags hatkärlek. Jag avskydde min relation till depressionen, men jag älskade det destruktiva i den. Det gick inte att motstå tankarna den planterade i mig eller vad den sa åt mig att göra. Jag blev depressionen. Jag var inte stark nog att dra mig ifrån depressionens förföriska grepp. Energin hade använts till annat.

Och vad finns kvar av mig när allting jag varit har blivit till ingenting? Det som tidigare var 1+1 har blivit 1+0. Det fanns bara en kvar och det var inte jag iallafall.

Men ändå vaknade jag den första december. Dock förstod jag inte betydelsen i det förrän efter några dagar, då jag förstod att båda överlevde. Så där var jag med henne ännu en gång, motvilligt. Men denna gång var jag även där med familj och vänner.

...

Det jag då såg som ett stort misslyckande kan jag nu se som vad det faktiskt hade inneburit. Samvetet hittade sig tillbaka. Tillsammans med en del andra känslor. Jag kan inte säga att det varit en dans på rosor efteråt. Det blev inte magiskt bättre. Men jag hade iallafall stöd och hjälp.

Under perioder efter detta när allting känts lite lättare eller när jag faktiskt känt mig glad, har jag lärt mig att sluta tro att jag plötsligt blivit frisk. Det tar tid. Men att det inte längre är ett ständigt mörker är en framgång. Även fast det är jobbigt att en bra vecka, kan följas av en vecka i helvetet. Det har även kommit perioder månader efter detta då depressionen utspelat sig på helt andra sätt än innan. Depressionen har varit att gråta dag och natt, att känna ständig irritation och förakt, att tappa all samvetskänsla, att svälta sig, leva i en stor bubbla av ångest, social fobi, total sömnlöshet eller att sova i dygn, att från ingenstans få ett maniskt beteende och planera och göra allt, till att inte fullfölja planerna för att det snabbt dippade igen, att inte känna någonting alls, att livet inom bubblan stått stilla medan man ser allting i snabbspolning utanför, att gå månader i streck utan att registrera något alls, total overklighetskänsla och glömska.... Det är stora kontraster.

Jag vet att jag inte hade varit samma person utan dig och jag kan säga att det som inte dödade mig, gjorde mig inte starkare alls. Även fast jag inte är frisk än, kan jag med säkerhet säga att det inte kommer finnas en gnutta tacksamhet över att jag gått igenom detta. Jag har inte fått någonting ur det än misslyckanden i relationer, utbildning och personlig mognad.

Jag hade varit så mycket mer utan dig, det vet jag, det måste jag varit. Så det jag kan säga är att jag innerligt, med hela mitt hjärta och själ: avskyr dig..

Liknande inlägg:

http://nouw.com/idallovisa/min-narmaste-van-men-varsta-fiende-29672648

Likes

Comments

Den sista kvällen som unga. I all evig tid framöver, efter denna kväll, kommer vi aldrig att få känna oss unga längre. 17 oskyldiga år sätts på prov och kastas in i en värld av skyldigheter. Från den där kvällen och framåt börjar livet att trappas ner. 
När vi satt i baksätet i din kompis alldeles för gamla bil med huvudena bakåt, tittandes ut på sommarnattshimlen genom bakrutan och sjöng lungorna svaga till låtar av Kings Of Leon och The Killers. Visste vi det egentligen omedvetet redan då. Med gråten av sorgblandad lycka i ögonen sa vi det till varandra; att vi är unga nu och livet är nu. Men ändå visste vi inte att det var höjdpunkten av våra liv. Där och då dokumenterades det. En kall försommarkväll i Stallarholmen var slutet. Sista sommarlovet, sista minnet från barndomen och sista tiden innan allt som kallas för livet börjar. En början på resten av livet och ett slut på det vi alltid kommer att hålla kärt.
Tack för min barndom och glöm inte: förevigt unga, förevigt vi

Likes

Comments

Det finns inget logiskt i det, hur förklarar man det? Hur kan man kapitulera från sitt eget liv, bli raderad. Man finns där, överallt. Inom alla andra och i varenda bild. Men man finns inte här

Jag har alltid velat att allting ska vara logiskt, det måste väl finnas svar på allt? Vem sa att det är bättre att undra än att veta? Dock vet vi väl egentligen ingenting, det finns de som tror sig veta saker. Men vad får oss att tro att vi kan bevisa någonting alls här? Som att vi skulle vara det bästa universum skapat. Jag skulle säga att det är en waste av atomer för att skapa människor. 

Men jag älskar vetenskap, universum och jorden. Jag kommer ihåg en bok jag hade när jag var mindre som handlade om rymden, där jag läste och fascinerades av ljusår, planeter och stjärnorna, som alltid i mitt huvud varit gula och spetsiga men i boken var lysande klot. Men sedan började jag älska människor istället, utan att veta att människor inte alls är som vetenskapen. Våra känslor är i andra hand, vår kärlek är konstruerad och våra föreställningar är färgade. Det har blivit svårt att älska utan att någonsin göra sig illa. 

Det är första gången jag skriver denna typ av brev, jag vet inte om jag någonsin skrivit ett brev egentligen. Min första gång som blir en sista gång. Förlåt om jag inte lyckas med att göra mig förstådd.

Mitt sinne är ständigt vridet och instängt nu för tiden. Det kan ha kommit till en punkt där det är en evig väntan, en väntan på något som trappas ner, som tar slut. Det är som att ha ett utgångsdatum som man känner på sig går ut inom kort men man vet inte det exakta datumet. Jag väntar, tills det knäpper till. Livet är inget liv om man lever för att bara andas, stryp mig gärna då. Jag hade velat leva helhjärtat. 

Om man letar efter logiska förklaringar och något att tro på så kan man väl svara att det är på grund av bristen på signalsubstanser i hjärnan, t.ex. noradrenalin och serotonin. Men bristen på substanser i hjärnan får inte en människa att avsluta sitt liv, det finns kan inte vara så enkelt, ologiskt. Oavsett vad psykologerna, filosoferna, läkarna eller vetenskapsmännen säger angående det. Vad finns det för logisk förklaring till att livet känns som att ha börjat i fel sport? Alla andra gör mål och framsteg, medan jag fortfarande försöker sparka bollen utan att göra en tåpaj. Fotboll är bara inte för alla, jag har inget bollsinne. Förstår ni?

Jag kanske har fel, hela tiden, i att förstå världen. I att förstå liv, kärlek, smärta och död. Det fanns ingen brådska. Men jag rusar alltid. Desperat efter att starta livet. Hela tiden, för vissa människor, för dem var livet sig självt en förbannelse. 
Jag är inte sårad just nu, jag har inte ont, jag är inte ledsen. Jag är bara tom. Likgiltig gentemot allt. Det är patetiskt.

Ni kan få se mig som att jag är feg. Och självisk, eller dum nu. Jag är inte besvärad över vad jag blir kallad, har aldrig blivit det. Bli arga, men tro mig, jag vill inte göra någon annan illa. Mitt psyke klarar bara inte av att försöka klara mig för andras skull längre. De flesta förstår inte, men det är okej. Ni måste inte förstå, knappt jag gör det. Leta inte efter en förklaring i något som inte finns, det finns ingen förklaring. Därför kan vi vara här en sekund och andra inte, så ömtåligt är det. Vi lever på en tråd, håll balansen. 

Jag vill skriva något bra nu, men vad jag än skulle skriva så skulle det inte räcka till. Det enda jag kan säga är: förstå

Likes

Comments

Hej du, min närmaste vän men värsta fiende. Du är motsatsen till den man vill vara med dag ut och dag in. Du har försvunnit vid varje framgång i mitt liv och kommer tillbaka vid motgångar eller när du endast vill ställa till det för mig. Hur många gånger och hur mycket jag än försökt att klippa bort dig ur mitt liv så kämpar du emot. I över 3,5 år har du antingen dragit ned mig på djupet eller bara suttit i bakgrunden och väntat på nästa tillfälle att göra det. Men jag vet inte vem jag skulle vara utan dig. Sedan jag träffade dig har jag förändrats, förlorat den person jag en gång var. Men jag har blivit säkrare på ett vis, blivit mer självständig. Om det inte kallas ensam? Jag har dig att tacka för det och nu har jag endast dig. Du är min enda vän, för att du har skjutit bort varenda person jag någonsin kommit nära. Dödat alla drömmar jag haft och gjort mig genomskinlig. Det jag är nu är ett skal av rester från allting jag varit och alla känslor jag haft. Jag har blivit som en sjukdom som smittar varenda person jag berör.

Jag har gjort allt för dig, vad du än bett mig om. Jag har grävt min egen grav, tagit varje slag för dig. För du vill bara ha mig för dig själv, det är du och jag till döden.
Det finns så många gånger som du har fått mig att tro att jag är galen, fallit sönder bit för bit av alla tankar som du har planterat i mitt huvud. Men jag förstod inte helt vad du var först. Du konsumerade mig till att jag tog slut och de förklarade att en depression är osynlig tills någon märker den.

Vi alla har upp och nedgångar och det finns dagar då du låtit mig andas fritt. Dock kommer de dagarna alltid vara färre än de då du önskar att kväva mig, har jag lärt mig under åren. Jag klandrar dig inte, såklart. Du hittade mig av en anledning. Men vad som verkligen frustrerar mig är att varje gång jag tror att jag börjar ta mig samman och faktiskt kan känna lyckan så poppar du upp från ingenstans och fuckar upp allting igen. När du gör detta så är jag inte bara nere på noll igen, utan under det. Faktum är att jag står på negativa tal och försöker hålla balansen så jag åtminstone kan nå till noll, så jag sedan kan klättra mig upp till tre eller fyra och sluta känna både att världen minskar runt om mig eller att jag balanserar på kanten mellan förnuft och galenskap.

Det dödar mig att du har kontrollen över mig och ber mig att göra och vara den jag avskyr mest av allt. Även om jag försöker resonera mig ur det mörka stället du låser in mig i, så kan jag inte. Jag bara kan inte, hur mycket jag än försöker rationalisera det. Gå upp och ta mig över alla de hinder du placerar i min väg, så inser jag att du är en psykisk sjukdom, en sjukdom som jag är tvungen att ta itu med och slåss med. Men det skulle vara toppen om du gav mig en paus någon gång då och då. Du vet, släppa taget om mig för mer än bara några dagar och hitta någon annan att trakassera ett tag.

Iallafall så har jag lärt mig nu att jag inte kan välja bort dig, efter alla försök jag gjort i livet så har du alltid hittat tillbaka till mig. "Vi är varandras akilleshälar, men vi får aldrig gå skilda vägar". Vi har den giftigaste relationen man kan ha, men du har gjort så jag bara har dig att förlita mig på. Jag är en absolut fara för mig själv, varenda sår och skada på min kropp är bevisen för det. Efter alla försök att förneka eller dölja sanningen.

Allt jag önskar är att du är försiktig med mig, jag vet att du inte kommer göra det även fast jag bönar och ber dig med tanke på att du alltid varit auktoriteten i vår relation. Jag ber dig att försvinna från mig, släppa taget om mig, men jag kan inte heller se det hända. Jag är fast med dig och du är fast med mig och ingen av oss kan bryta sig loss. Allt jag kan göra är att önska, min vän depression, att du anstränger dig för att ge mig mer bra dagar och mindre dåliga. Förut kunde jag åtminstone stå ut med de dåliga dagarna, men de kommer mer frekvent och är mer ohanterliga nu. Det försvinner aldrig, inte ens på uthärdliga dagar. Det är något; det är alltid något, men det visste du redan.

Min närmaste vän men allra värsta fiende, du är den enda som vet vem jag är ut och innantill och är den som drar alla trådarna. Du förlorar mig helt om du låter det gå ett steg djupare en dag till. Jag ber dig, att snälla, ta det lugnt med mig.

Likes

Comments

Ännu en dag med inställda lektioner, såklart! Inte för att jag klagar över att få sovmorgon på en fredag, slutade även 11. Åt lite lunch i skolan och åkte sedan ner på stan och tränade på World Class i nån timme tills jag gick och fikade med Elin. Pratade om allting som man inte pratar om högt väldigt högljutt på Espresso House, men ses man inte så ofta så får det väl bli så. Man får bjuda lite på sig, typ.
Jag gick även och köpte ett mattande puder och två kräm ögonskuggor (som var hur bra som helst). Blir överentusiastisk när det gäller smink, så var redan hemma och hade testat det en timme senare. Färgerna passade super tillsammans, perfekt att "blenda" ihop. 

H&M eyecream champers & sirocco / Isadora matte beige powder

Och detta är vad jag gör på mina fredagskvällar då. Nej men väldigt ofta faktiskt. Ikväll orkade jag inte göra så mycket, med tanke på att jag jobbar imorgon och bara inte kände för det. Hade velat åka till Martin, men väldigt otagg på en timmes bussresa just nu. Så blir x antal fler sminkvideos att titta på denna fredag, ha det gött finisar!

Likes

Comments

Pannkakstorsdag! Börjar jag med att skriva. Eftersom jag faktiskt äter någon sorts pannkaka varje torsdag, healthy. Ska lägga in detta inlägg i kategorin "hälsa". Okej jk, iallafall så kommer det nu låta som att jag aldrig någonsin har lektioner och det är verkligen för att jag aldrig har det längre. Två inställda lektioner i mitten av dagen idag, vilket resulterade en hål mellan 09:45 och 13:40... Men jag träffade Martin ett tag och åkte sen hem runt halv 11 istället. Kände inte att lektionen mellan 13.40-14.30 var så värd att gå på. Istället la jag mig i sängen och sökte lite fakta till min engelska-uppgift och väntar nu på att jag ska få lite mat så jag kan ta mig ut och springa tur sen. Eftersom vädret är så underbart idag ":-)"

 

Likes

Comments

Somnade med kläder på igår kväll under täcket, vaknade halv 11 och somna om för att sedan vakna av mig själv igen ca 05 imorse.. När jag egentligen går upp 07, lagom trött nu. Känns heller inte som jag gjort något idag, haft fyra lektioner, åkt skridskor på en, lekt charader, kollat sista minuten resor och sedan varit på personalmöte på jobbet mellan 17-19. Skridskor, btw, är inte min grej.

Något mer intressant har inte hänt riktigt. Fick med mig en hel bunt papper hem att läsa, så ska skumläsa de lite grann och sen blir det att lyssna på en podd tills jag somnar så får denna dag vara över.

Likes

Comments