När livet tar oväntade, oönskade svängar

Livet

Började morgonen med ett besök på vårdcentralen för mina öron, fick i hemläxa att ligga med ett medel i örat någon timma och sedan en ny tid på eftermiddagen. Jag hade en träningsdejt inbokad med en vän som jag fick ställa in för att hinna med. Skulle slänga i mig lite frukost, ta en snabb promenad och sedan plugga varvat med att behandla mitt öra.

Ringer upp mamma under tiden jag äter frukost, hinner ta några tuggor och får sedan panik. Vänta lite ropar jag till mamma. Klåda i munnen och svullnad i svalget. Det känns så bekant, trots att det är flera år sedan jag var med om det, en allergisk reaktion. Jag börjar skaka och slår fumligt 112, helt darrig på rösten försöker jag svara på alla frågor som kvinnan i luren ställer. Andas. Vid panik motarbetar kroppen dig. Tänk rationellt Ida.. Nu står jag helt plötsligt ensam, i en stad som helt plötslig känns gigantisk och inte alls lika hemma som för bara några minuter sedan. Kvinnan i luren pratar med mig och försöker hålla mig lugn. Det är jag väldigt tacksam för, för hade det inte varit för hennes lugna och sansade röst, frågor och sätt att hålla mig lugn, hade jag tveklöst tuppat av. Vill ändå inte vara till besvär, ber om ursäkt till kvinnan i luren och säger att hon kan lägga på om jag är tillbesvär. Det här är mitt jobb och jag kommer att stanna med dig till ambulansen kommer får jag till svar. Varför är man så dum? Ber om ursäkt och vill vara "duktiga flickan" när man så uppenbart är i ett akut behov av hjälp. Jag vankar av och an på trottoaren. Tårarna rinner ner för mina kinder. Kan inte avgöra om jag kippar efter luft av panik eller av allergin. Äntligen. Sirener hörs på avstånd. Närmare och närmare. "En minut sedan är de framme" säger hon till mig. Nu ser jag ambulansen. Allt svartnar i några sekunder i ett panikartat lugn.

Resten av dagen är en känslomässig berg-och-dalbana. Allt kommer liksom över mig. Hur illa det var med mig sist gång jag var med om det här i maj 2015, hur människor i min närhet såras och hur det tär på mig både psykiskt och fysiskt. Det är svårt att svara på hur illa det hade kunnat gå igår, det blev relativt lindrigt i och med att ambulansen kom på bara tio minuter. Jag fick sådan bra, lugnande hjälp i ambulansen och adrenalin både intramuskulärt och via inhalator. Men den rädslan som jag kände innan ambulansen kom, från att jag kände hur allergin kom över mig till att jag i ambulansen kände hur adrenalinet började värka var fruktansvärd. Den rädslan önskar jag inte ens min värsta fiende. Tio minuter som kändes som en evighet, när man knappt vet om man är sekunder ifrån att dö eller vad som kommer att hända. Att vara ensam i en sådan rädsla går inte ens att beskriva. När min mamma berättar att hon gråtande har vankat av och an på sitt kontor hela förmiddagen, tills hon efter en timma senare äntligen fick ett livstecken ifrån mig. När min moster kommer till mig på akuten och bryter ihop i tårar över mig i sjukhussängen. Det är fruktansvärt. Känner mig tom på ord, men med ett hjärta fullt av värme och kärlek.

Mamma kom ner till mig igår kväll. Tillsammans satt vi i soffan hos min morbror och grät. Det skär fortfarande i mitt hjärta när jag tänker på rädslan i mammas ögon. Jag skulle aldrig avsiktligt utsätta någon i min närhet för det här, varken mig själv, min familj eller mina vänner. Äter knappt någonting med spår av nötter sedan den dagen i maj 2015, igår åt jag en müsli som jag har ätit flera gånger tidigare och helt utan problem. Idag gjorde jag min egen müsli och lovade mig själv att aldrig äta någon annan igen. Ta hand om era nära och kära. Snälla.

Gillar

Kommentarer