I ett tyst och stumt Malmö

Hej från jobbet! Jag har precis slutat efter en jobbhelg och en ledig dag imorgon väntar. Det känns ganska tungt just nu. Vill helst jobba alla dagar för att inte hinna ikapp med mina tankar. Jag saknar mina nära och kära mer än vanligt den här tiden. Det känns i hela kroppen att jag är långt ifrån de som står mig närmast. Det är svårt att hantera att vara så långt ifrån en familjemedlem som är svårt sjuk. Jag känner mig otillräcklig, och det finns ju inget jag hellre vill än att kunna gå dit varje dag. Ska försöka att åka upp så ofta jag kan nu. Det blir sådana konstraster att komma hem från några dagar i Uddevalla, allt är så intensivt, och fyllt av känslor på högvarv. Sedan kommer jag till ett Malmö som känns tyst och stumt. Jag ska vara ärlig och säga, att jag har inte landat I Malmö sedan i sommaren. Flängde runt överallt och jag har inte landat än, det känns fortfarande som att det ligger något annat kring knuten. Längtar bort litelite hela tiden. Men vet inte vart? Jag tror att det handlar om den ständiga, fysiska och psykiska, oron som vi bär på just nu. Vänjer man sig någonsin vid att bo flera tiotals mil ifrån sin familj och nära vänner? Och vad gör man när man blir klaustrofobisk av att bo där de bor? För jag vill ju inte bo i Uddevalla, tanken ger mig klaustrofobi och ett tryck över bröstet. Jag har lämnat Uddevalla bakom mig, men allt vad det innebär med mina människor, finns ju alltid kvar. Hur gör man då?

Jag hoppas att den här känslan är tillfällig, för i våras vet jag att den inte var lika påtaglig, även om den fanns där. Det kanske bara grundar sig att jag går genom det svåraste jag har varit med om just nu. Ska traska hem från jobbet nu, ikväll ska jag bara ta det lugnt. Jag ska äta upp gårdagens lasagne, ringa mina föräldrar, min syster och min bästa vän.

Gillar

Kommentarer