Life update
Hej på er!
Tack för att ni fortfarande klickar er in på min blogg varje dag även fast jag uppdaterar sällan. Det gör mig superglad att se!
Hur som helst så har halva terminen passerat nu! Hur sjukt? Det går så himla snabbt!
Jag börjar anpassa mig till livet i Santa barbara nu och jag trivs fortfarande hur bra som helst. Jag känner mig som hemma nu, det låter lite konstigt att säga det högt men det känns på något sätt som att livet hemma i Sverige inte existerar längre. Jag vill aldrig någonsin flytta tillbaka igen. Att våga flytta hit alldeles själv trotts att jag var livrädd är faktiskt det bästa beslutet jag någonsin tagit för mig själv. Jag har växt så otroligt mycket på kort tid och jag ser på livet med andra ögon.
Det svåraste med att flytta till andra sidan jorden ensam har faktiskt varit att hitta sin plats. Ni vet när man gick på högstadiet och var världens mest osäkra människa för att man inte riktigt visste vem man var? Det var lite som en existentiell kris. Sen kom gymnasiet och jag började hitta mig själv och jag hittade min plats så att säga. Sen flyttade jag hit och i början var det lite som att hela världen vändes upp och ner och jag slungades tillbaka till den existentiella krisen jag hade i högstadiet. Plötsligt var jag i ett nytt land, jag kände ingen, jag hade ingen trygg punkt, jag försökte alldeles för hårt att passa in och det slutade med att jag inte riktigt kände igen mig själv längre. En dag bestämde jag mig bara för att vara mig själv och de som inte ser hur fantastisk jag är, är folk jag ändå inte behöver i mitt liv. Sedan den dagen har allt gått i rätt riktning. Jag har hittat mitt folk, de jag trivs med och de som verkar trivas med mig, och med det sagt har jag hittat de som inte är mitt folk också. Jag har insett att jag inte måste vara bästa vän med alla, för i slutändan är jag faktiskt inte här för att skaffa kompisar, jag är här för att gå i skolan.
Något annat som inte alls har varit som jag förväntade mig är boende situationen jag är i. Jag trodde att vi skulle ha jätte roligt tillsammans och bli som en liten familj eftersom vi hela tiden är med varandra men det har inte riktigt blivit så. En sak som är viktigt att ha i åtanke, som jag inte hade tänkt på är att det kommer krocka. När man bor sju tjejer, alla från olika kulturer, som är vana att ha saker på ett visst sätt och som går in i det här med olika förväntningar är det svårt att hålla sams och leva tillsammans. Vi tycker ju alla om varandra egentligen, det är inte det som är grejen, det är bara en annorlunda situation och mycket mer press än vad någon av oss är vara vid.
När det kommer till skolan trivs jag fortfarande. Vanligtvis så här i mitten av höst terminen har jag redan blivit skoltrött, det har börjat bli kallt och mörkt, allt är jobbigt och jag vill bara sova, jämt. Men här är det helt annorlunda, jag är helt slut och jag skulle behöva ett lov men jag är ändå inte skoltrött, det är fortfarande varmt och ljust, allt är inte jobbigt.
//
Hi guys!
Thank you for still checking out my blog everyday even though I rarely update. It means a lot!
Anyways, half of the semester has passed, how crazy is that? It goes by so fast!
I'm starting to adjust to life here in Santa Barbara now. I still love this place! I feel like home here, it feels weird to say it out loud but in a way it feels as though my life back in Sweden never existed. I never want to move back. To move here, by myself, even though I was terrified has been the best decision I have ever made. I've grown so much in a short amount of time and I see life with fresh eyes.
The hardest part about moving across the globe has been finding my place. You know in high school when you were the most insecure person ever because you didn't quite know who you were yet? Kind of like an existential crisis. After high school I started to figure out who I am and I found my place so to speak. But then, I came here and at first it was like the entire world was turned upside down and I was hurled back to the existential crisis I experienced in high school. Suddenly I found myself in a new country where I didn't know anyone and I did not have a safe haven. I tried way too hard to fit in and it ended up with me not recognizing myself anymore. One day I just decided to be myself and whoever can't see how amazing I am, is someone I don't need in my life anyways.
Since that day everything just kind of fell into place. I've found my people, the once i feel comfortable with and the once that seems to feel comfortable with me, and on that note, I've also found who is not my people. I've realized that I don't need to be best friends with everyone. After all I'm not here to make friends, I'm here to study.
Something else that has not been the way I expected it to be is my living situation. I thought that we would all be really close and kind of like a family by now since we live with each other but it hasn't really been like that. One thing that is important to keep in mind, that I didn't even think about is the fact that it will collide. I mean, when you live with seven people, all from a different culture than you, who has a different way of looking at things, are used to having things a certain way and have different expectations it is hard to make it work for everyone. It's not that we don't like each other, because we do it's just hard to get along sometimes.
When it comes to school I still like it! Usually by this time in the fall semester I am already sick of school, it has started to get cold and dark, everything is hard and I just want to sleep all the time. But not here, sure it's a lot and I could use a vacation but it's not like in Sweden. It's still warm and the sun is shining every day and things are not as hard as in Sweden.