Angående gårdagens inlägg

​Igår tog jag ett par minuter för att sitta ner och verkligen reflektera kring hur jag tänker när det gäller mina jobb och hur ofta jag bara tackar ja till jobb. 

Så hade jag en liten stund över igår på jobbet, loggade in på ett av jobbens schemaläggningssida, eller vad man nu kallar det för. Planday, förövrigt den mest oklara appen/sidan av de tre jag har att välja bland beroende på jobb. Att inte alla bara kan använda samma... Ser hur som helst att det finns ett pass ledigt för onsdag kväll. Det första jag tänker är: ​Kan jag jobba? ​Kollar i min kalender: ​Ja, det kan jag. ​Bokar passet på bara några sekunder och inser knappt själv hur konstigt det är när jag precis konstaterat att jag redan jobbar långt över heltid i antal timmar den här veckan. Vad håller jag på med? Jag är beter mig som en narkoman. En arbetsnarkoman. Finns det jobb när jag kan jobba så kan jag inte låta bli. Det är fasiken omöjligt. För varför ska jag ha ett hål i mitt schema när jag lika gärna kan ställa upp och jobba... Varför ska jag sitta hemma i soffan på kvällen om jag vet att det behövs personal någonstans. Nu är det väl inte så att företaget går under om inte just jag är där och jobbar. Förmodligen hade någon annan bokat passet - och om ingen av de extraanställda gjort det skulle en av de som är "garderobsansvariga"... (Förövrigt den töööntigaste  ​titeln jag har hört) fått hoppa in och jobbat. Jag inser nu att jag förmodligen gör henne en tjänst och låter henne vara ledig när jag tackar ja till passet. Skit samma egentligen. Jag vet att jag har större arbetsmoral än henne - och ja det är en specifik person jag syftar på som leker ansvarig för garderoben. Så töntigt, haha. Angående arbetsmoralen så är det en särskild händelse jag tänker tillbaka på. Jag hade jobbat, från klockan 7 på morgonen på mitt ordinarie jobb, men de satt i skiten på andra jobbet så jag sa att jag kunde ta ett pass och åka dit och jobba. Jobbade där under kvällen fram till 23-ish. Så kommer min chef och frågar om inte jag kan gå ner och byta av ​henne . ​Om jag i sådant fall kunde stanna någon timme eller två till för stackarn hade ju jobbat så många timmar redan och skulle faktiskt börja 9 imorgon. Skrattar lite inombords åt hur "synd" det var om henne. Numera gör jag gärna tjänster åt mina kollegor och ställer upp, åt alla förutom just denna person. ​Anledningen bakom det kan vi gå in på en annan gång: Oj, oj, oj! Jag har såå mycket att säga. Men vill inte börja min morgon med att lägga för mycket energi på en sådan liten människa. 

Hursomhelst - tillbaka till storyn: Jag går ner och byter av henne. Säger att hon kan åka hem eftersom hon börjar sååååå tidigt. Naturligtvis med överdriven sarkasm så människan ska fatta hur sjukt jag tycker det är. Hon blir glad och tackar och säger sedan att hon är ju såå trött för hon har faktiskt jobbat sedan i förmiddags och ska upp och jobba klockan 9 och det tar så lång tid att komma hem. Jag vet inte om hon skyllde på något mer än så - förmodligen. Så jag kontrar bara med att jag har också jobbat, sedan 7 i morse. Men istället för att gnälla så kör jag bara på. 

MEN: 

- Det räknas inte! För du ​behöver ​inte vara här om du inte vill. Du väljer ju själv!

Säger människan när jag precis gått med på att byta av henne så hon ska få gå hem tidigare. Och ja: Jag väljer mina pass själv och jag hade i samma stund kunnat vända på klacken och sagt att det har hon helt rätt i: Så därför går jag hem nu för jag behöver ju inte vara kvar! 

Men det gör jag inte... Det är främst där jag tycker att vår arbetsmoral skiljer sig åt. Det och att jag behandlar inte mina kollegor som om de vore barn i förskoleålder. 

Nu var inte meningen att det här skulle bli ett superlångt inlägg där jag mestadels spyr galla över personer jag inte gillar. Men man behöver sådana stunder också, det måste ni alla hålla med om ändå? Oftast är jag inte så elak... Eller jo, det är jag nog. Men aldrig obefogat och aldrig mot någon som inte varit det mot mig. Alltså jag går inte fram till henne och slår henne eller kallar henne saker i hennes ansikte för att jag inte gillar henne. Jag lyssnar istället på vad hon säger ​om ​mig och ​till ​mig - sedan går jag hem och skriver ner exakt vad jag tycker och tänker om henne och vad jag egentligen hade velat göra mot henne. Kanske ringer min syster också och gnäller lite. Sedan brukar det vara lugnt. 

Hon är alltså den personen som kan påstå att skulle vara elak och mobba utvecklingsstörda personer och sedan gå därifrån som om ingenting hänt - hon är också den som säger till mitt ansikte att jag som är så van att få alla möjliga kroppsvätskor på mig borde inte vara rädd för en förkylning. Ja - det är på riktigt, hon har sagt det! Hade jag inte varit på jobbet och om jag inte ändå inte haft den respekt för min riktiga chef som jag faktiskt har så skulle jag ha skallat henne där och då. Enda nackdelen med det är att människan är så jävla kort så jag hade fått böja mig ner eller ställa mig på knä för att hamna på hennes nivå och då skulle det bara se konstigt ut om jag försökte skalla henne. 

Hon jobbar alltså ​inte ​ikväll! 

Det var inte alls det här jag ville säga med det här inlägget - det bara råkade bli så. Men den egentliga anledningen till att jag ändå sökte passet ikväll - som fortfarande inte blivit godkänt.... Det stör mig som fan nu. Kanske, ​kanske ​inte bara handlade om mitt sjuka beteende av att fylla dagar med jobb. Utan även liiiite om ​vem ​jag i sådant fall jobbar med ikväll. Kanske. 

Just nu vet jag faktiskt inte.

Gillar

Kommentarer