Jag har aldrig lyckats med det här förut och kört en sådan här utmaning hela vägen i mål. Men vafan, vi kör. Jag tycker sådant här är roligt. Imorgon är det 1 november och november har 30 dagar så tillfället är ju absolut perfekt. Vad tror ni, kommer jag lyckas? 😄 Hur svårt kan det vara liksom att göra en sak, varje dag, i 30 dagar...

Dag 01 - En bild på mig + 5 fakta om mig själv

Dag 02 - Tre artister/band jag gillar
Dag 03 - Favoritårstid
Dag 04 - Vad som finns i min väska
Dag 05 - Bild på vad jag senast köpte
Dag 06 - Om 10 år
Dag 07 - Tre saker som finns i mitt rum lägenhet
Dag 08 - Poddar jag lyssnar på
Dag 09 - Mina rädslor
Dag 10 - Gamla bilder på mig
Dag 11 - Mitt favoritplagg
Dag 12 - Min morgonrutin/kvällsrutin
Dag 13 - Favorit tv-serier

Dag 14 - Tror du på gud?
Dag 15 - Två saker jag längtar efter
Dag 16 - Mina favoritplatser
Dag 17 - Något jag ångrar
Dag 18 - Vad jag hade på mig i dag
Dag 19 - Mitt stjärntecken
Dag 20 - Hit vill jag åka innan jag dör
Dag 21 - En film jag kan se hur många gånger som helst utan att tröttna
Dag 22 - Den bästa dagen på året och varför
Dag 23 - Min dag i bilder & text

Dag 24 - Mitt drömyrke
Dag 25 - Min familj
Dag 26 - Min förebild/person jag ser upp till
Dag 27 - Detta är jag beroende av
Dag 28 - Hur jag firar julafton
Dag 29 - Någon jag vill byta liv med en dag och varför
Dag 30 - En bild på mig tagen idag + 3 saker som varit bra senaste 30 dagarna

Åker hem idag igen då!

Min mamma tycker att det är väldigt kul när jag säger att jag ska åka "hem" oavsett om jag ska till Borlänge eller Gagnef. Det är ju i Gagnef min mamma bor. En pytteliten håla mellan Borlänge och Leksand ungefär. Inte mycket att hänga i granen om ni frågar mig, men det har väl sina fördelar också kanske. Som tonåring fanns det absolut inga fördelar alls. Med andra ord "det suger" som fjortonåriga Ida hade sagt.

10 år senare är jag fortfarande inte det minsta imponerad av livet där uppe om jag ska vara helt ärlig. Jag kan däremot uppskatta att åka dit ett par dagar och få andas ut och ta det lugnt. För lugnt, det kan jag lova er att det är. Jag tror inte det finns någonting som heter stress i Gagnef.

Det första man möts av när man går av tåget eller kliver ur bilen är tystnad. Jag brukar alltid stanna upp, ta ett par sekunder och bara lyssna på tystnaden. När jag var där i våras med min bästa kompis Alex sa jag till honom när vi klev ur bilen att han måste stanna upp, känna in lugnet och tystnaden och släppa det höga tempo som vi bägge håller i livet men framför allt på jobbet.

Nu ska jag ju visserligen hänga med Tor och Loke, fem och fyra år gamla hela helgen så lugnt och skönt... Nja. Tveksamt. Om jag känner mina brorsbarn rätt så kommer de nog se till att hålla igång fasters höga tempo från sekunden de vaknar på morgonen till att de går och lägger sig på kvällen. Tur att mamma har laddat upp med vin hemma då.

Jag kör samma som förra veckan, direkt efter jobbet drar jag till tåget. 15:47 åker jag. Resan tar lite längre tid den här gången eftersom jag inte ska gå av i Borlänge. Eller, jag går av i Borlänge men jag måste byta tåg där och fortsätta upp till Gagnef. Så ungefär tre timmar totalt ska det väl ta. Min älskade "låtsaspappa" som hämtar mig på stationen när jag kommer. Mamma jobbar till sent ikväll - och imorgon åker vi och hämtar busungarna på dagis. Mitt fasterhjärta värker av längtan efter att få krama om och gosa med två av tre favoritkillar. ❤

Jag hade lite svårt att sova igår kväll. Egentligen var jag väldigt trött men precis när jag lagt mig började jag såklart fundera på livet, jobbet... Ni vet sådant som bara är extremt störande när man behöver komma till ro på kvällen. För mig är det extremt stressande.

Jag har väl vetat någonstans i bakhuvudet att det är som det är, men jag har inte tänkt så mycket på det. Jag började jobbade på hotellet för två år sedan drygt - då på 75 %. Och så körde jag på med det i ett och ett halvt år ungefär, tills min kära kollega tyckte det var dags att bli mamma och gå på mammaledighet - och då hoppade jag upp till heltid. Redan innan jag gjorde det hade vår ägare pratat med mig om att han ville att jag skulle få jobba heltid när vi renoverat klart och öppnat Frantz.

Att få heltid på ett ställe kom väldigt bra i tid för mig, då jag innan det varit väldigt ute på tunn is eller vad man ska säga. Då jobbade jag 75 % på hotellet och tryckte in så mycket extrapass på Birka och på Nalen som det bara gick - det var betydligt mer än jag har tid med nu. Jobbade inte jag minst 50-55 timmar i veckan tyckte jag själv att jag var lat och inte gjorde tillräckligt för mig själv. Vilket är helt sjukt. Jag vet inte hur många timmar i månaden jag har jobbat som mest, men det är långt över heltid. Att det är ohållbart i längden fattar jag också. Samtidigt som jag jobbade som jag gjorde kom dessutom den händelse som kan ha varit en av de allra värsta i mitt liv. Vi går inte in på detalj om det just nu - men jag kan säga att jag mådde väldigt dåligt. Den händelsen i kombination med alla timmar jag skulle klämma in på en vecka gjorde att jag en kväll på hotellet satt och pratade med nattisen. Han frågade, helt casual, om jag inte var ledig imorgon. Varp�� jag svarar att jag ska jobba. Inser i samma sekund att jag verkligen inte orkar jobba och börjar gråta som ett litet barn... 😳 För att göra en lång historia kort, han hjälpte mig skriva ihop ett meddelande till det jobbet där jag talade om att jag var sjuk och inte kunde komma dagen därpå. Sedan fick jag vara "sjuk" från alla andra jobb den veckan också. Ta ett par dagar hemma och vila. När jag skulle tillbaka till ett av jobben, jag tror att det var på Nalen, så åkte jag mot Slussen för att möta upp min kollega - och ju närmre jag kom stan... Så fick jag panik. Jag hade så ont i magen, mina händer skakade och hjärtat slog såå fort... Där någonstans insåg jag att jag inte kan hålla på som jag har gjort.

Jag jobbar fortfarande mycket, det kan jag inte säga någonting om. men absolut inte lika mycket som jag gjorde då. Men det var just att jag fick heltid som dels gjorde att jag inte kunde ta lika mycket extrapass längre. Det gick inte ihop med hotellets tider så när jag jobbat klart mina 8 timmar för dagen fick jag åka hem och behövde inte jobba mer. Det var rätt skönt.

Min kollega är fortfarande mammaledig och kommer vara det ett tag till. Hennes plan är nog inte att komma tillbaka förrän i augusti nästa år. Det är ett tag kvar.

Men vad händer då?

Ägaren har ju sagt till mig att han vill att jag ska jobba heltid. Mitt kontrakt säger dock fortfarande 75 %. Det är det jag är anställd på. När hon kommer tillbaka så behöver man inte ha gjort högskoleprovet för att räkna ut att jag tappar min heltid och får nöja med mig ynka 75 % i månaden igen. Vilket jag inte vill, såklart. Dels kommer det kännas som om jag är mindre värd och måste gå ner i timmar. Jag kommer inte få samma möjligheter att ta lika mycket plats för att visa vad jag kan och vad jag går för. Jag vet och jag kan ärligt säga, utan att skryta eller tycka att jag är mer värd än någon annan, att jag är den av oss i receptionen som har lärt mig våra nya system snabbast, som kan systemen bäst och kan lösa små problem som dyker upp väldigt enkelt. Jag vill inte gå tillbaka till att inte få jobba och uppleva hotellet lika mycket som alla andra. När jag jobbade 75 % innan Hotel Frantz var klart och när vi fortfarande var Hotell Anno så hade jag sämst schema av alla - jag jobbade typ onsdag morgon och sedan bara helger. Vilket SÖG. Varje fredagkväll jobbade jag. Dels är det för lite timmar för mig, vilket betyder att jag måste jobba mer extra varje månad och slåss om tiderna på de andra jobben igen. Inte lockande... Men jag var också den som fick reda på all information sist av alla, jag fick jobba de "tråkigaste" passen hela tiden, dvs typ lördag morgon och söndag kväll. Det jag menar med tråkigt är att det händer inte så mycket på de passen. Jag lärde mig ingenting nytt, samtidigt som de andra tyckte det var konstigt att jag inte hängde med i nya rutiner. Nej, vad konstigt - när jag aldrig får utöva och göra de sakerna som är nya för att sådant händer aldrig på mina pass. Det hände liksom ingenting utöver incheck och utcheck. En hotellreception är lite mer än bara det. Åtminstone på ett så pass litet hotell där vi får göra väldigt mycket själva.

Så nej, jag är inte sugen på att gå tillbaka till det. Jag vägrar jobba sämst schema igen och bli den som inte får ta lika mycket plats som alla andra. Jag älskar det här hotellet - jag gör verkligen det. Jag trivs såå bra och det känns aldrig jobbigt att komma hit. Jag börjar till och med tycka om att gå upp tidigt på morgonen och köra förmiddagspasset. För jag vet att jag får jobba med fina kollegor, jag får checka ut gästerna och höra vad de tycker om hotellet - och tro mig, de är nöjda!

Jag vill inte sluta här. Visst jag kanske inte känner exakt samma som jag gör nu i Augusti. Men jag vill inte sluta. Jag älskar det här och jag vill jobba här. Men jag vill inte bli av med min heltid. Tyvärr kommer det ju bli så - förr eller senare. Jag antar att jag bara har två alternativ egentligen.

Acceptera läget och jobba 75 % - men då kommer jag kriga för att inte få samma pissdåliga schema som jag hade förut. Jag kommer kriga för att de ska förstå att OM jag ska jobba 75 % så ska jag ha ett schema där jag har möjlighet att jobba extra för att komma upp i en heltid varje månad. Annars kan jag inte jobba 75 % och då säger jag upp mig.

För alternativ två är just det: Säga upp mig och byta jobb. Vilket jag inte är speciellt sugen på. Mest för att jag trivs så väldigt bra här - men också för att jag inte vet vad jag skulle göra då riktigt. Skulle jag fortsätta inom hotell? Eller är jag klar med det nu? Jag vet inte om jag vill jobba inom hotell hela livet och i augusti nästa år fyller jag 25. I sådant fall kanske det är dags att hitta nya utmaningar. Det kanske finns något annat där ute som verkligen är min grej som jag inte vet om än.

Jag vet att det är väldigt lång tid kvar och jag borde försöka inte tänka på det så mycket... Men jag måste veta i förväg hur det kommer bli. Om en person har sagt att han vill att jag ska ha heltid, kan jag lita på det då? Jag tror inte det. Jag tror inte ens han kommer ihåg att han har sagt det. Jag antar att jag kan prata med min chef om det. Kolla läget, tala om hur jag känner. Sannolikheten är ju större att jag byter jobb än stannar kvar om det blir så som jag misstänker.