​Jag försöker för det mesta vara positiv och inte deppa ihop, det måste jag för att jag ska orka ta mig igenom all träning och ha motivationen till att komma tillbaka och kunna gå igen.

Men efter att ha bott på det här rehab-stället samt sjukhuset i tre månader så börjar jag nu bli en aning less. 

Vi hade ett möte, jag, pappa, sjukgymnasten och andra personer som jobbar här för att prata om hur allt går. De säger att jag får komma hem på riktigt när jag kan gå på kryckor, och när jag kan gå i trappa med kryckor. Jaha vad lätt tänkte jag... men där hade jag fel. Provade gå på kryckor igår, och balansen är inte bra när man inte gått på flera månader kan jag säga... Klarade kanske två steg på kryckorna och då fick sjukgymnasten hålla i mig för att jag inte skulle ramla.

Så just nu känns det bara omöjligt alltihop. Det är frustrerande, för jag vill verkligen komma hem och gå i skolan igen, ni vet få tillbaka sitt vanliga liv och vardag. Men istället är jag fast på det här stället och i rullstolen. 

I helgen ska jag iallafall få åka till Vemdalen till mamma, mormor, David och lillasyster, och det är första gången efter olyckan som jag åker dit efter olyckan så det känns verkligen skönt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hej och välkommen!

Min vardag ser ganska trist ut nuförtiden eftersom att jag bor på ett typ av sjukhus, så därför tänkte jag fördriva min tid här med att blogga.

Jag har brutit båda lårbenen, foten, fotleden, handleden och en kota i ryggen. Allt detta hände i en trafikolycka den 7 november, så sedan dess har jag legat på sjukhus och genomgått ungefär 10 operationer.

Jag kan inte klara mig på egen hand eftersom jag inte kan gå än, så jag sitter i rullstol och får hjälp av sköterskor på ett rehabcentrum här (typ som ett sjukhus, fast mer som ett boende där man ska få hjälp med rehabilitering och träning).

I bloggen kommer jag skriva om min vardag, känslor och allt möjligt. Det vore kul att få några läsare och följare! 

Likes

Comments