Ska vi göra en deal?

Ska vi göra en deal?
Varje dag diskuteras det hur vi kvinnor lever i en värd i skuggan av männen. Medans Vissa vill påstå att så inte är fallet, att vi idag 2021 lever mer lika än någonsin tidigare. Misstro mig inte, jag vet och ser skillnaden från förr. Vi har kommit så långt i vår kamp på jämnställdhet. Vi har tagit många steg men problemet kvarstår att majoriteten av de gånger vi inte står i skuggan, utan är i strålkastarna beror det på att en av oss blivit kidnappad, våldtagen, misshandlad eller mördade.
Än idag, 2021 går jag på samma gator med samma risk att bli överfallen som min mamma gjorde 1981 och mormor 1961. Enda skillnaden är att vår generation är med medvetna om risken, och därför tittar oss över axeln var 10:e meter...beredd på att springa.
Tyvärr har många oskyldiga män genom åren blivit beklämda när de sett oss bli rädda för dom. Men vi har inte råd att chans. Risken är liksom för stor. Dock förstår jag att ni inte fattar. Men tro mig, när man en gång varit förföljd, antasstad och varit rädd för sitt liv känner man sig som ett hjälplöst ” byte”. Och då kan man lätt missta alla er män för att vara ”rovdjur”. Så ni kanske förstår att man där och då inte vågar chansa på att man lyckats stötta på ett ofarligt ”rovdjur ” som bestämt sig att testa ”vego-livet”. Jo jag vet att detta inte ska skämtas om. Men vad kan man egentligen göra? Problemet blir lättare att tala om då. Så därför får jag, som kvinna skämta, för situationen är så skrattretande. Att vi kvinnor ska behöva kämpa för att få dela samma självklara trygghet. Att vi ska behöva ändra oss och vårt sätt att leva för att inte bli utsatta. Att vi, likt i så många andra situationer ska ta på oss ansvaret för vad vissa män gör.
Försök förstå den enorma frustrationen att behöva beställa taxi hem på nätterna pågrund av rädsla för att bli överfallen, trots att man egentligen inte har råd. Och addera sedan den enorma hopplöshet som överöser en när man i sin fylle dimma ”råkar” släppa konsekvenstänket och sätter sig framsätet, för att 5 minuter in resan ändå bli antastad. När det enda man trodde var att man var trygg. Jag förstår att en del av er män är less på texter som denna. Men jag är också less på att läsa om hur ytterligare en kvinna fallit offer.
Så ser ni skillnaden? För er upplevs vår rädsla som något beklämmande och uttjatat, medans för oss handlar den om en fruktan för våra liv. Därför är liksom inte era åsikter ,för en gångs skull , relevanta här. Dock anser jag att ordet ”vissa” före ordet ” män ”är extremt viktigt att poängtera. För ni är många män som är fantastiska. Som säger ifrån och kämpar för oss. Men ni hörs sällan. Ni hamnar tyvärr i skymundan.
Så ska vi lägga upp en deal? Att ni ”vissa män” bara slutar slå, trakassera, manipulera, förminska, misshandla, våldta, överfalla, kidnappa eller diskriminera oss, så ska vi ”alla kvinnor ” försöka att sluta vara rädda för våra liv.

Gillar

Kommentarer