Long pauses
Jag fortsätter att komma ifrån skrivandet. Ibland beror det på att jag sjunker och ibland beror det på att jag faktiskt klättrar. Någonting som aldrig verkar förändras är dock tröttheten och det konstanta kampen. Till och med när det går uppåt så krävs det sån energi och kraft ifrån mig. Jag saknar skrivandet varje dag. Det är mitt sätt att få ur mig tankar som ligger där och trycker, som inte verkar vilja komma ut på något annat sätt.
Numera jobbar jag som Montör/Maskinoperatör på Volvo. Det var ett ganska stort kliv från min karriär som Undersköterska, men att fortsätta jobba inom vården hade tillslut knäckt mig. Det är jag 100% säker på. Jag som aldrig kunde släppa jobbet. Tänkte konstant på vad jag skulle kunna göra bättre för mina hyresgäster. Led med dom 24/7 när jag visste att dom hade det svårt. Tillslut gick jag in i väggen igen. Fick kämpa för att få hjälp av myndigheter som nekade mig gång på gång. Jag var hemma säkert ett år innan möjligheten till Volvo kom upp. C jobbar också där, så det har varit perfekt to say the least. Visst är jag fysiskt utmattad när jag kommer hem från jobbet. Men psykiskt har det blivit lättare och lättare sen jag började där. Jag trivs bra och har riktigt fina kollegor. Ständig kväll jobbar jag också, vilket kan va lite drygt - men det passar mig bättre än att gå upp tidigt på morgonen och vara på jobbet 6.30. Hade jag jobbat dag så hade jag aldrig träffat C under dagarna heller. 00.42 slutar vi på kvällarna och brukar vara hemma lagom till kl. 1.00.
Jag och C har hunnit fira ett helt år tillsammans också. Det är rätt sjukt hur fort tiden har flygit förbi. Ett helt år liksom. Vi är sambos och jobbar på samma ställe (inte samma avdelning) och jag ser verkligen fram emot framtiden med honom.
Vi var lite kassa på att komma ihåg våran egen årsdag. Vi kom på det dagen innan och panikbokade ett bord på Pinchos där ingen av oss två hade varit innan. Helt klart vört och det blev en riktigt bra dag i slutändan. Efter Pinchos gick vi till Henriksberg här i Göteborg för att spela lite biljard. C bjöd med sin kompis och därav tänkte jag att jag kunde bjuda med Ace och se ifall han ville joina oss och det ville han. Det slutade med att Anders avbokade i sista stund. Ace var redan påväg in och C blev lite rastlös. Att vara ute på barer är inte hans kopp med thé egentligen och avbokar ens vän så blir man ju naturligtvis inte lika pepp längre. Hans spelfingrar började klia. Jag såg det innan han ens nämnt något om det. "Älskling, vill du hem och spela?" Han såg chockat på mig. Hur kunde jag veta det liksom. Men klart jag förstod. "Eftersom Anders inte kommer och Ace redan är på väg... så vill du åka hem så vore det ok. Men en liten stund efter att Ace har kommit kan du i alla fall stanna eller?" Det kunde han och han var tacksam över det jag hade föreslagit. Jag hade inte hjärta att avboka med Ace när han redan var påväg och jag hade övertalat honom om att komma. Dessutom kände jag mig inte själv helt klar med att vara ute. Ja jag antar att det jag vill komma fram till är att jag tycker det är nice att jag och C kan vara så i synk att vi förstår dessa grejer hos varandra.
Nu ser jag på klockan att det är dags att göra sig i ordning för jobb, så jag får avsluta mitt babbel här.
Ta hand om er allihopa!
/Bambi
Kommentarer