Det började som en diskussion om att det hade varit ett ganska sjysst alternativ för att kunna spara pengar. Ju mer vi pratade om det, desto mer seriös blev tonen I samtalet. En dag skrev CaT till mig och berättade att han blivit uppsagd från sitt jobb på grund av arbetsbrist. Något som stressade honom otroligt mycket. Jag åkte hem till honom efter jobbet några dagar senare då jag skulle passa hans föräldrars hund medan han själv skulle påbörja sin första brevidgång på en natttjänst inom vården. Något han haft ångest över sen han fick jobbet. Han har redan jobbat inom vården I så många år och uttryckt sen vi började ses att han inte ville tillbaka dit.

 Jag lånade hans säng för att ta en powernap då jag hade jobbat hela dagen.
Under tiden som jag sov så hade det hänt en del grejer som ledde till att CaT fick intrycket av att han även skulle förlora sin lägenhet. Han väckte mig från min powernap och jag såg I hans ögon hur ångesten
började att bubbla upp inom honom. Han började förbereda sig för jobb och jag började bli lite orolig för honom. Det var en hel del att bearbeta och så skulle han, till råga på allt, till ett jobb som han verkligen inte ville ha.

 Arbetsmoralen hos CaT är det dock inget fel på. Jag fick lugnt och stilla försöka förklara för honom att det bara är en brevidgång som faktiskt kan flyttas fram någon dag. Att jag sköt upp en brevidgång pga pollenallergi back in the days och jag har varit på mitt jobb I snart 4 år. Jag såg också till att han insåg att han gör precis hur han känner, men att jag tror han kommer ångra sig hur han än gör. Frågan är bara vart det är mest bekvämt för honom att ångra sig. Han åkte iväg och kom inte långt förens han ringde mig och berättade att han mådde inte alls bra. Jag hörde direkt vart detta var påväg. Nu kunde jag liksom inte vara supportive eller opartisk längre. Jag bad honom komma hem. “Det är okej att inte gå dit” sa jag om och om igen. Det viktigaste var att han kom tillbaka hem och bearbetade det som hade hänt och sen kunde han ta ett djupt andetag och visa sin bästa sida på jobbet vid ett senare tillfälle. Tillslut kom han hem. Vi satte oss ner och pratade och någonting hade förändrats. Han hade sprungit in I väggen med full fart och han satt nu där framför mig… med stamning som resultat. 

 Efter detta så var det ganska klart. Jag flyttade in till 85% till CaT för att hjälpa till både ekonomiskt och som stöd på ett vänskapligt plan. Han ville inte behöva flytta hem till Skåne igen och mina abandonment issues kickade in direkt. Jag ville ju inte heller att han skulle behöva flytta. Har fortfarande kvar mitt rum hos kollegan för jag känner själv att det är det bästa alternativet för mig. Där har ni den korta versionen till varför jag numer är bosatt hos CaT. 

That´s all for me for now
/Bambi

​ Jag är nu installerad till 85% hos CaT och i helgen blir jag officiellt inflyttad hos min gamla kollega. Jag skulle egentligen ha flyttat helgen som kommer - men jag jobbar så jag blir en överflödig spelpjäs i den flytten ändå. 
Hur det känns? Jag vet faktiskt inte om jag ska vara ärlig. Här hos CaT trivs jag. Hos kollegan... ja kanske. Har inte riktigt varit där ännu i och med att vi inte har flyttat än. 

 CaT ska hem till skåne i helgen så lägenheten står till förfogande om jag känner för ensamtid. Vilket är nice - men samtidigt lär jag väl till andra lägenheten och se till att visa mig litegrann åtminstone. Allting kommer att vara flyttat lagom tills jag kommer hem från jobbet. På söndagen sen så har jag ett 12 timmarspass varpå jag lär hem och öppna upp för CaT som kanske eller kanske inte kommer tillbaka hem. 

 Jag väntar också spänt på framtidsbesked gällande jobbet. Om det ska avvecklas och när det ska avvecklas. Hur blir det för grabbarna jag tar hand om? Vart kommer dom att hamna? Går det snabbt eller slussas dom iväg till nått ställe som egentligen inte ens passar dom. ​Det som jag faktiskt har ​att se fram emot är att jag börjar på 100% nu i september. Så nästa lön man får blir ganska bra. Då kommer man kunna leva gott kan jag säga er. Då behöver jag inte vända på slantar och få en klump i magen bara av tanken på ett besök till frisören liksom. 
Mycket mer spännande händer faktiskt inte i mitt liv just nu. Jag tar hand om mig själv bara och försöker vårda relationen till CaT så gott det går. Vi bor ju nästan tillsammans och har inte ens känt varandra i 3 månader. 

​ Har mer eller mindre lämnat det ända hem som jag någonsin bott ensam i. Som enbart varit mitt och ingen annans. Detta för att flytta närmare jobbet och som inneboende hos en gammal kollega till mig. Ingen optimal situation för en 28 årig kvinna. Visserligen kommer jag den närmaste tiden tillbringa mycket av min tid hos CaT som en slags part time roomie. 
Det är en deal vi gjort upp sinsemellan och en vinst för båda parterna på många olika sätt.

 Kvar, just nu, står att städa det as till lägenhet som bär på 1 år av minnen. 1 år värt av erfarenhet och slit. ​Jag har till slutet av denna vecka på mig. Sen måste nycklarna vara inlämnade och jag ska ha tagit mitt sista farväl. 
Tycker inte att min situation är särskilt hemsk dock. Jag trivs tillsammans med CaT oavsett och våran deal är väl mer eller mindre en räddning från den bitterhet som hotar att skölja över mig totalt.  Jag har inget emot att vara inneboende alls. Men när jag tittar på mitt liv utifrån så kan jag inte annat än att känna en viss melankoli. Jag borde egentligen vara i en helt annan period av mitt liv. Hade jag fått bestämma så hade jag haft 2 barn vid det här laget och bo i en lägenhet tillsammans med mitt livs kärlek. Det visar sig ju dock, för det första, att jag inte har en suck om vad det innebär. Dvs "mitt livs kärlek" och det fick jag bittert erfara med det obloggbara.. Som är ett ganska perfekt exempel. 
Anyways.... jag åkte från CaT till jobbet idag och åkte sedan hem till honom nu på eftermiddagen. Det börjar bli rutin nu även om min hjärna inte riktigt vill hänga med i alla de förändringar och uppgörelser som slängs runt omkring mig. 

 Jag har också, äntligen, blivit erbjuden en fast tjänst på jobbet. Sådär efter 3,5 år i tjänst hos dom haha. Men bättre sent än aldrig - eller vad säger man?