Som tidigare medberoende, (säger tidigare för jag är det inte längre) har jag väldigt svårt att släppa kontrollen på mitt liv och mig själv. Att utelämna mig igen till någon annans bestämmande. Eftersom man är så invand med att gå och läsa av, parera, anpassa sig till någon annans humör och sinnesstämning. Gå och försöka läsa av och gissa vart man har en person under lång tid gör att man är på sin vakt hela tiden. Analysera och tolka signaler är en vardag i en medberoendes liv. Jag försöker jobba stenhårt på att försöka förstå att människor inte har en baktanke med vad de gör och säger mot mig. Men jag blir väldigt osäker när jag inte får raka besked och blir då genast otrygg. Därav den läskiga känslan av att inte ha kontroll. Innebär ju inte att jag är kontrollerande mot andra utan bara mot mig själv. Försöker att bara ”go with the flow”.. Men det är svårt när man har varit van vid att alltid gå på tå och ha en plan B med allt. Som medberoende har jag varje dag väntat in vilka signaler och stämning som är, innan jag har kunnat tex planera en ledig dag tillsammans. Har inväntat rätt tillfälle för att våga fråga något, för att få ett positivt medgörligt svar. En fråga vid fel tillfälle kan förstöra hela dagen eller flera dagar framåt. Jag har alltid tänkt igenom frågorna noga så de inte ska misstolkas och slå tillbaks mot mig. Svårt att förklara.. Att få släppa kontrollen och bara vara, känna sig trygg och omtyckt för en liten stund är så oerhört skönt. Inga krav utan bara få vara helt utan tankar är en konst. Jag har hittat mina egna sätt. Inte alltid det bästa sätten kanske, men fungerar för mig. Inte så ofta, men när jag väl släpper kontrollen så är det en härlig känsla. Önskar att jag kunde få känna så hela tiden. Men det kommer. Små steg i taget. Är nöjd över att få kunna känna så över huvudtaget igen. Att inte behöva vara orolig för vardagliga situationer, genom att behöva tänka på någon annans behov före mina, för att hålla ett lugn genom dagen. Det är jag äntligen fri ifrån.
Det va nattens surrande huvud.. Sov gott!! 😘

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Enligt mig finns det tre typer av ”förhållanden” . Ganska självklara egentligen. Men verkar va svåra att få till.. Ska förklara.
Förhållande 1.
Ett rent KK förhållande. Utan komplicerade känslor men njuter av varandra i stunden och får sina behov tillfredsställda. Väldigt enkelt egentligen. Om man träffar sin kärlek under tiden meddelar man det, och avslutar. Okomplicerat och No probs. Men det behöver ändå vara vissa ”regler” uppgjorda. Respekt mot varandra. Att göra upp om det är ok att ha flera KK:s samtidigt. Vilket inte är ok för mig.. Att ses på lika villkor så inte det blir den ena som styr när.. eller man känner sig som ett andrahandsval när ingen annan kan.
Inte nåt för mig som måste ha attraktion och är en känslig varelse. Har provat men är färdig med dessa struliga förhållanden nu efter två år som singel.
Förhållande 2: Man har ett uttalat förhållande med varandra men man kväver varandra inte. Man ses när man hinner och vill och kan. Gör roliga saker ihop. Käkar bio reser whatever.. Men man blandar inte in familjevardagen för hårt. Trivs och njuter ihop. Man respekterar varandras åtaganden och sociala umgänge och hänger på när det passar och man vill. Man känner sig alltid inbjuden och har ganska tät kontakt. Visar varandra respekt och uppskattning mellan gångerna man ses. Man litar på varandra och vet att man är den enda. Lyssnar på varandra och löser saker ihop. Men man kväver varandra inte. I det här förhållandet kan svartsjuka va ett litet problem om man är lagd åt det hållet dessvärre. Men har man tillit till varandra så är det underbart att bara ha de bästa sakerna med varandra.
Det här förhållandet är det jag önskar för tillfället. Har man en ryggsäck och bakgrund med struligt familjeliv. Så är ett samboförhållande inte är att tänka på av olika omständigheter för nu.
Förhållande 3:
Det bästa av de alla egentligen. Ett familjeliv där man delar vardagen med allt vad det innebär. Familj, barn, ekonomi, logistik med skjuts till barnens aktiviteter, mat och allt. Men fortfarande behålla spänningen och intresset för varandra.
Det är mitt mål att kunna få ha det så igen någon dag. Men inget jag vill slänga mig in i för snabbt. Är egentligen en förhållande 3 person. Men inser att det är en omöjlighet just nu. Kanske om ett år eller så. Vem vet?! Förhoppningen är ju den iaf.
Så det är de 3olika som jag har försökt bena ut och få någon slags ordning på vad det är jag vill.. Och är äntligen på det klara med hur jag vill ha det. Bara att chilla ner å invänta. Vara tydlig och sätta mina behov i första rummet.

Likes

Comments

Tycker det är väldigt kul och skönt att gå min egen väg. Att inte va beroende av någon annans tycke och måsten och önskemål. Men det blir ju lite knepigt ibland. Det värsta jag vet är när jag inte vet var jag har en person.. Det gör mig konfunderad.. Är det lek eller allvar.. Och varför måste man hålla på att spela spel med varandra. Som i Paradise Hotel .. Det orkar jag bara inte. Har gjort ett stort mentalt rens i knepiga relationer. Det är så skönt att bara bry sig om de som ger mig energi och jag vet var jag har. De andra är bara ytliga bekanta numera. Litar inte alls på de som tex säger att vi hörs! De kan kvitta mig totalt. Jag lägger inte första tråden till kontakt där. Antingen tycker man om mig och vill träffa mig. Och då ger jag allt! De andra är bara något slags bihang som släpar med. Jaja vi hörs.. sen är det inget mer med det. Är såå trött på dessa vilsna personer som inte kan ge mig mental ro och uppskattning. Har därför nu etablerat nya härliga relationer med olika människor. Sedan får vi se hur väl de vårdar mig. Är allt från kompisar till ev. framtida partner. När det ljugs och sanningen tvistar så kvittar det. Någon som bygger upp förväntningar i mig och sen om det inte blir så så droppar jag dem direkt!! Nä spel är inte min grej. Barnsligt!! Vet inte varför jag kom att fundera på detta nu mitt i natten.. Men att leva i osäkerhet har jag gjort färdigt! Det är deras förlust att inte vårda mig på det sättet jag förtjänar. Skön insikt!! Sov gott nu:) Det ska jag! / Puss💕

Likes

Comments

Jo man har ju levt några år nu.. Och människan har ju vissa behov. En av de är helt klart fysisk närhet och sex för mig. 🙄 Är nog så för alla hoppas jag?! En av de svåraste bitarna med att bli själv är saknaden av närhet. När man glider över 40 sträcket händer det något med den biten i hjärnan. Man blir mer trygg i sin sexualitet och vet vad man vill ha ut av det. Blir mer ego liksom. Släpper det ”pinsamma” och bara hänger sig till sin partner. Man hittar rätt i sin kropp på något sätt. Men har man ingen att hänge sig åt och är en lustfylld varelse så är det ett litet problem..🙄 Jag är ju inget fan av engångs ONS (som det tydligen kallas nuförtiden) Under de här åren som singel så har man väl försökt å se till att ta sig det man vill ha 😂🙈 Men tröttnade snabbt på fumliga möten.. Nä jag måste känna och ha en attraktion till personen. Har försökt att va iskall och skilja på sex och känslor. Men det funkar inte för mig. Är förundrad över de som klarar det. Jag vill känna mig trygg och omhändertagen även mellan möten. Så det har inte blivit värst många strul liksom.. Att känna den där tomheten efteråt är inte värt stunden på något vis. Men behovet kvarstår ju! Hur gör man liksom? Har insett att det är värt och vänta på någon som attraherar mig. Så mitt sexuella behov får ta utlopp på annat sätt ist. Man hittar sina kanaler tillslut. Att chatta, skriva noveller mm. Där behöver man inte bli känslomässigt tilltufsad. Män är såå rädda för att man ska bli dyngkär och strypa dem bara för att man visar ett mer intresse för dem än bara sex. Jag är ju en sådan som är intresserad av människor och vill veta mer om dem oavsett kärlekskänslor eller inte. Sen kan det ju bli kärlek av det om det är meningen förstås. Så alla ni som Tindrar.. hur fan bär ni er åt för att få njuta maximalt utan att blanda in attraktion? En attraktion för mig ligger mycket i personligheten och sättet att kunna uttrycka sig. Att bara lägga upp sig och spreta med benen är inget att sträva efter i min värld iaf😂 . Det är rätt märkligt hur lätt det är att få ragg.. Blev nästan en chock för mig när jag väl släppte kaoset i mitt liv och började titta upp och bli intresserad av det manliga könet igen. Men att få ragg är ju en bekräftelse såklart. Men att gå vidare med ragget utan att få lära känna personen är det långt till😂 Trot eller ej :))

Likes

Comments

Är en bra bit på väg till att få lugn och ro i kroppen.. Men har en liten bit kvar. Kaoset familjen har lagt sig. Alla mår bra och har funnit sig till ro med hur det är nu. Jag kan fokusera på mig. Och nu finns det en harmoni i mitt liv som inte funnits på väldigt länge. Drömmen nu är att få hitta någon att hålla i handen och känna att man är sådär rusigt upptagna av varandra. Att tiden liksom stannar och man bara är. Har idag avslutat en relation som jag faktiskt trodde på. Men tyvärr visade att det inte va rätt för mig. Jag vill kunna ge obeskrivligt mycket kärlek och även kunna få tillbaka lika mycket. Ibland blir det inte så bara.. Men jag letar inte. Det kommer när det kommer. Har lärt mig mycket om mig själv de här dryga två åren som skild och ensamstående. Om vad jag behöver och om vad jag vill ge. Gäller att det kommer någon som matchar. Så min lilla dröm nu är att få ta med två vinglas ner till vattenbrynet och få se solen gå ner med någon som njuter av det lika mycket som jag. Tills dess får jag bara försöka stanna i min rastlöshet och göra det bästa av det. Trivs nu ändå med mitt beslut och med att vara själv. Vem vet.. Just HAN som jag bara inte kan banka ur mitt huvud kanske bara hör av sig någon dag och är redo för mig. Vore sjukt najs isf. 😉

Likes

Comments

I all röra under senaste åren har jag lärt mig att försöka chilla ner och slappna av i tankarna.. Att ha fokus på viktiga saker. Att se till att det som måste fungera ska fungera. Det är jädrigt skönt att få ha släppt på kontrollen och insett att lite virrighet är bara bra. Inte hela världen om det blir lite knas ibland. Ganska kul! Att ha en avslappnad och skön inställning till saker och utmaningar är ju bara så skönt. Man MÅSTE inte bara för att det förväntas. Men jag är ändå skärpt! Glöm inte det! Det som jag måste ha koll på har jag stenkoll på! Trot eller ej.. Sen är det gött att få släppa fram det oordningsamma ibland för att kunna rycka på axlarna och säga.. Shit Happens!! So What! Inte hela världen! Det ordnar sig alltid! Man måste prova för att få veta. Att ta en utmaning och uppleva något nytt med lite darrande känsla är bara nyttigt. Kasta om sig lite liksom. Det är så befriande. Och det är en känsla jag äntligen fått tillbaka.

Likes

Comments

Är som sagt i livets mitt.. Har levt som medberoende i många år med en underbar person som har dragits med psykisk ohälsa och missbruksproblematik. Problemen har nog alltid funnits, men de har inte gjort sig synliga förrän på senare tid i vårt förhållande. Det blev väldigt tydligt när vi hamnade i en krissituation med många förändringar i livet. Och familjekris. När jag inte längre orkade vara den där spindeln i nätet, som jag själv utsett mig som för att hålla ihop all planering och allt ansvar. Jag hamnade i en depression som kom med fysiska åkommor. Ca 5 år sedan. Började då att fundera på varför jag mådde som jag gjorde. Började medicinera med ”lyckopiller” och fick även sömntabletter för att kunna sova. Vi gick i samtalsterapi för att försöka kommunicera igen. Men det var nog där jag insåg att det är inte så här det va menat i livet. Vi hade helt enkelt olika syn på hur vi skulle leva. Och jag anpassade mig för att få ha lugn och att familjelivet skulle fungera. Lättast så.. För drygt tre år sedan fick jag fysiska åkommor igen. Det va ju inget ”fel” på mig.. Och jag började fundera igen.. Och kände att jag levde ensam i en tvåsamhet med ett stort ansvar i att anpassa mig i vardagen. Men på bekostnad av mig själv. Då vågade jag ta beslutet att prata om separation. Att meddela någon som lider av psykisk ohälsa att man inte orkar mer är svårt. Jag visste att det skulle dra undan all trygghet för min partner. Men det var ändå tvunget.. För MIN egen överlevnads skull. Det följdes av ett stort kaos och en stor turbulens kring mitt beslut. Själva separationen i det praktiska tog ca 1år. Men jag var fast besluten i att gå igenom stormen. Nu två år senare med nytt boende och varannanveckas tonårsförälder har jag äntligen landat. Hyfsat iallafall. Har några pusselbitar kvar att lägga. Tex, att våga vara min egen utan att bli föör egen. Att våga känna tillit. Och att sluta anpassa mig till och överanalysera människors sätt och uttryck till mig. Det är svårt och trixigt att bryta ett långt invant mönster av anpassning och medberoende. Under dessa två år har det hänt mycket. Både konstiga saker och normala saker en separation för med sig. Jag har gått ett program för medberoendeproblematiken jag har. Det har fått mig nu i efterhand att inse hur komplext det är och hur hårt det sitter rotat i mig. Det finns en sorg i att jag inte har förstått tidigare.. Det finns en sorg i att jag inte klarade av att ”fixa” det.. Men det finns även en glädje i att jag har klarat det! Och den känslan får jag lära mig att lyfta fram när det känns tungt.
Fortsättning följer... Nu vill de ständigt hungriga teensen ha mat😂

Likes

Comments

Intressant det här med ägandeskap av sig själv.. Efter flera år av att vara medberoende och anpassning till någon annan på olika sätt har jag nu kommit till en typ av insikt. Från att inte äga mig själv och mina behov har det liksom slagit över åt andra hållet.. Att äga mig själv till 300%. Med inställningen ingen .. verkligen INGEN ska bestämma över vad jag ska göra och inte göra.. Men det är en svår balans. Att vara helt självständig och egen fungerar nog bara i ensamhet. I tvåsamhet bör det finnas en balans i detta ”ägandet”. Att vara en trotsig person som bara vägrar vara lyhörd mot en annan person funkar uppenbarligen inte heller. Dumt nog har jag ännu inte lärt mig den där balansen. Men efter dryga två år av att försöka hitta tillbaka till mitt eget ägande så har jag nog äntligen förstått lite bättre. Men det kostar på att lära sig. Tyvärr. Men det har varit tvunget. Själv tycker jag att tillit är en stor del av att få en relation att fungera. Oavsett om man är väldigt självständig eller inte. Problemet är att frigjordhet och ett eget stort ägande skapar osäkerhet och förvirring hos partnern. Det är nog ett vanligt fenomen när man har levt som medberoende och totalt har tappat bort vad som är ens egna behov.
Lite surrig text.. men har precis börjat att skriva ur mig alla snurrande tankar. Varför vill jag men ändå inte släppa lite på mitt eget ägande ..? Jag är så rädd för att bli ”bestämd” över igen. Vill bara att människor ska kunna ha tillit till att även om jag är egen så har jag ett stort ansvar och är klok nog att veta var gränserna går. Men detta är svårt eftersom vi alla har olika ryggsäckar med oss..

Likes

Comments

Alltså.. När man inte trivs kommer huvudvärken som ett flygande brev på posten.. 🙄 Orkar inte va rolig idag.. För det mesta sprudlar det energi och lustigheter.. Men kärleksbekymmer, jobbproblem och familjebestyr tär på en. Egentligen känner jag mig trygg och stark äntligen efter några år av soppa.. Men vissa dagar sjunker man. Räcker med en liten hangup så dimper humöret. Ett litet sms, eller inget sms, 🤷‍♀️ Man är fan aldrig nöjd.. Just nu längtar jag efter att få vara så där sprudlande pirrigt kär i någon som besvarar det på samma sätt.. 

Likes

Comments

Dax igen att skriva av sig lite.. Folk på fejjan börjar nog tröttna på mitt intensiva klickande.. Så nu får tankarna i min snurriga virriga hjärna hamna här istället:)
Enjoy folks!!

Likes

Comments