Nu har nästan två veckor efter jullovet gått och vardagen är igång igen. Vi är trötta allihopa och det känns nästintill plågsamt att gå upp när klockan ringer 05,50. Jag ska erkänna att jag aldrig går upp då, utan har tre alarm till med vardera femminuters mellanrum. Jag måste ha lite tid på att förbereda mig på att vakna till. Senast 06,10 måste jag sätta ner mina fötter på golvet och börja dagen. Varje morgon längtar jag efter helgen! Känner ni igen er, eller är ni morgonpigga? Tror aldrig jag kommer tillhöra den pigga skaran på morgonen. Jag är och förblir en kvällsmänniska och det märks så tydligt för min kreativa hjärna kommer igång som bäst på eftermiddagen och sedan är på högvarv tills jag somnar. Lite irriterande! Vill ha den kreativa energin på dagen - - när det är meningen att jag ska få som mest gjort. Det är bara att ”tvinga” fram det och jobba på.
Förutom att jag ska skriva mina tre manus jag går och arbetar på i huvudet just nu och framförallt ett som jag börjat skriva på så kliar det i fingrarna att rita porträtt. Jag ska även börja studera på distans och det ska bli så kul! Jag tycker verkligen om att plugga. Ja, inte allt då - matte, engelska, fysik, kemi är inget för mig. Men annars är det riktigt skoj. Om ca två veckor tror jag att jag är igång med utbildningen till socialpedagog. Jag ser verkligen fram emot det. Det känns hoppfullt att det ska gå vägen - nu äntligen! Hjalmar börjar landa i sin nya skola och han trivs. Ännu har han inte orkat en hel skolvecka sedan han började skolan igen efter höstlovet, men jag känner att det kommer komma. Han börjar lita på att här i klassen behöver man inte orka mer än vad man gör, att kraven är mindre än vad han är van vid. Jag vågar knappt skriva det ”peppar, peppar” men jag tror att vi äntligen går emot ljusare tider efter alla år av kämpande. Jag oroar mig lite för eller ganska mycket hur Hedvig ska orka med resten av högstadiet, hon har halva kvar och det blir bara tuffare. Hon vill så mycket, får inga anpassningar och kämpar så hårt. Vi ska ha skolmöte med Bup så jag hoppas att skolan blir mindre kravfylld för henne efter det. Engla trivs på gymnasiet och efter en svacka ser det bättre ut med orken för henne också. Evald ja - vårt lilla charmtroll på sex år som varje morgon gråter när jag lämnar honom på frita. Idag fick jag bära in honom medans hans tårar sprutade och han stretade emot. Det gör ont - precis som det gjorde att lämna Hjalmar till skolan efter sommarlovet. Det som känns bättre med Evalds situation är att han blir glad under morgonen. Hans pedagoger både på sexårs och frita gör allt för att det ska vara bra för honom och han har sina kompisar på skolan. Visst är det tufft att lämna ett gråtande/ hysterisk barn på morgonen och det som gör extra ont är att det redan börjar i sexårs. Skolan ska vara rolig, spännande och intressant. Att han redan tycker det är jobbigt gör mig orolig. Evald står i kö för utredning på bup och det känns väldigt bra. Jag tror att det kommer bli bättre för honom, det måste det! Jag vill tror att det inte kommer bli en kamp med motstånd ifrån skolan som för dom andra barnen, jag vill tro att han tillslut inte kommer vara ledsen vid lämning. Pedagogerna är väl medvetna om vad som gör han extra ledsen som tex schemabrytande aktiviter och vi har ju bup kontakt för honom redan nu, så hans förutsättningar är helt annorlunda. Det kan bara bli ljusare och inte lika tungt som vi haft det under så många år.
Jag känner mig hoppfull ”peppar, peppar” men självklart har jag lurat mig själv förr, eftersom jag är väldigt positiv i min personlighet. Lite för positiv har jag fått till mig många gånger. Men sådan är jag och jag har förmågan att se möjligheter i det mest omöjliga och jobbiga situationer. Börjar tro att det är en ren överlevnadsstrategi jag har arbetat fram. Mycket av detta tankesätt har jag fått ifrån min mamma också, det är jag oerhörd glad för. Jag ser det som en enorm tillgång som hjälper mig väldigt mycket!
Trots allt gör det tankesättet mig stark. Jag blir även väldigt handlingskraftig och ”kavlar upp ärmarna” Det underlättar om man har en både plan A och en plan B i svåra situationer, det gör att iaf jag orkar trampa vidare på en kan man tycka omöjlig väg. För hur dystert det än ser ut så finns det en utväg därifrån. Det kommer en tid när allt kämpande lönar sig och vänder till en mer fungerande och behaglig vardag, det hoppet har aldrig övergivet mig och nu känner jag att vi är på väg dit, sakta men säkert! Det roliga är att jag nästintill håller andan när jag skriver det.
Vilken är din överlevnadsstrategi som du tar fram när det känns mörkt?
När jag började skriva det här blogginlägget hade jag ingen direkt tanke, utan mer bara skriva att vardagen rullar på. När jag kommer igång rullar tankar, funderingar som ”rinnande vatten” och jag kan i stort sätt skriva väldigt mycket om allt och inget. Nu säger jag godnatt innan jag börjar skriva om något annat, det tar vi in nästa inlägg.
