Hur vi träffades. #metoo

"Hur träffades ni?" är en fråga som jag tror alla par får någon gång eller flera gånger under sitt förhållande. Jag har aldrig trott att de orden kan vara så laddade och smärtsamma.
Jag och min sambo träffades på kvällen på min födelsedag. Han och hans bästa killkompis skulle hämta min väninnas bil och min hund och köra hem de till de medan jag, min mamma och min väninna stannade kvar hos mig och pratade med två poliser i vardagsrummet medan andra poliser samlade ihop bevismaterial så som handdukar, lakan, porslin och saker från min lägenhet och hårstrån från sängen och svabbade efter fingeravtryck. Det var värsta CSI hemma hos mig.

Jag fick sitta ned i några få timmar med två poliser, en kvinnlig och en manlig polis medans jag hårt höll min tjejkompis i handen, vägrade släppa taget. Hon var min klippa genom ALLT, och ord kan inte beskriva hur tacksam jag är för hennes hjälp och stöd i det hela, det glömmer jag aldrig. Efter långa samtal och att jag berättat (nästan) allt (vissa saker har jag aldrig berättat eller yppat högt pga för grovt) så fick vi åka polisbil akut till akutmottagningen för kvinnor där jag fick vänta i ett eget rum några minuter, säga och krama poliserna hej då. De grät medan jag hade berättat och tagit min hand och var så himla fina, verkligen sådana underbara poliser och enormt stöd. Den manliga polisen sade något till mig som jag aldrig kommer glömma "Det är dags att bli arg nu".

Efter kanske fem-tio minuter och blodprovstagning så fick jag byta om till sjukhuskläder och följa med två kvinnor till ett undersökningsrum där jag fick klä av mig sjukhusrocken och de tog kort på mina alla blåmärken. Det mest synliga var på båda armarna där mannen hade hållit mig nere och blåmärkena i underlivet. De svabbade efter DNA i min mun och under naglarna och sedan fick jag sätta mig i en gynekologstol där de skulle undersöka om jag hade några skador. Jag hade sprickor nästan överallt och urinvägsinfektion. De skulle svabba med en lång, smal tops i ändtarmen med det gjorde så förbannat jävla ont så jag fick smärtstillande och lite lugnande och skitmycket glidmedel och sedan kunde de ta prover. Men eftersom att jag tjöt rakt ut och grät pga smärtan så var de tvungna att kolla i ändtarmen hur stora skadorna var. De tog fram en dildoliknande sak men som var i klar plast så de kunde se i ändtarmen, det gjorde så jävla ont. Jag skrek rakt ut av topsen liksom och så tog de fram den där. Ena gynekologen höll mig i handen och pratade lugnt med mig och smekte mitt hår och huvud och tittade mig i underlivet när den andra gynekologen sade "titta här". Jag hade blödningar och ej läkta sår i hela ändtarmen, ett sår var flera centimeter långt och blödde lite väl mycket.

De antecknade ned allt de hittade på ett papper och lade ihop alla bevis i en låda på hylla och märkte med mitt personnummer och jag fick klä på mig rocken utöver min sjukhusklädsel. Sedan satt jag på en kudde för jag inte kunde sitta ned på stolen och de båda två pratade med mig och skulle utvärdera om jag var självmordsbenägen och ville helst ha kvar mig där i flera dagar. Jag fick dagen-efter piller och två olika antibiotika mot urinvägsinfektionen och eventuella könssjukdomar och smärtstillande tabletter. Det visade sig senare att jag hade blivit smittad med Klamydia. Jag fick även en salva som jag skulle smeta in underlivet och ändtarmen med på alla sprickor och sår i en vecka.

Jag fick gå tillbaka till rummet till min mamma och väninna som var underbara och fick mig på andra tankar och fick mig att skratta. Även i polisbilen gjorde de det och jag skrattade faktiskt och frågade poliserna om det eller det. Om pepparspray, om de fick använda sina vapen och när de fick göra det, om man kunde bryta sig igenom nätet i baksätet och jag fick även prova, haha. De var så jäkla coola. Gynekologerna var också gudomliga. Jag kommer ihåg att de skulle lugna mig när jag skrek till iom topsen, och jag frågade hur fasen de gör när de skall till gynekologen och de svarade att det var lite jobbigt att deras vänner var de som undersökte de, hehe. Jag hade duschat runt fyra gånger under två dygn plus skrubbat min kropp och huvud/händer konstant under de två dygnen men ändå kunde de hitta DNA överallt på min kropp.

Efter några timmar och jag försäkrade att jag inte ville stanna kvar och överenskommelse att vi skulle prata i telefon dagen efter, remisser till vårdcentral, läkare och kvinnojour så fick jag äntligen åka hem, jag sov över hos min väninna. Då kom alltså min icke dåvarande sambo och hämtade oss i min mammas bil. Det var lite lustigt för poliserna hade kontroller vid sjukhuset så när han kom dit så blev han givetvis stoppad. Poliserna frågade vems bil det var och han svarade "min kompis frus kompis mammas bil" - självklart fick han kliva ut, hahaha. Han berättade dock varför och var han skulle hämta oss och fick ringa upp sin kompis så han fick fruns nummer och hon kunde ge mamma telefonen och försäkra att det han sade stämde. En något nervös kille hämtade upp oss i smällkalla vintern och snöstorm. Mamma fick hjärtsnörpen efter varannan meter för att hon var så nojig att vi skulle krocka vilken sekund som helst. Min sambo är skitduktig på att köra bil och kan köra i alla väder och whatever, så han körde nog lite fortare än vad mamma önskade. Det kom många "oj", "OOOH" och "neeej" från min mor, jag och kompisen skrattade som fan i bak åt det.

Jag sov hos min tjejkompis och så gjorde även min sambo i flera dagar. Han fyller år två dagar efter mig så han åkte hem på sin födelsedag men kom tillbaka efter något dygn. Jag mådde skit rent ut sagt, men mina vänner fick mig på andra tankar. Det hjälpte för att jag inte fick tid att tänka igenom allt och inte vara ledsen utan jag umgicks med de och var aldrig ensam och fick gosa och leka med deras ungar och skratta. Karlen, min nuvarande sambo, och jag klickade typ direkt. Vi skrattade som faan och hittade på helt idiotiska lekar och satt uppe till sent och skämtade med varandra. Sedan sov vi och och en annan kille i vardagsrummet och kollade på läskiga filmer så exorcisten och jag fick de båda männen att bli rädda för ett svart gosedjursfår. Mowahahaa... fan vad roligt vi hade ändå...

Jag bodde typ hos min tjejkompis, min syster hade hand om mina två katter under tiden och jag flyttade tillfälligt alla nödvändiga saker till min syster och bodde där en tredjedel av tiden och andra delen hos min tjejkompis. Min syster var enormt stöd och så himla omtänksam, gud så jag älskar henne! Sedan började allt med poliser och åklagare och försvarsadvokater och samtal. Det var en riktigt jobbig tid. Jag fick en person som var någon sorts advokat fast det enda hon var där för var för att stötta mig. Hon var jätteschysst och ett stort stöd för mig under de samtalen. Jag tänker inte berätta vad som sas eller något sådant. Mannen satt i häktet och skulle sitta där egentligen ännu fler dagar men jag bodde då på landet med noll mottagning och de har en viss tidspress på sig att omhäkta någon, så en advokat fick snabbt ta sin bil och försöka hinna iväg nånstans där det var täckning men hann inte. Det var enda anledningen till att han fick gå fri efter tre dygn i häktet. Det var helt sjukt egentligen. Advokaterna och poliserna och t.o.m domaren tyckte det var helt sjukt och blev arga att något som dålig täckning kan göra att en våldtäktsman går fri. Rättssystemet i Sverige i ett nötskal.

I alla fall. Veckorna gick, samtalen gick och jag åkte in till läkare och kvinnojourer typ en gång i veckan och telefonsamtal med allt och alla. Bevisbördan var stark men det skulle vara ord mot ord men advokaterna (jag hade tre) sade att det är nästan uteslutande alla våldtäktsfall men de hade så mycket bevis att de trodde på fällande dom. Sedan började de att tala om hur många år han skulle få och frågade hur mycket pengar jag ville ha i skadestånd... Jag hade inte en enda tanke på de sakerna. Jag sade direkt att jag inte ville ha några pengar, men mitt advokatstöd sade att i ett sådant här fall så är skadeståndet en del av straffet. Hon sade att jag borde begära minst 50.000 tusen och max runt 85.000 eftersom mitt case var så starkt. De sade att det här fallet nog skulle gå väldigt snabbt, men att jag skulle vara tvungen att vara med i rättegången och berätta om allt flera gånger om igen. Det klarade jag inte. Jag skulle vara tvungen att höra hans röst, hans äckliga röst som skulle försvara sig. Det skulle bli en "lykta dörrar" rättegång vilket betyder att endast behöriga personer får vara med, och jag fick slippa att möta honom, vi skulle turas om att förhöras men vi skulle lyssna på vad den andre sade.

Jag hade vid den tidpunkten berättat om våldtäkten i detaljer för över 20 personer; poliser, åklagare, advokater, försvarsadvokater, läkare, sjuksköterskor, kvinnojours-personal, gynekologer och barnmorskor. Jag ville bara var ensam och inte berättade om det någonsin mer igen. Jag grät igenom vartenda samtal och vartenda besök av advokaterna och poliserna och alla besök och samtal med sjukvården och kvinnojouren. Några advokater sade givetvis dumma saker, kvinnoförminskade saker och min stödperson fick hoppa in och säga till de på skarpen ett antal gånger.

Jag fick själv bestämma om jag ville att det skulle gå till rättegång. Jag ville inte ha några pengar och jag ville bara glömma allt och gå vidare och aldrig någonsin behöva berätta om det traumat igen. Så jag vägrade. Jag grät och fick panikattacker och fick åka till kvinnojouren fram och tillbaka, fick antidepressiva läkemedel, jag kunde inte sova så jag fick sömntabletter och insomningstabletter, panikångest mediciner, lugnande och andra läkemedel. De höjde dosen ett antal gånger och jag fick flera diagnoser som PTSD och paranoia. Det hela bara eskalerade och jag var svårt deprimerad och utmattad. Så jag vägrade en rättegång. Advokaterna ville dock övertala mig och fixade ett besök till där de förklarade för mig vad som skulle hända, vad som skulle hända om jag inte gick vidare och så att det skulle gå snabbt och de var säkra på en fällande dom. Men jag ville inte. Jag fick panikattacker under hela samtalet och jag valde att sluta. Jag ville inte längre, jag ville inte må dåligt längre och utsätta mig ännu mer för smärta och skit.

Det var enda anledningen till att rättegången inte blev av. JAG valde det.

Jag bodde hos min syster och min tjejkompis i flera månader. Jag vägrade att åka hem till mig. Jag kunde inte, men jag försökte två gånger. Det gick bara inte, jag fick panikattacker och bara grät och blev hysterisk. Veckorna gick och jag mådde sakta lite bättre och bättre för var vecka som gick. Jag och sambon umgicks nästan varje dag hos våra vänner och efter några månader så blev vänskapen förälskelse. Jag åkte hem till min lägenhet med min tjejkompis och vi städade och rensade ut grejer och gjorde det fint igen. Det låg fortfarande bevispapperskassar i köket, allt var som det såg ut på min födelsedag. Jag flyttade inte hem dock, det var inte förrän jag och karlen blev sambos och han sov över hos mig första gången som jag vågade sova hemma. Jag vägrade att sova eller vara hemma hos mig själv. Vi bodde hos mig och honom om vartannat och till slut så flyttade han hem till mig i ett år och efter det flyttade vi äntligen därifrån till huset vi bor i nu. Jag ville inte vara kvar i min gamla lägenhet en dag till.

På min födelsedag vaknade jag för första gången upp i vårat underbara hus och lämnade alla traumatiska minnen bakom mig i lägenheten och blickade framåt mot ett liv med förväntan och förnyad styrka.

Take care - Jess

Follow me on: Nouw | Instagram | Bloglovin

Gillar

Kommentarer

Egenodlatärdetbästa
Hunnycakes
Hunnycakes,
Gullhjärta <3
nouw.com/hunnycakes