Fuck svenska sjukvården

Jag har aldrig någonsin blivit fatshamed eller diskriminerad för min vikt hos någon läkare någonsin förut, förrän nu. Jag har heller aldrig varit med om att en läkare gjort mig fysiskt illa och fortsatt att göra det, förrän nu. Inte varit med om att en läkare föreslagit och propsat på en svältbantningsmetod, skickat en remiss UTAN mitt samtycke som jag sa flera gånger att jag inte ville, ljugit för mig rakt ut och som JAG sedan fått skäll för från andra läkare, som har sagt indirekt att alla läkare och reumatologer haft fel om min autoimmuna sjukdom (att den bara sitter i mitt bäcken), som har hånlett mot mig och antagit saker som min kost/motion/sömnproblem/problem med magen och min ovanliga anemidiagnos men aldrig ens hört namnet förut.

Jag har aldrig varit med om att en läkare har läxat upp mig om att "grönsaker är nyttigt", "man måste äta grönsaker och träna, man kan inte sitta still i soffan och äta skräpmat varje dag" och haft korsförhör om VILKA grönsaker/frukter jag äter när jag svarat att eh, joo jag äter visst nyttigt. Som sagt att en graviditet med mitt bäcken är helt okej och inte alls påför några problem så det är bara att tuta och köra, som sagt emot mig när jag sagt att vissa besvär har jag haft sen jag var barn och som frågat "var har du googlat det nånstans" när jag svarade emot att jag visst har psoriasis artrit i lederna och svullnar upp och har värre skov nu än för ett år sedan och det gått jävligt fort från att ha varit basically symtomfri i händernas leder till att vara så inflammerad att jag inte kan spänna handen, stänga knytnäven och inte kan hålla i saker (jag svarade btw; jag har inte läst det, ALLA reumatologer och LÄKARE har sagt det), jag har aldrig haft en läkare som sagt emot varenda läkare och reumatolog, smärtkliniken och mrt och provsvar, lutat sig bakåt med armarna i kors och hånflinat mot mig och fräst åt mig.

Förrän nu.

Förrän i tisdags. Dagen då jag skulle läggas in. Jag har så jävla ont i fingrarna och händerna som aldrig varit så här svullna och gjort så ont någonsin förut så inlägget blir i etapper för jag måste pausa. Det har tagit mig en och en halv timma redan att skriva bara det här. Ni läste ju mitt senaste inlägg om akuten, annars kan ni göra det nu. Men då skrev jag att i helvete att jag sover över på sjukan efter den här pisshelgen som varit där jag bara ville dö, jag orkade inte med smärtorna. Så hade jag ju mega-magkramper och fick springa på toaletten och hålla mig på akuten vilket inte var så jävla kul kan man ju säga. Från tisdagen till onsdagen kunde jag inte sova, ingenting. Jag låg dock i soffan och försökte hela natten med ljudbok på för bättre att kroppen iaf får vila lite än varken sömn eller vila liksom.

Igår gjorde jag mrt - alltså magnetkameraröntgen. Det skulle ta 30 minuter men max 45 men det blev över en timma. Jag vet inte exakt hur länge, men de sa en bra bit över en timma. Jag fick obviously ligga på rygg hela tiden vilket jag inte kunnat göra på flera år, så efter att några få minuter gått började det göra riktigt ont. Så jag gjorde det jag brukar göra när jag gör en mrt - tänka på annat, räkna ekonomi, försöka lära mig låttexterna utan till och sjunga med i huvudet och sådant. Sen började jag känna mig ordentligt varm och för varje minut och sång blev smärtan i ländryggen bara värre, men jag tänkte inte avsluta för då betydde det bara att det skulle ta längre tid med pauser. Sen började smärtan krypa nedåt mot höfterna, låren, knäna, benen och till slut fötterna. Sista "steget" var att hela svanken och ryggen domnade av och jag tappade all känsel fast det gjorde fortfarande förbannat ont. När jag var klar och den kvinnliga och manliga sköterskorna kom så såg de på mig och sa att jag skulle ligga kvar ett tag till för jag var alldeles likblek i ansiktet. Men jag kunde inte ligga ned på rygg längre utan försökte sätta mig upp vilket gick åt helvete för jag hade ingen ork eller styrka kvar så båda två fick hjälpa mig och när jag satt upp höll jag på att svimma och liksom vinglade till så de båda två tog emot mig, killen tog tag i mig framifrån och kvinnan bakifrån och kvinnan gick och hämtade iskallt vatten och jag hade gråten i halsen.

Det värker som fan. Ögonen har varit/är svullna hela dagen sedan jag vaknade (det har sett ut som att jag gråtit i 3 dygn i sträck), jag har svettats IGENOM pyjamasen i natt och haft feber och halsen har gjort ont hela dagen. Det har strålat och strålar som ett smärtstreck från svanken till fötterna, båda fötterna men värst vänsterfoten. Vänsterfoten på undersidan är känseln helt borta på och jag har fått måst ligga med båda fötterna i högläge hela natten, de har gjort så jävla ont att tårarna kom i morse. Igår kväll hoppade hjärtat till extraslag fyra-fem gånger och jag är sååå jävla trött. När jag hade varit vaken i tre timmar så skulle jag kunnat somna om på en gång, hade jag inte haft så jävla ont.

Igår gjorde jag mrt - alltså magnetkameraröntgen. Det skulle ta 30 minuter och max 45 men det blev över en timma.

Här fick jag lägga mig ned och avsluta i torsdags (idag, lördag, fortsätter jag inlägget). Mådde så dåligt och blev alldeles likblek, igen, och gick och lade mig. Vänsterhanden gjorde så jävla ont och värkte och var sjukt svullen, jag fick världens migrän och jag brukar ALDRIG ha huvudvärk! Jag hade inte det som ung heller. Bara när jag blev sjuk. Sen så fick jag feber och mådde illa som tusan, kunde inte titta på datorskärmen och reagerade på ljus och ljud och så vidare.

Jag har verkligen mått så himla märkligt senaste året... Migränattacker, försämrat minne/syn/hörsel/tal/skriv- och läsförmåga. Lederna har blivit mer svullna och gör ONT nu, så ont att jag inte kan sova, så att jag gråter. Jag har alltid haft en jäkligt hög smärttröskel också; jag har kissat ut delar av min njure liksom. Jag börjar liksom bli lite orolig för att jag blir sämre och sämre och att det går så fort och läkarna gör ingenting, tror inte på mig och tror att jag ljuder, överdriver osv. Ibland hoppas jag att det är något riktigt värre jag har som nån sjukdom som är jättedålig bara för att kunna säga "I FUCKING TOLD YOU SO" till alla läkare. Det roliga är dock att alla specialistläkare och "högsta hönset" alla har trott på mig, det är bara "småläkarna" som inte gör det. Alltså, det är ju folk jag kände när jag var yngre som tom skrivit och sagt till mig där de ber om ursäkt för att de kallade mig hypokondriker när jag ung. Alla pusselbitarna föll liksom på plats när jag fick den autoimmuna sjukdomsdiagnosen, när jag fick min anemidiagnos och när jag utreddes om varför jag fortfarande får urinvägsinfektioner som går upp i njurarna på en gång.

Och det är inte så konstigt att man inte litar på sjukvården längre. Det har ingenting med pengar eller brist på tid att göra. Läkare behandlar alla efter vad majoriteten har och när man inte platsar in där eller svarar på mediciner annorlunda så får de dåliga attityder, förminskar, nedvärderar, tror att man ljuger osv bara för att de själva inte hittar vad felet är. De kör ett maktspel som heter duga, för är du patient - vad du än är det för - så är du automatiskt alltid i underläge. Läkaren som du har har ditt liv i sina händer, hen bestämmer när du ska ha ont, vara smärtfri, kunna jobba, vara sjukskriven, må bra och dåligt fysiskt och psykiskt och om hen bestämmer om du kan leva ett så normalt liv som möjligt och fungera och göra alldagliga saker. Exempelvis blir jag rörelseförhindrad, alltså handikappat, utan smärtstillande. Jag KAN INTE gå, sitta, sträcka upp händerna, gå på toa, äta osv. Jag får hålla mig och ta emot med händerna när jag måste på gå på toa och sedan så fort som möjligt gå och lägga mig ner igen. Jag blir totalt handikappad och har sådana enorma smärtor att jag vill dö plus att jag mår PISS psykiskt på grund utav all ångest och PTSD för att jag VET att det bara blir värre och värre ju längre tiden går.

Ändå så kan jag lessna till ordentligt på att vara sjuk och bara sluta med värktabletter och övriga, jag får liksom nog och ibland när man hör från otaliga läkare genom tio år att "du är för ung för att ha så där ont" och "du inbillar dig bara", "det är bara kroniskt smärtsyndrom så du har egentligen inte så ont", "det sitter bara i huvudet" - då kommer man att börja tänka i de banorna själv, vilket jag gjort förut och då alltså bara slutat rakt av. Jag har aldrig någonsin fått abstinens i hela mitt liv så jag är en sådan som bara kan sluta tvärt av med allt. Förutom oboy. Oboy är life, hehehe. Men efter några timmar får jag inse mig själv som övervunnen och ta medicinerna i alla fall. Det är inte jag som inbillar mig, det är inte någon kroniskt smärtsyndromssjukdom. Det är inte jag som överdriver, ljuger eller whatnot. Jag har som regel att ALLTID tala sanning om hur jag mår, nya symtom och hur smärtan utvecklar sig och var den sitter den eller den dagen, och ändå så litar inte läkarna på mig. Fy faaan, vad det sårar. Jag är inte ute efter någonting annat än att åtminstone bli så hjälpt att det inte blir värre och att jag kan börja leva så normalt som jag möjligtvis kan som att börja jobba, träna och umgås igen.

Och så är det så att om läkarna inte tror på en patient - då kommer patienten aldrig bli frisk och hjälpt.
Det är så fel på sjukvårdsklimatet vi har idag. För det är läkarna som ska jobba för patienterna, inte tvärtom!
Säger jag någonting om ett tex symtom till en läkare, då ska hen lita på att det jag säger är sant.
Det är ett sådant vidrigt, skrämmande maktspel läkare idag har mot patienter. Det äcklar mig.
Allt man önskar sig när man är sjuk är att bli frisk. Finns inte det valet så vill man bli så bra i kroppen som möjligt så att man ändå kan få ett bättre liv. Kvalité före kvantitet brukar jag säga om det. Jag dör hellre i förtid och lever mitt bästa jag än att må piss i 100 år.

Take care - Jess

Follow me on: Nouw | Instagram | Bloglovin

Gillar

Kommentarer

Ankibus
Ankibus,
Så fruktansvärt dåligt bemötande av läkaren. Att det ska vara så förbannad svårt att hjälpa en patient med din smärta, blir så arg.
Hoppas du får vettig hjälp av annan kunnigare läkare.
Kram 💗
nouw.com/ankibus