Uppdatering om sjukdom, Paltis och livet.
Hej, sötnosar! Jag har tappat intresset för att skriva blogginlägg på senare tid. Jag skriver dock ned idéer för inlägg, fotar för inlägg och skriver ned åsikter jag har (ibland hela sidor) men jag typ... orkar inte med bloggen? Jag VILL, har inspo men det blir alltid så här när jag har en dålig period där jag mår piss rent ut sagt i mina sjukdomar.
Nu har jag ÄNTLIGEN fått en smärtstillande medicin dock som ger effekt! Den har gjort, på ca 2 veckor, att jag liksom flyttats tillbaka 2 år i sjukdomsutvecklingen vad gäller smärtorna. Det är heeeelt sjukt vilken skillnad det är! Jag begriper det inte, det är som att smärtorna bara minskat, POFF! Det känns så obeskrivligt sjukt att jag konstant går runt och är förvånad, haha. Jag kan göra mer nu än jag gjort på 2 år ungefär. Jag har tagit upp den här medicinen i just två år, och tänk om jag hade fått den? Vad jag kunnat uträtta, hur mitt liv hade förbättras så otroligt mycket och hur lite av andra starka mediciner jag sluppit ta? Jag är å ena sidan mycket tacksam för medicinen nu men å andra sidan redigt förbannad att läkarna vägrat ge mig den TROTS att den är bättre än de andra jag har.
Jag har ännu bara börjat med de, de ska doshöjas ännu mer, men jag känner ju verkligen att den ger effekt vilket är underbart. Jag har haft 2 skov under tiden (mina är långa och skovfria dagar varar bara 1-4 dagar, men vanligtvis bara 2); den första var "mild" men i förrgår kom skovet som en smäll på käften. Jag har det jättejobbigt just nu och försöker tänka på annat och sysselsätta mig genom att spela väldigt mycket. Jag kan inte städa, ta i och ur disken, gå långa sträckor (från farstun till våran parkering ungefär är just nu "långt") och igår pallade jag inte ens av att duscha. Hela jag är svullen, febrig och det värker i leder, muskler och rumpan, ryggen, händer, fötter och lite varstans domnar av och jag har migrän. JIPPI typ.
Efter de dagarna där den nya smärtmedicinen gjorde under så känns skovet nu som en chock. Jag går konstigt och lite stelt, ryckigt som att kroppen typ... inte vill röra sig. Segt typ. Ah, skitsamma. Det är jobbigt i alla fall. I förrgår så var jag på sjukhuset ju och gjorde ultraljud på magen för att kolla knölarna i magen. Det var skit märkligt. Läkaren och överläkaren kund både se och känna med fingrarna alla knölar, men inget syntes på skärmen. Sen förklarade överläkaren att ultraljudet bara kan se bråck och lipom. Alltså fettknölar. Så han sa "Ja, du har ju i alla fall inte lipom" och sen gick han. Jag ba, jaha? Eh, tusentals frågor, kan ni svara på de eller? Nopp, de gick ut och jag torkade av allt klegg och tog på mig kläderna och så gick jag. Skulle ta blodprover efteråt men då satt två sköterskor utanför och sa att systemet låg nere och man måste ha ett papper med som läkaren skrivit alla prover som ska tas, vilket jag inte hade, så det var bara att åka hem då.
Alltså, det har hänt såååå jävla mycket på sistone som både sänkt mig totalt och som har gjort mig väldigt lycklig. Men vissa saker är för jobbiga att ens ta itu med just nu så jag sparar de tills jag orkar och tar hand om det då. Det får fan räcka med skovet och horungar till sjukhuspersonal som är inkompetenta och varken kan läsa eller prata eller bete sig.
Till nåt annat: jag har julpyntat, bakat lussebullar och knäck och lyssnat på jullåtar och tänt doftljus och myst. Palte är fortfarande sur för att han inte får gå ut för att han fortfarande går på antibiotika och smärtstillande. Han har alltså varit sjuk sedan horgrannkatten spöade på honom REJÄLT så vi fick åka in akut flera gånger och han har fått spenderat flera dagar på Ultuna. MEN! Snacka om att vi är stolta föräldrar då! VARENDA gång vi pratat eller träffat vårdpersonalen på veterinären har vi fått beröm för våran "mycket gosiga misse/gullegris", "Exceptionellt snälla och duktiga katt" (kirurgen som opererade palte) och alla har sagt hur snäll, duktig och väluppfostrad Palte är. Sköterskan berättade när vi hämtade hem honom senast att Palte har flörtar hejvilt medsköterskorna, HAHAHA! Varje gång de gått förbi honom, in i rummet eller haft rast så har de gått till honom och gosat med honom och han har varit en riktig flörtis mot med. Han blev deras gosegris under tiden och hon sade även att de hade smygit in och "tjuvgosat" med honom, haha. Jag sprack av stolthet alltså! Och så liksom varje personal har sagt det. Han hade dock varit busig första vändan; han hade dragit ned filten de lägger på burarna när det är läggdags och han hade fipplat på burens lås och skrapat med tassarna på burens dörr. Han hade även inte ätit någonting över huvud taget. Vi tittade på varandra och börja fnittra och så fick jag förklara att han är väldigt smart, han öppnar dörrar själv... alltså toadörren, ytterdörren och haspar - you name it. Han äter också bara 2 sorters torrfoder och bara en burkmat. De hade försökt med makrill, olika torr och blötfoder, tonfisk i vatten (för katter, vilket han avskyr) osv. När vi kom hem dock så sa han till mig på det sättet att han vill ha mat. Tog fram hans jävla burkmat och han glufsade i hela skiten. Det var fel sorts mat de hade gett. Han hade liksom gått utan mat i 1 ½ dygn för att "det är fel mat". De hade ju blivit skitoroliga liksom och så var det bara fel mat, hahaha. Men ja, tur det iaf så han började äta igen.
Det var första gången han var inne. Sen dess har han opererats och det blev mycket allvarligare. Det ÄR allvarliga snarare sagt för det är inte över. Men han mår okej, har gått ned mycket i vikt men han tar medicinen och blir belönad med sin tonfisk så nu säger han tills själv att han vill ha sin medicin. Min fina, fina, älskade pojke! Gud, mammahjärtat spriiiicker av stolthet och kärlek. Och Cleo och Chisan är försiktiga med honom och leker med honom och håller koll, så att han inte är så uttråkad när han inte får gå ut.
Nu blev det mycket skrivande, jag ska göra varm oboy och lägga mig i soffan och kolla på Southpark. Jag ska sova på soffan i natt här nere för jag kan inte gå i trappen och i natt vaknade jag ca 1 gång i timmen pga smärtor och sen vid 4 klarade jag inte ens av att ligga ned utan fick panik av smärtorna och for upp som faan och andades lite hyperventilerande och försökte lugna ned mig. Ja, ja. Vad är väl en bal på slottet. Nu ska jag kila. Vi hörs, pussungar!
