Att sörja

God natt! Jag är fortfarande vaken men ska lägga mig strax. Har haft några jobbiga dagar, eller snarare veckor. Häromdagen var det Chinnes dödsdag, för två år sedan. Shit, två år har gått. Det känns som det bara har gått några månader... Jag är en sådan person som sörjer väldigt privat. Saker som gör ont vill jag inte dela med mig av. Folk utnyttjar att man är öppen som person tyvärr och därför så gör jag inte det längre. Jag kan skriva om saker, men som ni vet så kan man inte skriva om saker som andra gjort eller sagt, ja ni som skriver ni fattar ju. Så om någon person är med i ens berättelse är det svårt att delge den, så privata saker skriver jag inte om. Inte för att någon har gjort något illa, utan för att det här är MIN blogg. Jag skriver inte om andra just för att vad fan har de här att göra? Folk har sagt att de inte vill att jag skriver om de och jag ba, haha varför skulle jag skriva om dig? Makes no sense. Och jag fick så många kommentarer som var rent och skärt förolämpningar och nedsättande/förminskande ord när Chinne dog och när vi adopterade Chisan (och btw - jag har inte glömt er fucking pigasslickers och vilka ni är Mf's) så jag orkade helt enkelt inte prata mer om det. Kan ni tänka er att att få kommentaren när ni skaffar en hundvalp efter jävligt mycket tvivel om ni orkar en till "Nu är xxx svartsjuK! Hur kunde mamma skaffa en till och bara glömma xxx! Vad ska xxx tycka om det". Eller en text från en människa där hen skriver som att det var från ert döda barn? Japp. Wtf va?!

Jag saknar henne så fruktansvärt mycket. Varje dag. Jag gråter som om hon somnade in igår. Att tiden läker alla sår är bara bullshit. Man lär sig bara att leva med sorgen och tomheten. Jag har till och med inte ens velat ha tillbaka pengarna för hennes livförsäkring ännu. Vet inte om man får det efter 2 år heller, bryr mig inte om de. Det är 8 tusen kronor hos Agria så de tär väl inga småpengar kanske, men... ja, jag vet inte. Jag vill inte helt enkelt. Vad fan ska man göra med de pengarna liksom? De betyder ju att hon dog. Det är vad hennes liv vad värt... 8 tusen. Man kan inte sätta ett pris på någon man älskar. Det finns gånger där jag kanske skulle ha behövt de, men det gör för ont. Och som sagt, vad ska man ha de till? I så fall på nåt annat djur, men våra har vad de behöver och mycket mer därtill vad de vill ha. Det känns inte rätt bara. Jag minns fortfarande samtalet från hennes onkolog. När proverna kom tillbaka och visade vilken cancersort det var så fick vi 2 onkologer och en av de få bästa i Sverige som egentligen föreläser och utbildar nya veterinärsonkologer, men han var den enda som ens visste något om cancern för att det är den ovanligaste och mest elakaste cancersorten en hund kan få. Endast fyra stycken har haft den I Sverige, någonsin. Han lärde mig allt han kunde, vilket var 4 A4 sidor, men han ringde kolleger utomlands och bad att få forskning osv. De ville spara alla hennes prover, röntgen, journal - allt. Allt för vidare forskning och att vi skulle komma dit flera gånger för bara forskning. Det gjorde vi och vi sade att de absolut fick spara allt plus utbilda veterinärer i rummet när vi var där. Men i slutet sa vi nej, Chinne orkade inte.

Så när han ringde oss och sa vad för cancer det var och vad det betydde fick vi dödsdomen: 3 veckor max skulle hon leva. Det fanns inga mediciner, inget dropp, inga behandlingar som kunde hjälpa henne. Jag levde med henne i tio år och att sedan bara få 3 veckor och VETA det. Jag ville inte veta det men ändå så frågade jag. Att veta att ens dotter kommer dö och att du bara har ynka tre veckor på dig som max är helt jävla hjärtskärande. De veckorna vara värre än de som följde. För jag kunde inte sluta gråta och jag HATADE det. För chinne visste att jag var ledsen så sambon fick säga till mig hela tiden att gå ut, hon fick inte märka nåt. Hälften av våran sista tid ihop så bara grät jag. Jag hatade det så hårt, jag har aldrig någonsin hatat något i mitt liv. Ogillat, ja. Men aldrig känt ett ont, rivande HAT. När man får en sådan dom så börjar man sorgeprocessen redan då och den tiden vill man ju ta tillvara på, ägna all vaken tid till att spendera med personen. Så en dag tittade hon på mig, andades jobbigt och bad mig om hjälp. Två dagar senare somnade hon in i min famn till min röst.

Take care - Jess

Follow me on: Nouw | Instagram | Bloglovin

Gillar

Kommentarer