Jag har gjort pastalasagne förut, men det var flera år sedan och när jag Pinnade idag så gick jag igenom min mat-anslagstavla och hittade det här undangömda guldklimpen från Lindas Bakskola och bara måååste dela den här på bloggen. Pastalasagne är så jäkla gott och Lindas recept är basically mitt egna recept också, men jag har inga bilder på det, så jag delar Lindas istället.

Pastalasagne

ca 800 g färdig köttfärsås
ca 1 liter bechamelsås
500 g Gnocchi pasta, okokt (eller liknande pasta)
riven ost 200 g

GÖR SÅ HÄR:
1. Gör köttfärsås och bechamelsås enligt recepten (klicka på länkarna).

2. Sätt ugnen på 200 grader. Koka pastan enligt förpackningen i saltat vatten. Häll av vattnet i en sil efter kokningen.

3. Häll pastan i en ugnsform, ca 30 x 38 cm. Blanda den med köttfärssåsen.

4. Häll över bechamelsåsen och strö över riven ost. Grädda lasagnen längst ner i ugnen i ca 40 min. Lägg över ugnsfolie på slutet om den får för mycket färg.

Bilder & recept: Lindas Bakskola

Follow me on: Nouw | Instagram | Bloglovin

Halloj, halloj, kära cupcakesolrosor! Här är det livat, gosigt och bara myspys för fulla muggar och glas! I förrgår åkte vi till stan på morgonen och var så nervösa, så nervösa. Vi åkte till granngården och köpte leksaker och hundmat och sedan käkade vi på Marianne´s, jag åt dock typ en 4:e del på grund utav min magsäck som krymper efter ett bara litet tag av ickeexisterande hungerskänslor (hade bulimi som ung men spydde ej av den, däremot fick jag inga hungerskänslor och hade världens minsta magsäck) och jag försökte få i mig så mycket som möjligt gick. Efter det...

... kunde vi inte hålla oss längre. Vi åkte hemåt, mot adressen. Åkte runt lite i området för att inte komma så tidigt, men vi var 20 min för tidiga ändå. Vi bestämde oss för att åka till huset i alla fall. Väl välkomna och inne fick vi äntligen träffa henne, hon som då inte hade ett riktigt namn. Hon kallas nämligen för "Happy Hippo" eftersom att de måste ha ett namn när man reggar de. När vi klev in i rummet där hon var så möttes vi av en hel hord av valpar! Det var valpar överallt, jag var överlycklig, hormonell och gick inte att få kontakt med; sambon fick hålla sig rätt så rejält med att inte följa mig och sätta sig ned rakt på golvet och glatt övermannas av en hop vappisar.

Vi såg henne. Hon var den lugnaste och blygaste valpen där och helt perfekt! Hon föll ju givetvis genast för sambon. Han har ju nåt jävla djur/bäbis-zen i blodet den där karljäveln. Alla bäbisar och djur tycker om honom från första stund. Förutom Chinne då. Men i alla fall. Vi gosade och busade med de och jag var som sagt övermannad av valpar och en söt, liten hundmamma som började töa upp för främlingarna som gosade järnet med hennes valpar. Vi stannade en stund för att hälsa ordentligt, presentera oss för valpen och lära henne våra lukter, röster och så att hon skulle känna trygghet hos oss.

Vi skrev på pappren och fick med en valpkasse med hennes foder, pappren, leksaker och gosedjur och en filt så att hon skulle få med sig flera saker med hennes mamma och syskons lukter. Jag stoppade henne mellan tuttarna och höll om henne och viskade mjukt till henne.

När vi kom hem låg vi på golvet i typ 2 timmar och lekte och gosade med henne. Ställde fram hennes mat och vattenskålar bredvid hennes bädd, alltså Pansens gamla säng. Den fungerar numera som lekhage till lillan eftersom att hon är så pass liten, haha. Hon åt, drack och kissade och bajsade bra och busade som bara den med mig, sambon var/är lite läskig fortfarande. Han är ju ganska mycket större och har basröst så det tar lite extra tid för henne att känna fullt förtroende och trygghet hos honom, men när jag duschade igår så gick det ju suveränt att sova hos pappis.

Hon har fått det älskliga namnet Chi. Chi efter Chinne/Cherinne och hon var ju så lugn också. Jag älskar det namnet, det passar henne så himla bra. Hon har sovit hos mig varje natt så klart. Hos oss så sover alla tillsammans, inga undantag. Alla får vara överallt eftersom att vi är en flock och där alfahonan och alfahanen sover skall också resten av flocken sova. Allt annat är onaturligt och oacceptabelt. Eftersom att hon är så liten så sover vi på soffan för tillfället. Jag har byggt en liten trappa till henne upp till soffan i form av min kudde så att hon kan, om hon vill, ta sig upp för egen hand. Kudden ligger i hennes lekhagsbädd och bädden är alltså precis nedanför soffan så att den ligger intill och nuddar soffan. I lekhagen har Chi sina leksaker och gosedjur; ett får som är nästan lika stor som Chi själv, hennes räv, pingvin och tuggben. I soffan där hon nu sover bredvid mig ligger hennes filt (det går lika bra utan filtisen men jag tog upp den i soffan eftersom att det är där hon sover) och hennes kvackis som hon älskade från första stund.

Allt har verkligen gått över förväntan. Katterna älskar henne, Palte var vi oroliga för skulle vara för hårdhänt med lilltjejen men han lade sig bara platt ned när vi var ute på promenadstråk i trädgården så att hon skulle känna sig trygg med att gå fram till honom och nosa och busa. Hon stack nos och mun rakt in i hans öra och fick plats med allt! Alltså huuuur liten är man inte då?! Palte går med oss varje gång vi går ut också. Cleo har förvånat mig mest. Hon är naturligt tillbakadragen och hon är ju lite till åren, så tjo och tjim får ske på annan plats. Övervåningen är bara hennes så hon är ju den som bestämmer, hehe. Makt kan ju gärna stiga en åt huvudet, om vi säger så. Men hon är mycket kärleksfull och så. Igår när Chi hade varit här ett dygn så började Clensan att gå efter Chi som alltid följer efter mig vart jag än går. Hon skulle liksom följa efter och nosa på Chisan. Vi hade nåt slags möte inne på toaletten när jag kissade, jag, Palte, Cleo och Chi. Jag vet inte vad som bestämdes för jag talar ju inte djurspråk, men det var tydligt att det var ett sammanslag.

Jag dammsög vardagsrummet på lägsta styrkan och Chi blev lite rädd och sprang ut till köket. När jag hade dammsugit klart vilket tog ungefär 4 minuter (dammsög alltså halvan av vardagsrummet) så kikade jag ut i hallen och där satt Cleo i dörröppningen och släppte INTE fram Chisan. Cleo sände ut ett klart budskap: dammsugaren är farlig och jag sitter barnvakt tills mamma är klar. Det var så tydligt vad Cleo gjorde att jag nästan sprack av stolthet! Chi försökte ta sig fram men cleo stoppade henne tills jag gick fram och klappade cleo, då gick hon iväg. Alltså, underbara, gulliga, ansvarsfulla älsklingen min. Mammahjärtat.... overload.

Nu ska jag och Chisan äta mat och gå ut på promenad igen och sedan skall jag faktiskt lägga mig i soffan för "natten". Jag går upp halv fem på morgonen men vaknar mellan halv fyra-fyra på morgonen. Chi är iaf INGEN morgonmänniska, eller så är det jag som går upp för tidigt, hehe. Det är inte uppskattat att gå ut för att kissa den tiden på morgonen. Vi är ute så många gånger att jag tappat räkningen. Jag försöker passa på när jag ser att hon ska kissa eller bajsa.

Här är hon, nya dottern:

Follow me on: Nouw | Instagram | Bloglovin